Daddys, Slutstriden har börjat....

Det må så vara att han bittert ångrar det -- men då har han glömt att föräldrar har valfrihet i dagens system -- "brukare", som du far efter, har inte det på samma sätt.

Han talar inte heller om förskolor - dagisverksamhet - i det du länkar till;


Han tycks dessutom anse att statlig kontroll är av godo.

Att du bara orkar. Läsarna måste ju undra. Egentligen borde jag inte svara eftersom du har noll koll men vill verka insatt. Jävligt dålig taktik. Men okey. Du säger att brukarna inte har valfrihet. Det har de visst, och bra mycket större genom Lss-lagen. Det är en rättighetslag som barn, äldre, föräldrar och andra personer inom kommunen saknar. Bengt talar visserligen inte om förskolor, utan om skolor. Men skolorna står under den större reformen som kommunaliseringen stod för.

Jag känner att det här ämnet nu är utagerat. Du får fortsätta att tjafsa själv. För mig räcker det att de flesta läsarna har sunt förnuft och inte av ren illvilja vill snurra till allting. De flesta inser att Joakim utsätts för rättsövergrepp.

För mig räcker det väldigt väl att man skall förstå att LSS är en lagstiftning som inte alls har med detta att göra.

Samt;

Att Joakim inte hade något verkställighetsbeslut eller plan att visa upp.


Edit;
Innebär alla dessa missuppfattningar du själv är inläst på fel lagstiftning?

Vad som händer i nuläget är det viktiga. Två år efter de felaktiga anklagelserna om övergrepp har fortfarande inte något umgänge kommit till stånd. Jag lyssnade på domaren i TR, som jag antar var Gerd Möller, när hon påstod att om anklagelserna var ogrundade skulle det snart visa sig och JR få träffa sin dotter igen. Det var en lögn. Det har han inte fått.

När hon avkunnade sin dom fanns redan uppgifter om att några övergrepp inte ägt rum. I själva verket bör det ha framgått att det var oerhört tveksamt redan i när de framfördes (i april/maj 2007?) Om jag förstår det riktigt så har psykologerna bekräftat att beslutet att lägga ner förundersökningen var riktigt. Några bevis existerade inte, vilket man kunde förvänta sig, eftersom anklagelserna kom vid en väldigt misstänkt tidpunkt i en infekterad vårdnadsstrid. Detta pekar på grova tjänstefel av familjerätten i Kungsbacka, som istället för att medla hjälpte mamman och mormodern att föra vårdnadstvisten till en ny nivå och utan några som helst rimliga misstankar pekade ut Ramstedt som pedofil.

Idag påstår de att det är barnets bästa som gäller och att Ramstedt för den sakens skull inte kan få rätt trots att han har rätt. Plötsligt är det också viktigt átt inte ta ställning för någon av föräldrarna.

Det innebär i sig inte alls att man håller sig neutral utan att man inte alls tar avstånd från sitt tidigare agerande. För barnet innebär detta att misstankarna om att hon utsatts för övergrepp inte alls blir avfärdade som de påhitt de visat sig vara. Hur detta kan vara i barnets intresse övergår mitt förstånd.

Om det är så att utredningarna visar att anmälningarna mot Joakim Ramstedt i bästa fall kommit sig av överdriven oro och i sämsta fall av rena falskanmälningar måste detta få konsekvenser. Om Ramstedt i detta skede fråntas vårdnaden pågrund av flummiga hänvisningar till barnets bästa kommer det bestående resultatet för flickans del bli att konsekvenserna av incest som aldrig ägt rum blir att låtsas som om den kan ha ägt rum. Mamma fick ju rätt och då måste det hon säger väl ha stämt? Sådan är ju processens falska logik, om umgängessabotage trots allt lönar sig bra.

Ramstedt och hans dotter måste få umgänge nu och familjerätten i Kungsbacka måste tala klarspråk om vad det är som hänt. I nuläget fortsätter de att anklaga en oskyldig man för övergrepp och behandla honom som om han vore skyldig.

Ja, det vore intressant att veta om "de psykologer som är knutna till barnomsorg" fick en chans att erbjuda barnet hjälp och stöd, ens 2009. Mamman har ju satt stopp för i stort sett alla insatser för barnet hitintills. Att den lilla flickan fortfarande uppvisar så pass tydliga symtom på hur svårt hon lider av sin livssituation (vilket beskrivs i den senaste utredningen), efter det att umgänget med hennes pappa eliminierats, är hjärtskärande att läsa.

På direkta frågor om hur flickan känner sig över att inte få träffa sin pappa har hon konsekvent redan från början sagt att det "inte känns bra", till både utredare och förhörsledare mfl.

Eftersom de yrkesmänniskor som anlitats att utreda flickans mående inte får en chans att komma barnets egna upplevelser nära för mamma så är det så klart inte lätt att anklaga dem för att de inte lyssnar på barnet, eller ens de inom soc myndigheten som har ansvaret för att skydda henne från omsorgssvikt och psykisk misshande. De har ju hindrats av mamman att utreda vad som ligger bakom hennes sorg och psykiska lidande!

Så här skriver utredarna ansvariga för den senaste utredningen om hur mamman stoppat de olika psykologerna mfl:

Citat ut utredningen:

R som ständigt uppmuntras av sin mamma att berätta om sina upplevelser korrigeras också av modern när R inte berättar det modern önskar. C avbryter utredningar, psykologkontakter, samtalskontakter på löpande band.

För R innebär detta att hon utsätts för dubbla buskap, hennes mamma är instabil, ombytlig och oförutsägbar. Detta i sin tur leder till att R inte får känna tillit till de vuxna som finns i hennes närhet. Det finns en risk att hon blir överdrivet anpassad och att hon tillrättalägger det hon säger inför C. Med tanke på Cs mående får R lära sig att läsa av C. R har också lärt sig att C överger henne känslomässigt om hon påvisar sina egna behov.

[...]

Det i sin tur har visat sig leda till att Cs förmåga att härbärgera sig, tala väl om Rs pappa, förbereda R på ett bra sätt inför umgänge med pappan inte fungerar. C vill inte på något sätt att R ska träffa sin pappa. Därmed har C visat att hennes insikt, och motivation till förändring vad gäller vårdnadstvisten är obefintlig.

Cs svårigheter har också handlat om att hon uppvisat ett mycket starkt kontrollbehov och en önskan att kunna styra utredningen och de personer som bedrivit den i den riktning hon själv önskar. När så inte sker, uppvisar C en helt annan sida som är mycket okontrollerad. Hon har fått kraftfulla utbrott, vid ett flertal tillfällen uppvisat klara tecken på psykisk ohälsa, varit förvirrad och haft minnesluckor. Detta har skett inför R som har bevittnat sin mammas mående. Bland annat avbröt hon Rs psykologkontakt och hennes samtalskontakter när Boda påtalade att de även såg annat än det C ville att de skulle se. Hon påtalalde att hon hellre ville skaffa en egen psykologkontakt åt R.

Under denna utredningen har C ånyo uttryckt en önskan om att vi ska lyssna på vad R säger. Hon menar då de sexuella övergreppen. Hon uttrycker däremot en önskan om att vi ska bortse från när R säger något som inte är till Cs fördel, till exempel när R frågar henne vad var det mer jag skulle säga. Cs första avvikelse från Boda sker efter det att utredarna förmedlat att vår ståndpunkt är att vi ska tro och lyssna på det ena R säger måste vi även tro och lyssna på det andra hon säger.

Vi fann att den största svårigheten för R var inför umgänge vid överlämnandet. Trots att umgängena var skyddade och det inte förelåg någon fara för R visade C klart och tydligt, på alla sätt hon kunde, att hon ogillade att R skulle träffa sin pappa. Modern förmedlade en maktlöshet till R över att inte kunna göra något åt saken. Likaså efter umgänge, när R var glad och pratade om något roligt de gjort uppvisade modern ett avståndstagande och att hon ogillade detta. R blev avvisad känslomässigt av C i detta. R berättade också om att hon inte ville göra mamma ledsen samt att hon sa vad som helst för att slippa träffa sin pappa. R hade således en omöjlig situation.

Vi fann också att R fungerade väl med modern då de var helt själva. Hon fick alla sina grundläggande behov tillgodosedda av mat, sömn, kläder, åldersadekvata aktiviteter. Samtidigt beskrev R för personalen att hennes mamma är konstig hemma. Hon skriker på mormor och R får ta ett ansvar och säga till mamma. R har dessutom i tejpningssituation svårighet att beskriva sin relation till både mormor och mamma, trots att de sammanlever ständigt.

Skrämmande läsning och jag blir mer och mer övertygad om att lvu är den enda
lösningen.

"R" måste bort från den destruktiva miljö hon lever i och få en chans att vara vad h*n är ett barn.


//Reimer

Jag förstår inte hur du kan blanda ihop det ena med det andra på detta sätt.

Barnomsorgen är egen verksamhet utan insyn i kommunens övriga verksamheter, de får inte per automatik reda på ifall tex föräldrar ligger i vårdnadstvist, nyttjar socialbidrag eller ansökt om bygglov.
Informationen de har är vem som är vårdnadshavare, och det är vårdnadshavare som har beslutsrätten över barnet.
Ett barn som har två vårdnadshavare kan inte av ena vårdnadshavaren förbjudas att bli överlämnad av dagis till andra vårdnadshavaren, dagis har inte rätt att neka en vårdnadshavare att hämta sitt barn (Med undantag ifall en myndighet tagit beslut om annat).
På samma sätt har de heller inte rätt att lämna ut ett barn till någon som inte är vårdnadshavare eller myndighet utan vårdnadshavares godkännande. De behöver inte ta ställning till detaljer i en vårdnadstvist eller välja vem de ska tro på, deras regler gäller oavsett det de får höra.
Dock har de anmälningsplikt ifall de tror att ett barn far illa, men kan inte på egen hand ta ett beslut som går mot vårdnadshavarens.

Exempel 3 har jag inte sett förut, och stämmer det så kan jag hålla med om att det tillsammans med övrig dokumentation visar upp en bild av en starkt involverad och drivande mormor, detta även utan Daddys egna berättelse och tolkning.

Bra reflekterat, jag skriver under och ställer mig bakom inlägget av dig. Jag anser också att mamman är en brottsling som falskeligen anmäler pappan för övergrepp flera gånger. Där brister det också, eller är det fritt fram att anmäla bästa man vill. Då faller hela tanken med att ha en lag som ett korthus. En gång kan jag förstå om det fanns oro, men sedan verkar det mest vara okynnesanmälningar och borde straffas.

Jag sa det innan och jag säger det igen, R kommer att bli omhändertagen. Tyvärr tror jag det eftersom C har skapat en så svår bild av pappan som är totalt inpräntad i barnets hjärna. Inte i hjärtat utan i hjärnan. R själv säger att hon säger vad som helst för att slippa träffa sin pappa, det är en överlevnadsstrategi, det kan vem som helst förstå.
Hon säger vad som helst för att slippa träffa sin pappa, hon gör det för att hon tar ansvar för sin Cs känslor. R säger att det är jobbigt hemma, mamma skriker på SL dvs en vardaglig situation. Vissa anser att flickan inte skall ryckas upp från hennes tygga tillvaro, men HUR kan det ses som TRYGGT att flickan blir utsatt för detta? Jag menar, det är inte första gången indikationerna går åt detta håll, men då skall det plockas sönder i bitar och pusslas ihop till mammans fördel. Samtidigt görs det i barnets namn!!

Vad svamlar du om?

Det finns ingen som hels grund i vad du säger!

Nej! Jag undrar inte alls över Micros inlägg.

M är både insatt och saklig. Däremot undrar jag vad du är ute efter?

Jag undrar också vad det har med ponken att göra?

De flesta läsarna? Hur vet du det?