Citat:
Hej!
Har ni suttit igenom ännu en julmiddag med någon brådmogen småkusin som stolt proklamerar att Gud minsann inte finns så fort tillfälle ges? Känns det gamla ontologiska gudsbeviset lite mossigt och, om vi ska vara helt ärliga, en aning svajigt? Här kommer ett roligt argument ni kan använda för att täppa till truten på den lilla gudsförnekaren och återupprätta god stämning runt julbordet.
Bakgrund
Historiskt sett har alla mänskliga civilisationer trott på någon slags gudar. Men för sisådär 3-4000 år sen började ett par smarta judar fundera över om det verkligen är rimligt att världen är befolkad av ett sådant myller av gudar och andra övernaturliga väsen. De olika religiösa samfunden brukade helt enkelt dra den väldigt mänskliga slutsatsen att alla utom just de är dumma i huvudet, och så är var det med den saken. Men man behöver inte vara högskoleingenjör för att förstå att inte är en långsiktig lösning. Faktum är att den dåliga stämningen mellan olika samfund ofta var påtaglig.
Istället för att försöka avgöra vem som har rätt och inte så uppfann de här smarta judarna istället monoteismen (det kan någon annan mycket väl också ha gjort, men jag råkar gilla judarna). Den som är mer intresserad av att vinna stilpoäng i debatter än att resonera filosofiskt brukar mena att alla ju redan är ateister i fråga om antikens gudar och att förneka den monoteistiska guden bara är en fråga om att ta nästa logiska steg. Tyvärr är det inte så enkelt. Den monoteistiska guden är inte bara ytterligare ett fantasifoster sprunget ur vidskepelse och okunskap, utan en abstraktion. Idén påminner till stor del om Platons idélära, (men jag tänker inte fördjupa mig i vem som tänkte i de banorna först) så den som är bevandrad i klassisk filosofi kan förstå den monoteistiska guden som gudsidealet.
Alltså
Gud existerar som en idé (eller ett ideal om man vill). Faktum är att jag har svårt att komma på någon enskild idé som har haft större inflytande på den mänskliga civilisationen än idén om en eller flera gudar (ni vet medeltiden? religiösa extremister? hur alla västerländska samhällen verkar vara uppbyggda runt ett hus som man byggt åt den här Gud?). I fallet polyteism kan man alltså förstå Gud som de gemensamma egenskaper som delas av alla ingående Gudar. Just Tor eller Neptunus kanske inte finns, men det finns en idé om vad en gud är som låter oss resonera om saken.
En idé är per definition något abstrakt och det gör att det kan vara snårigt att hålla ihop definitionerna, vilket också är orsaken till att människor ägnat sig åt teologi i tusentals år utan att egentligen göra så mycket framsteg.
Men det vore ohållbart om vi accepterade att abstrakta saker inte finns bara för att de inte är tydligt avgränsade. Nån lustigkurre skulle kunna hävda att "bostadsmarknaden" inte existerar eftersom den inte är tydligt avgränsad från andra ekonomiska abstraktioner. Den personen skulle kunna gå fram med argumentet att ja, det stämmer att det genomförs försäljning av bostäder, men det bevisar inte att det finns någon övergripande "marknad". Jag har aldrig sett en bostadsmarknad, var snäll och peka ut den för mig. Nej, abstraktionen existerar för att det ger oss meningsfullt sätt att resonera om ett antal till synes oberoende fenomen. Knäckfrågan är inte om abstraktionen existerar eller inte, utan om den fyller en funktion.
Idéer existerar i kraft av att de formuleras. Man kan sedan argumentera för eller emot att en viss idé aldrig har implementerats korrekt men det har ingen bäring på frågan om idéns existens. Man kan argumentera för att en idé är bra eller dålig, som vi exempelvis gör när vi engagerar oss politiskt: Jag kan hävda att exempelvis socialism eller liberalism är dåliga idéer baserat på vilka effekter respektive ideologi har haft när den implementerats i praktiken, men det vore orimligt att argumentera för att socialism inte existerar.
Slutsats
Frågan om guds existens är trivial. Om någon, någonstans har formulerat idén så existerar den och jag skulle vilja hävda att idén "Gud" har formulerats. Knäckfrågan är alltså inte om Gud existerar, utom om Gud är en bra idé. Hjälper idén om en abstrakt sammanhållande entitet oss att navigera i livet? Om du svarar ja så är det bara att gratulera, du har hittat Gud. Svarar du nej så har du istället hittat dig själv som ateist, eller gudsförnekare. Det är också okej, men om du ska kunna umgås med religiösa människor utan framstå som ett barn så bör du vara medveten om att argumentet du för till diskussionen inte är att Gud inte finns, utan att Gud är dålig idé.
Glöm inte att ha kul. Tack.
Har ni suttit igenom ännu en julmiddag med någon brådmogen småkusin som stolt proklamerar att Gud minsann inte finns så fort tillfälle ges? Känns det gamla ontologiska gudsbeviset lite mossigt och, om vi ska vara helt ärliga, en aning svajigt? Här kommer ett roligt argument ni kan använda för att täppa till truten på den lilla gudsförnekaren och återupprätta god stämning runt julbordet.
Bakgrund
Historiskt sett har alla mänskliga civilisationer trott på någon slags gudar. Men för sisådär 3-4000 år sen började ett par smarta judar fundera över om det verkligen är rimligt att världen är befolkad av ett sådant myller av gudar och andra övernaturliga väsen. De olika religiösa samfunden brukade helt enkelt dra den väldigt mänskliga slutsatsen att alla utom just de är dumma i huvudet, och så är var det med den saken. Men man behöver inte vara högskoleingenjör för att förstå att inte är en långsiktig lösning. Faktum är att den dåliga stämningen mellan olika samfund ofta var påtaglig.
Istället för att försöka avgöra vem som har rätt och inte så uppfann de här smarta judarna istället monoteismen (det kan någon annan mycket väl också ha gjort, men jag råkar gilla judarna). Den som är mer intresserad av att vinna stilpoäng i debatter än att resonera filosofiskt brukar mena att alla ju redan är ateister i fråga om antikens gudar och att förneka den monoteistiska guden bara är en fråga om att ta nästa logiska steg. Tyvärr är det inte så enkelt. Den monoteistiska guden är inte bara ytterligare ett fantasifoster sprunget ur vidskepelse och okunskap, utan en abstraktion. Idén påminner till stor del om Platons idélära, (men jag tänker inte fördjupa mig i vem som tänkte i de banorna först) så den som är bevandrad i klassisk filosofi kan förstå den monoteistiska guden som gudsidealet.
Alltså
Gud existerar som en idé (eller ett ideal om man vill). Faktum är att jag har svårt att komma på någon enskild idé som har haft större inflytande på den mänskliga civilisationen än idén om en eller flera gudar (ni vet medeltiden? religiösa extremister? hur alla västerländska samhällen verkar vara uppbyggda runt ett hus som man byggt åt den här Gud?). I fallet polyteism kan man alltså förstå Gud som de gemensamma egenskaper som delas av alla ingående Gudar. Just Tor eller Neptunus kanske inte finns, men det finns en idé om vad en gud är som låter oss resonera om saken.
En idé är per definition något abstrakt och det gör att det kan vara snårigt att hålla ihop definitionerna, vilket också är orsaken till att människor ägnat sig åt teologi i tusentals år utan att egentligen göra så mycket framsteg.
Men det vore ohållbart om vi accepterade att abstrakta saker inte finns bara för att de inte är tydligt avgränsade. Nån lustigkurre skulle kunna hävda att "bostadsmarknaden" inte existerar eftersom den inte är tydligt avgränsad från andra ekonomiska abstraktioner. Den personen skulle kunna gå fram med argumentet att ja, det stämmer att det genomförs försäljning av bostäder, men det bevisar inte att det finns någon övergripande "marknad". Jag har aldrig sett en bostadsmarknad, var snäll och peka ut den för mig. Nej, abstraktionen existerar för att det ger oss meningsfullt sätt att resonera om ett antal till synes oberoende fenomen. Knäckfrågan är inte om abstraktionen existerar eller inte, utan om den fyller en funktion.
Idéer existerar i kraft av att de formuleras. Man kan sedan argumentera för eller emot att en viss idé aldrig har implementerats korrekt men det har ingen bäring på frågan om idéns existens. Man kan argumentera för att en idé är bra eller dålig, som vi exempelvis gör när vi engagerar oss politiskt: Jag kan hävda att exempelvis socialism eller liberalism är dåliga idéer baserat på vilka effekter respektive ideologi har haft när den implementerats i praktiken, men det vore orimligt att argumentera för att socialism inte existerar.
Slutsats
Frågan om guds existens är trivial. Om någon, någonstans har formulerat idén så existerar den och jag skulle vilja hävda att idén "Gud" har formulerats. Knäckfrågan är alltså inte om Gud existerar, utom om Gud är en bra idé. Hjälper idén om en abstrakt sammanhållande entitet oss att navigera i livet? Om du svarar ja så är det bara att gratulera, du har hittat Gud. Svarar du nej så har du istället hittat dig själv som ateist, eller gudsförnekare. Det är också okej, men om du ska kunna umgås med religiösa människor utan framstå som ett barn så bör du vara medveten om att argumentet du för till diskussionen inte är att Gud inte finns, utan att Gud är dålig idé.
Glöm inte att ha kul. Tack.
Slutsatsen kan också vara att man är Buddhist, wiccan eller spiritist och tyr sig till andar (reinkarnation) och olika dimensioner och man behöver inte tro på gud för det.
"Glöm inte att ha kul" det kan man alltid ha med sig!
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera