Meningen med livet - samlingstråd

Undrar om det finns någon korrelation mellan lidande och vissa existenstiella problem. Tänker då mest att även fast vi här i Sverige har det väldigt bra, har vi fortfarande extremt många med psykiska besvär (ångest, deppresion osv).

Vi kanske lider för lite helt enkelt för vårt eget bästa, vi har inte varit i den där situationen där man inser hur bra vi egentligen har det.

Jag tror problemet är att du letar efter den... som Kierkegaard en gång sa; "Bakåt kan man utvärdera sitt liv, framåt lever man det."

Det är några som inte håller med dej!



Osv

Kände mej bara tvungen

Man ska för det första leva i nuet. Dåtiden har varit och kommer inte igen. Framtiden ska man inte heller oroa sig för, den kommer så småningom. Alla liv är olika. Det är svårt att hitta någon som anser att livets mening är att arbeta hårt, leva onyttigt och dö med mycket pengar på banken. Ändå är det precis vad en övervägande majoritet ägnar sig åt.

Det är ingen som någonsin har sagt att livet måste ha en mening, eller?

Gör som jag: Bestäm olika mål du vill ha, och jobba för dem. Om det så är att lära sig sjunga och spela piano, bestiga Killimanjaro, flytta till sydamerika och föda upp gorillor eller bli mästare i att kasta stövlar. Jobba för det!

Det finns ingen mening med livet. Lev med det.
-Vad händer när en människa dör? Ingenting. Livet rullar på precis som vanligt någon annanstans.
-Vad händer när människosläktet dör ut? Det vandrar redan en starkare ras på jorden.
-Vad händer när Jorden sugs in i det svarta hålet? Tiden går vidare på en annan planet eller i en annan galax.

Rymden exanderar vidare och vidare tills den börjar dras ihop. Och då kommer big bang och allt börjar om ifrån början igen.
Det finns inget som någon människa på jorden kan göra som ändrar detta faktum.
Det är i alla fall min syn på livets mening. Ha kul och ta livet som en gåva. Det vara inte för evigt. Vilket dock rymdens kretslopp gör.

Varför skulle man bli deprimerad för att man vet varför liv finns? Det är som att bli deprimerad då chefen berättar vad du ska jobba med.

Någon "större" mening med livet finns antagligen inte, allt blir vad man själv gör det till.

Min mening med livet är att ha så mycket kul jag kan, samtidigt som jag njuter av allt som livet har att bjuda på (god mat, glassa i solen, bra musik etc).

Att ta livet för seriöst och försöka hitta den ultimata meningen med det leder bara till misär, jag har själv varit där.

Man behöver inte heller fastställa att njutning är den ultimata meningen med livet. Det kan kännas rätt tomt. Och man kan fastna i det där tänkandet och missa mycket annat i livet. Jag tycker att det också är härligt att känna att man själv gör framsteg. Att skapa saker. Att förbättra sin omvärld. Att utforska världen och se vad som finns, och med tiden kanske hitta fler meningar med livet.

Man behöver inte bestämma sig för en fast mening. Man kan följa både sin hjärta och sin logik och se vart det leder, och upptäcka nya aspekter av livet.

Det finns ingen given mening. Dock trivs människan väldigt bra med nån utifrån given "mening", du behöver ett kall helt enkelt. Om det är att bli bäst på pingis eller rädda afrikaner spelar ingen roll, man blir lycklig oavsett.

Att tro sig veta är inte det samma som att veta.

Enligt dig har man alltså olika uppfattningar av meningen med livet "medans man lever" och "när döden nalkas". Om en människa då har "insett ett och annat" när "döden nalkas" och inte har en uppfattning som är förknippad med stadiet då "man lever" kan den därmed inte vara delaktig i stadiet då "man lever" d.v.s. inte vara vid liv och därmed vara omedveten. Om denne sålunda inte är medveten, hur kan den då ha en uppfattning? Alltså kan man inte ha en uppfattning "när döden nalkas" då det stadiet är separerat från det då "man lever" vilket gör det till att *trummvirvel* det är omöjligt att inse ett och annat "när döden nalkas" för då är man omedveten om detta. Var bara tvungen...


F.Ö. VAD ROLIG DU ÄR! (Fientligt betonad sarkasm, ber om ursäkt...)
Det Khepera skriver har en större innebörd än vad som det till synes kan framstå som. Dessutom är den självklart relaterad till detta ämne, nämligen en av de viktigaste teser filosofen Epikuros lärde ut:

"Där döden finns, finns inte vi och där vi finns, finns inte döden. Därför är döden ingenting för oss."

Mina spekulationer: Jag anser inte att en större kvantitet eller längre upplevelse av lidande är ett nödvändigt kriterium för att ha en "givande" uppfattning om livet. En uppfattning eller föreställning om lidande å andra sidan, skulle jag anse vara nödvändig. En människa som utstått minimalt med lidande men som ändock utifrån denna känsla har förmåga till att skapa en föreställning av denna utav en högre kvantitet, skulle möjligtvis ha förmågan att se ett högre värde i sitt liv. Detta är dock, om ens sådana individer existerar, av sällsynt slag. Medan många andra behöver lidande av större art för att uppnå någon "högre" insikt då de ej besitter förmågan att föreställa sig detta utifrån mindre erfarenheter. Liksom i vårt samhälle där så mycket av livet framställs som alldagligt och självklart. Produkten av denna attityd är att bland vissa uppstår det problem med att föreställa sig detta, livet, som något ömtåligt vilket leder till att en insikt ofta endast sker genom en händelse där lidandet ställer alldagligheten mot väggen som t.ex. en bilkrock eller en kronisk sjukdom. Då, helt magiskt som om det aldrig funnits förut, uppenbarar sig, likt det du påpekar, "livets mening".

Jag tror dessutom att, med tillräcklig kapacitet (Om sådan existerar är en annan fråga...) så kan en människa föreställa sig lidande till den grad då den inser "livets mening" liksom den som har utsatts för lidande till den grad.

Summering: "Meningen med livet" är inte beroende av lidande per sig, utan förmågan att föreställa sig den. Dock är den förmågan oftast hos oss människor i kalla norden begränsad och skapar endast förnimmelser om vad vi vill och vad vi inte vill uppleva utan att verkligen förena oss med den känslan som sedan leder till påverkan av vårt liv till den grad då vi inser "meningen med livet". Just därför är det oftast yttre händelser av större art som leder till omvälvningen av våra liv.


Notiser

1. Jag tror snarare att det jag beskrivit är processen för en mer "givande" uppskattning för livet, för dess upplevelser och ens tillvaro snarare än upptäckten av den subjektiva meningen med livet, även om det tidigare nämnda måhända oftast leder till den senare.

2. Det här blev förövrigt en smått rörig tankegång men förhoppningsvis leder detta till något givande för din del. Framförallt eftersom dessa endast var spekulationer, knappt givna någon betänktetid åt, så jag kan inte påstå mig vara djupt rotad inom min tankegång.

3. Och om någon funderar kring alla dessa citationstecken som används så är det för att jag helst inte vill "förknippa" (exakt) och/eller använda mig av vissa ord.

Det finns ingen mening eller syfte med din existens eller livet i sig.
Allt som finns är kärlek..