Meningen med livet - samlingstråd

Jag uttryckte mig kanske lite luddigt men säg så här:
Vi vet att döden är slutet, en utflåning. Detta menar jag skulle vara ouhärdligt. Vill skull må väldigt dålig, dem flesta iallafall.
Skulle vid käremot veta att det finns en existens efter döden skulle väldigt många, alla som lider av olika skäl, begå självmord.
Men nu är frågan öppen, ingen kan med säkerhet veta anser jag. Och kanske set är så det ska vara.

Agreed. Meningen med livet eller syftet med sin existens är inget som existerar per sig och som jag tidigare påpekat, är inte heller lidande en nödvändig del för upptäckten av denna. Däremot leder lidande, eller föreställningen om den, antagligen till en uppskattning av livet vilket i sin tur leder till ens personliga "mening med livet".

Allt som finns är kärlek dock är jag dock inte redo att instämma i, om ALLT som finns är kärlek, är även materia kärlek. Och fiskbullar är inte kärlek. Det är fiskbullar. Och inte heller har jag någon kärlek till fiskbullar. Kärlek däremot som något förekommande inom människors uppfattning om "meningen med livet" är däremot förståeligt. Men ALLT SOM FINNS är inte kärlek...

Om döden per definition är slutet, en utflåning, så vet vi logiskt sett att det inte finns en existens efter döden.

Svaret finns bara inom Religionerna. Vetenskapen når väl dit med tiden.
Meningen är att finna sinnets verkliga natur där bakom molnen av tankar. Se genom illusionen. Det är enda sättet att bli varaktigt lycklig. Jesus var väl en Yogi kanske. Det som förenar många religioner är att "Guds rike finns inombords". Genom meditation tunar man in mot dessa högre energier.

Kundalini..
Bara en så enkel övning som att ta ett djupt andetag och andas ut efter några sekunder kan göra många medvetna om energierna.
http://www.kundaliniascensionhawaii.com/pranayama.html

Det där är mest en massa metaforer, det filosofiska perspektivet fenomenologi säger samma sak med rent logiska resonemang.

Om nu Gud finns, varför denna tystnad, Varför kan vi inte få vetskap mer om dess existens, jag försöker tro, men tvivlet är där hela tiden. Logiken, eller det kognitiva i mig, säger mig att döden är en slutlig utplåning.

Om döden är per definition den slutliga utplåningen så finns det väl inte så mycket mer att säga. Då är döden när ens existens upphör, oavsett om det innebär kroppens förstörelse, själens förstörelse, eller världens förstörelse. Det spelar ingen roll om man tror på Gud eller inte, döden är fortfarande slutet på ens existens, oavsett om det är här på jorden eller i himlen. Det är liksom inte relevant för diskussionen så att säga

Men blir inte du deprimerad av detta faktum. Jag får i alla fall emellanåt en enorm dödsångest över att jag en dag kommer att utplånas.

Jag kan inte greppa döden på det sättet. Det är så lätt att oroa sig över framtiden, för vad som helst kan hända. En komet imorrn, en bilolycka idag, en hjärtattack om några minuter, en stroke om några sekunder. Men det är inte som att man kommer att uppleva döden någon gång. Den ligger alltid i framtiden, i det okända. Aldrig i nuet.

Då känns det mer skrämmande med någon annans död, den kan man iaf uppleva.

Visst är man orolig över anhöriga och deras ev bortgång. Men vad gäller min egen bortgång ser vi olika på det. Du kan vara lycklig överar att hantera det hela som du gör. För mig är det annorlunda. Kan inte släppa att vi en dag ska utplånas och att detta inte kan påverkas eller att det finns alternat till detta utom att tro.

Fast vad exakt finns det att vara orolig över? Man kommer ju inte att finnas till för att kunna uppleva något skrämmande eller otäckt. Det kommer liksom inte att hända något när man är död.

Beundrar din inställning till det hela. Men som sagt utplåning är vad som händer när man dör, vilket är ett faltum, ett för mig skrämmande sådant.