Citat:
Ursprungligen postat av Eckankar
Jag känner igen mig en hel del i det du skriver, Inbillad. Vissa av dina tankar är som ekon i vad som stundom varit en väldigt ihålig skalle.
Problemet med tankar om mening, är som du själv skriver, att de själva blir meningslösa. Att försöka hitta mening är en lika meningslös aktivitet som alla andra. Det är en i längden poänglös, oändligt rekursiv sysselsättning, eftersom man försöker hitta ett absolut värde som inte finns. Vilket har lett mig till att förstå att det är själva frågan det är fel på, där det enda sättet att få svar är om man har en emotionell bastion i form av en oantastlig ideologi/passion/tro, avskärmad från intellektets bökande tryne.
Problemet är att känslan för mening är en grundläggande funktion i vårt psyke, det är egentligen en emotionell fråga, inte en intellektuell sådan. Det intellektuella letandet efter den blir en övning i meningslöshet; man övar sig alltså i att förlora känslan för mening. Vilket gör att det paradoxalt nog blir en kontraproduktiv syssla. Men jag förstår det intellektuella behovet att rationalisera sina känslor, och finna en vits med att ens ha känslor om någonting överhuvudtaget, vare sig de är positiva eller negativa. Jag gick under en period så långt att jag ifrågasatte vad meningen med att må bra var. Att må bra är ju bara en känsla som vilken annan som helst. Och vad innebär det egentligen att må bra, eller att må dåligt? Det går inte heller att svara på den frågan om man letar efter någon slags a priori mening.
Vissa frågor är helt enkelt felställda, och ett resultat av hur vårt medvetande fungerar, t.ex. vår förmåga till meta-tänkande. Mitt mål blev därför att hitta något där intellektet blir satisfierat i samma mån som emotionerna (även om det egentligen är två intimt sammankopplade hjärnfunktioner).
Frågan blir istället: Var är sannolikheten störst att jag hittar en intellektuellt och emotionellt tillfredställande och meningsfull tillvaro?
Uppenbarligen inte självmord, för om vårt medvetande inte lever vidare, så slutar alla intryck där och då.
Alltså finns svaret någonstans i livet. Men var i livet? Ja, ju mer intryck, ju mer upplevelser, ju större sannolikhet för att hitta "guldkornen". Att maximera mina intellektuella, emotionella, fysiska, psykologiska upplevelser, blev mitt mål. Det blir dessutom en självuppfyllande profetia, och en övning i att FINNA mening, inte i att förlora mening. Och det man övar sig på, det blir man bättre på. Så enkelt som en förstärkning av relevanta neuroners kommunikationsbanor.
Genom att öva sig i att hitta mening, så hittar man så småningom mening.
Genom att öva sig i att uppleva lycka, så blir man så småningom lycklig.
I slutändan är allt vi har våra upplevelser av nuet, och minnen av alla dessa nu vi upplevt.
Tankvärt inlägg! Du skriver att man över sig i att förlora känslan av mening genom att intellektuellt granska den. Jag skulle snarare säga att det aldrig finns någon känsla av mening, att meningen endast är en del av illusionen om ett sammanhållet jag. Slutsatsen blir ändå att man inte bör ifrågasätta sig själv och sina drivkrafter om man vill behålla dem. En viktig fråga är vid vilken nivå man ska förbjuda sitt introspektiva analyserande? Ett visst ifrågasättande av sina handlingar krävs alltid som en del i ett aktivt feedbackmönster för att justera sina mål mot en mer passande riktning och för att kontrollera att de biologiska genetiskt nedärvda drifterna sammanfaller med miljön i dagens samhälle. Även om man här hittar en tillfredsställande nivå så bygger hela korthuset på idén om att välja livet framför döden. Livsvalet motiveras till viss del av din fråga: Var är sannolikheten störst att jag hittar en intellektuellt och emotionellt tillfredställande och meningsfull tillvaro?
Den stimulerande tillvaron finns självklart i livet, men din fråga föregås av frågan om det ens är möjligt att hitta en emotionellt och intellektuellt stimulerande tillvaro och om denna tillvaro väger upp livets ofrånkomliga lidande. Som du skriver utgörs livet av samlade ögonblick och mina erfarenheter har inte lett mig i riktning mot tillfredsställelse. Kan man motivera att välja livet framför döden när det upplevda lidandet vida överstiger den upplevda lyckan och tillvaron i stort känns som en pina att ta sig igenom?
Du skriver vidare att det man övar sig på det blir man bra på och jag håller med, men bara delvis. Beteenden effektiviseras ju oftare man gör dem genom rutin, erfarenhet av olika tillvägagångssätt, muskeluppbyggnad och neuronkopplingar. Detta gäller dock inte för känslor då känslor inte är beteenden. Känslor är som jag tidigare skrev feedbackmätare för förhållandet mellan mål och prestation. Därmed inte sagt att man inte kan påverka sitt lyckotillstånd. Genom att utöva olika beteenden som känns meningsfulla, lagom koncentrationskrävande och lustfyllda kan man generera lycka. Problemet är att lyckan till stor del härstammar ur ett belöningssystem där bara peakar belönas. Belöningssystemet med dopamin som huvudkomponent utvecklar lätt en tolerans mot slentrianen, vilket tydligt åskådliggörs vid droganvändande. Dosen av lyckostimuli måste hela tiden höjas för att samma beteende/drog ska ge samma svar. Man kan därför inte förvänta sig att hitta en aktivitet som vidhåller feelgoodkänslan över en längre tidsperiod.
Din approach till livet tycks därför ganska vettig, hela tiden leta nya stimuli för att fånga den undflyende lyckan, men även med detta förhållande till livet kan man inte förvänta sig någon varaktig lycka. Likt evolutionens race där alla arter springer på varsitt rullband och den som någon gång vilar går under, är livet en ständig kamp mot ledan och lidandet med lyckans morot fäst i en pinne framför ögonen. Utvecklandet av sparsam belöning och svidande bestraffning är effektivt för att driva oss människor till en hungrig jakt på våra mål, men jag befarar att den miljö vi nu lever i inte längre tvingar oss att kämpa för våra basala drifter om överlevnad och fortplantning vilket har lett oss vidare till ett sökande efter andra mål, ett helt naturligt svar då hjärnans utformning bygger på målsökande.
Vi har som art blivit för framgångsrika och sprungit ifrån evolutionen. Därför har vi stundtals tid att stanna upp på rullbandet och blicka framåt, mot nya mål. Dessa mål är en illusion och när vi som ras är kapabla till självmedvetenhet inser många av oss som stannar upp ett längre tag hur patetiskt det är att fortsätta springa efter den där moroten när vi ändå aldrig kan nå fram. För att lösa detta problem har man två val, antingen öka hastigheten på rullbandet så att man inte längre har tid till självreflektionen. I praktiken innebär detta ett avsättande av jaget då ingen reflektion över upplevelserna är tillåten, medvetenhet och självinsikt leder återigen tillbaka till den oundvikliga sanningen om det meningslösa kämpandet.
Den andra utvägen är självmordet, eliminerandet av existensen och den säkraste vägen till frid, men naturligtvis finns det ingen kvar att uppleva detta lugn så det kan inte betraktas som en behagligt tillstånd utan mer som ett icketillstånd. På ett sätt är självmordet den ultimata hyllningen till autonomi och självinsikt, även om självmord tragiskt ofta begås under tillstånd då individen inte är helt klar över sin situation. Frågan om självmord är berättigat kommer slutligen till avvägningen mellan vad som betyder något i livet och det obehag som ständigt slickar oss i ryggen. Ju mer jag tänker på ekvationen, och ju mer komponenter av mitt liv jag väger in, desto mer övertygad blir jag om att livets rullband inte längre är värt att springa på.