Meningen med livet - samlingstråd

Jag är verkligen inte religös men det betyder inte att jag inte ser någon mening med livet. Livet är vad vi gör det till coh alla har egen mening med livet som vi själva skapar.
Att jag finns sprider ljus och glädje hos vissa, hat och ilska hos andra, förundran och frågeställande hos många. Att jag gör någon inverkan på människors medvetande ger mig en mening, gott eller ont. Livet behöver inte vara meningslöst om man inte vill, jag gör vad jag kan av den tid jag har för att uttrycka mig.

I början kommer man ju säker få ett skitjobb, men det gäller och bara försöka.
Och om det inte skulle fungera ändå så big deal, om man hamnar utomhus nånstans är det ju bara att ta livet av sig ...eller nåt.

Det finns inget egentligt man kan åstadkomma med livet. Bara påverkan på vår (när)omgivning. På samma sätt åstadkommer hela vår planet ingenting i solsystemet, och på samma sätt har solsystemet inget egentligt syfte i universum. Till sist har hela universum inget direkt "mål" - inget att åstadkomma. Det existerar bara.

Så visst är livet meningslöst ur den synvinkeln.

Men det är själva livet i sig som är det som är det viktigaste för oss själva. Det är livet vi upplever, även om det inte har något objektivt mål, som är det viktiga. Ty det är det enda vi har.

Även om hela mänskligheten aldrig någonsin kommer åstadkomma någonting objektivt (eftersom det inte finns någonting att åstadkomma, inte ens för universum) så är meningen med livet just att leva. För varje enskild människa är dennes upplevelser det viktiga. Och en av dessa upplevelser kan vara att lämna spår för eftervärlden eller helt enkelt värna om närfamiljen (eller t.om. främmande människor).

Det är en hedersvärd strävan du har. Att balansera mottaglighet och kritiskt granskande ser jag som en bra grund för kunskapssökande och utveckling. Dessvärre känns medvetandet med sina följeslagare tankar och känslor som ett kaninhål där förnuftets inte lyckas kasta något ljus. Går det att resonera sig fram till lycka? Går det att resonera bort sitt lidande? Till viss mån kan man logiskt avfärda vissa återvändsgränder man irrat sig in på, men den realistiska vägen är som jag ser det glädjelös, smärtsam och isolerad. Genvägen mot mörkret ter sig då mer lockande även om jag går miste om den utveckling jag annars skulle ha genomgått under min långsamma resa mot graven. Det sägs ofta att resan är målet vilket jag tycker är en bra liknelse till utvecklingen som din mening. Problemet är att när resan är målet finns det ingen riktning att vandra. När resan blir självuppfyllande oavsett mål är det irrelevant om man vandrar fram, tillbaka eller står alldeles stilla. Och frågan blir då om det fortfarande är en resa? Ytterligare ett mål krävs för att utvecklingen skall uppnå sitt syfte.

Att befinna sig i ett, ur lyckliga personers synvinkel, mörker, upplevs just bara som mörker sett ur ett 'ljusare' perspektiv definierat av åskådaren..
således lider du inte om du inte tror, hoppas eller förväntar dig mer än livet innehåller för dig.

lycka och 'olycka' är högst subjektiva begrepp

Detta låter kanske lite flummigt men låt oss säga att gud finns. Gud har skapat logiken, men har inte gett denna möjlighet att leda till mening (han tycks vara en ganska elakartad gud). Dock existerar en mening som man kanske bara kan finna ifall man tror utan att utnyttja logiken till dess yttersta. Är inte detta en möjlighet (om än ytterst osannolik och ologisk)? Vilket skulle kunna leda till hopp; hopp att mening med livet faktiskt finns men att logiken inte är ett redskap man kan finna den med.

Edit: skrev detta i den andra tråden ang. meningslöshet men vet inte om den är aktiv längre..

Någon har kanske sagt det innan eller varit inne på det tidigare i tråden, orkade bara läsa igenom den lite snabbt.

Alltså, att konstant grubbla och söka efter en objektiv mening med livet (som kanske är omöjlig att finna) skapar depressioner och gör så att man känner sig olycklig. Vi har nog alla varit där någongång.

Det som skiljer lyckliga personer -- som inte har det här begäret att söka efter mening -- och olyckliga -- som TS själv -- är att de lyckliga personerna valt att ge livet mening och valt att vara lyckliga. De ignorerar den bittra sanningen -- som finns rakt framför ögonen på dem -- att livet förmodligen är meningslöst, men väljer istället att leva i en fantasivärld där Gud, Karma, kärnfamiljer, sex, kärlek och allt annat som kan skapa mening existerar.

Och vet du vad det konstiga är med det? Det är helt OK!

Poängen med det hela alltså och vad det handlar om är att lycka är något man måste välja! Ingen annan än du kan göra det.

Jag känner igen mig en hel del i det du skriver, Inbillad. Vissa av dina tankar är som ekon i vad som stundom varit en väldigt ihålig skalle.
Problemet med tankar om mening, är som du själv skriver, att de själva blir meningslösa. Att försöka hitta mening är en lika meningslös aktivitet som alla andra. Det är en i längden poänglös, oändligt rekursiv sysselsättning, eftersom man försöker hitta ett absolut värde som inte finns. Vilket har lett mig till att förstå att det är själva frågan det är fel på, där det enda sättet att få svar är om man har en emotionell bastion i form av en oantastlig ideologi/passion/tro, avskärmad från intellektets bökande tryne.

Problemet är att känslan för mening är en grundläggande funktion i vårt psyke, det är egentligen en emotionell fråga, inte en intellektuell sådan. Det intellektuella letandet efter den blir en övning i meningslöshet; man övar sig alltså i att förlora känslan för mening. Vilket gör att det paradoxalt nog blir en kontraproduktiv syssla. Men jag förstår det intellektuella behovet att rationalisera sina känslor, och finna en vits med att ens ha känslor om någonting överhuvudtaget, vare sig de är positiva eller negativa. Jag gick under en period så långt att jag ifrågasatte vad meningen med att må bra var. Att må bra är ju bara en känsla som vilken annan som helst. Och vad innebär det egentligen att må bra, eller att må dåligt? Det går inte heller att svara på den frågan om man letar efter någon slags a priori mening.

Vissa frågor är helt enkelt felställda, och ett resultat av hur vårt medvetande fungerar, t.ex. vår förmåga till meta-tänkande. Mitt mål blev därför att hitta något där intellektet blir satisfierat i samma mån som emotionerna (även om det egentligen är två intimt sammankopplade hjärnfunktioner).
Frågan blir istället: Var är sannolikheten störst att jag hittar en intellektuellt och emotionellt tillfredställande och meningsfull tillvaro?
Uppenbarligen inte självmord, för om vårt medvetande inte lever vidare, så slutar alla intryck där och då.
Alltså finns svaret någonstans i livet. Men var i livet? Ja, ju mer intryck, ju mer upplevelser, ju större sannolikhet för att hitta "guldkornen". Att maximera mina intellektuella, emotionella, fysiska, psykologiska upplevelser, blev mitt mål. Det blir dessutom en självuppfyllande profetia, och en övning i att FINNA mening, inte i att förlora mening. Och det man övar sig på, det blir man bättre på. Så enkelt som en förstärkning av relevanta neuroners kommunikationsbanor.
Genom att öva sig i att hitta mening, så hittar man så småningom mening.
Genom att öva sig i att uppleva lycka, så blir man så småningom lycklig.


I slutändan är allt vi har våra upplevelser av nuet, och minnen av alla dessa nu vi upplevt.

Japp nu tänker jag klargöra vad jag alldeles nyss kännde var rätt.

Det finns ingen dold mening med livet, vi har inget uppdrag eller nått liknande film-skit. Det finns inte ens nån icke dold mening. Vi kommer inte till paradiset om vi är snälla eller till helvetet om vi torterar barn. Vi dör och blir ingenting vilket som. Så känner ni för att va snälla va snälla annars kan ni va dumma. Va då säkra på att ni får ett hårt liv.

Att livet är meningslöst är alltså ett faktum. Då i all denna meningslöshet ska du leva, förutsatt att du inte blir sjuk och dör eller avlider på grund av andra händelser i cirka 80 år. Frågan du kan ställa dej är då, vad vill jag göra i 80 år.
Du kan göra saker som får dej att känna dej skön, knarka, idrotta, knulla eller vafan du än vill, sitta på forum och diskutera meningen med livet. Eller så anser du att det inte är värt det och då tar du helt enkelt livet av dej. Det är inget skamligt i det, bara ett val du har.

Så med detta hoppas jag att alla förstår och att vi kan se denna diskution som avslutad. Om det trots detta kvarstår frågor så svara jag gärna.

Är mitt orimliga förslag inte ens värdigt ett svar?

Sorry om jag inte svarat på ett tag, har helt enkelt inte orkat och även om jag uppskattar era svar så känns det som en sådan jävla viljeanstränging att skriva något över huvud taget.

Lyckan definieras inte av åskådaren utan av upplevaren och därav följer också att lycka upplevs subjektivt men lidandet är trots det lika konkret. Jag skulle säga att då du inte hoppas, tror eller förväntar dig något mer av livet, då är du fri från lidande men felslutet kommer av att det är när lidandet upphör som du känner friden och inte tvärtom.

Som Gunde Svan säger:
- Ingenting är omöjligt.
Så länge ingenting kan bevisas med 100% sannolikhet finns plats för alternativa teorier som dock är helt idiotiska att klamra sig fast vid utan ytterligare belägg än omöjligheten i uteslutandet av den. En gud kan existera, denna gud kan ha bistått oss med hopp genom övergivandet av logiken, lika gärna kan dock denna gud ha förpassat de idiotiska individer som övergett logiken till ett evigt helvete medan de mer rationella individerna får vila i frid.

Hmm, kanske ett löjeväckande experiment är på sin plats. Jag tänker för mig själv: jag vill vara lycklig! Jag väljer därför att vara lycklig och bestämmer mig för att låta lyckan skölja över mig. Jag väntar någon minut. Nu är jag alltså lycklig, mycket märkligt då jag inte känner någon som helst förändring, men jag har ju medvetet valt att vara lycklig! Det jag vill säga är att stämningsläget inte påverkas nämnvärt av medvetna tankegångar. Snarare är stämningsläget en mätare över korrelationen mellan mål och prestation. Sammantaget kan dessa mål kopplas samman i en övergripande mening, men min fråga till dig blir hur man skapar dessa mål då man saknar mening och inte finner lycka någonstans?

Tankvärt inlägg! Du skriver att man över sig i att förlora känslan av mening genom att intellektuellt granska den. Jag skulle snarare säga att det aldrig finns någon känsla av mening, att meningen endast är en del av illusionen om ett sammanhållet jag. Slutsatsen blir ändå att man inte bör ifrågasätta sig själv och sina drivkrafter om man vill behålla dem. En viktig fråga är vid vilken nivå man ska förbjuda sitt introspektiva analyserande? Ett visst ifrågasättande av sina handlingar krävs alltid som en del i ett aktivt feedbackmönster för att justera sina mål mot en mer passande riktning och för att kontrollera att de biologiska genetiskt nedärvda drifterna sammanfaller med miljön i dagens samhälle. Även om man här hittar en tillfredsställande nivå så bygger hela korthuset på idén om att välja livet framför döden. Livsvalet motiveras till viss del av din fråga: Var är sannolikheten störst att jag hittar en intellektuellt och emotionellt tillfredställande och meningsfull tillvaro?
Den stimulerande tillvaron finns självklart i livet, men din fråga föregås av frågan om det ens är möjligt att hitta en emotionellt och intellektuellt stimulerande tillvaro och om denna tillvaro väger upp livets ofrånkomliga lidande. Som du skriver utgörs livet av samlade ögonblick och mina erfarenheter har inte lett mig i riktning mot tillfredsställelse. Kan man motivera att välja livet framför döden när det upplevda lidandet vida överstiger den upplevda lyckan och tillvaron i stort känns som en pina att ta sig igenom?

Du skriver vidare att det man övar sig på det blir man bra på och jag håller med, men bara delvis. Beteenden effektiviseras ju oftare man gör dem genom rutin, erfarenhet av olika tillvägagångssätt, muskeluppbyggnad och neuronkopplingar. Detta gäller dock inte för känslor då känslor inte är beteenden. Känslor är som jag tidigare skrev feedbackmätare för förhållandet mellan mål och prestation. Därmed inte sagt att man inte kan påverka sitt lyckotillstånd. Genom att utöva olika beteenden som känns meningsfulla, lagom koncentrationskrävande och lustfyllda kan man generera lycka. Problemet är att lyckan till stor del härstammar ur ett belöningssystem där bara peakar belönas. Belöningssystemet med dopamin som huvudkomponent utvecklar lätt en tolerans mot slentrianen, vilket tydligt åskådliggörs vid droganvändande. Dosen av lyckostimuli måste hela tiden höjas för att samma beteende/drog ska ge samma svar. Man kan därför inte förvänta sig att hitta en aktivitet som vidhåller feelgoodkänslan över en längre tidsperiod.

Din approach till livet tycks därför ganska vettig, hela tiden leta nya stimuli för att fånga den undflyende lyckan, men även med detta förhållande till livet kan man inte förvänta sig någon varaktig lycka. Likt evolutionens race där alla arter springer på varsitt rullband och den som någon gång vilar går under, är livet en ständig kamp mot ledan och lidandet med lyckans morot fäst i en pinne framför ögonen. Utvecklandet av sparsam belöning och svidande bestraffning är effektivt för att driva oss människor till en hungrig jakt på våra mål, men jag befarar att den miljö vi nu lever i inte längre tvingar oss att kämpa för våra basala drifter om överlevnad och fortplantning vilket har lett oss vidare till ett sökande efter andra mål, ett helt naturligt svar då hjärnans utformning bygger på målsökande.

Vi har som art blivit för framgångsrika och sprungit ifrån evolutionen. Därför har vi stundtals tid att stanna upp på rullbandet och blicka framåt, mot nya mål. Dessa mål är en illusion och när vi som ras är kapabla till självmedvetenhet inser många av oss som stannar upp ett längre tag hur patetiskt det är att fortsätta springa efter den där moroten när vi ändå aldrig kan nå fram. För att lösa detta problem har man två val, antingen öka hastigheten på rullbandet så att man inte längre har tid till självreflektionen. I praktiken innebär detta ett avsättande av jaget då ingen reflektion över upplevelserna är tillåten, medvetenhet och självinsikt leder återigen tillbaka till den oundvikliga sanningen om det meningslösa kämpandet.

Den andra utvägen är självmordet, eliminerandet av existensen och den säkraste vägen till frid, men naturligtvis finns det ingen kvar att uppleva detta lugn så det kan inte betraktas som en behagligt tillstånd utan mer som ett icketillstånd. På ett sätt är självmordet den ultimata hyllningen till autonomi och självinsikt, även om självmord tragiskt ofta begås under tillstånd då individen inte är helt klar över sin situation. Frågan om självmord är berättigat kommer slutligen till avvägningen mellan vad som betyder något i livet och det obehag som ständigt slickar oss i ryggen. Ju mer jag tänker på ekvationen, och ju mer komponenter av mitt liv jag väger in, desto mer övertygad blir jag om att livets rullband inte längre är värt att springa på.