Citat:
Ursprungligen postat av Inbillad
För att överleva ser jag till att äta 2-3 ggr per dag. Detta gör jag rent instinktivt för att hungerkänslorna överväldigar mig om jag uppehåller alltför länge från oralt intag av energitillskott. Jag kan visserligen stundtals uppskatta smaken av maten, men kan inte säga att den bereder mig någon direkt glädje och ätandet är inget jag går och suktar efter utan ser mer som en nödvändig process för att upprätthålla homeostas i kroppen, vilket jag bitvis misslyckats med eftersom jag senaste månaden gått ner 7 kilo.
Utöver födointag behöver jag inte göra mycket för att överleva, men då jag har 24 timmar att disponera per dygn ser jag ändå till att fylla tillvaron med diverse aktiviteter. Jag går och lägger mig 00:00-01:00, ligger vaken 4-5 timmar per natt och försöker sova, sover sammanhängande 2-3 timmar. Vaknar någon gång vid sjutiden. Därefter ligger jag kvar i sängen halvsovandes, sjunker stundtals ner i drömmar och går upp omkring två. Jag intar frukost, gör en sudoku för att fördriva tiden. Därefter lägger jag mig på sängen igen alternativt läser en bok med existentiell eller psykologisk grund. Ibland sätter jag mig också vid datorn. Någonstans hoppas jag finna något som skulle kunna motivera mig att leva vidare. Läsandet och liggandet skiftar jag mellan fram till sextiden då jag äter middag. Därefter sätter jag mig vid tv:n eller går ut på en lång promenad i mörkret. Vid tolv går jag och lägger mig och ytterligare ett dygn har passerat i mitt meningslösa liv.
Just nu är jag hemma hos mina föräldrar, och har faktiskt vågat berätta för dem hur jag mår. Detta har inte gjort mig det minsta lyckligare. Det är som att den blotta närvaron av andra människor i mitt liv ger mig obehag. Närheten som många anser bereda dem lycka känner jag inte av. Trots att jag befinner mig mitt i ett samtal med någon känner jag mig totalt isolerad och ju mer andra personer vet om mig, desto större blir känslan av alienation. Min uppenbara oförmåga att känna närhet kontrasteras starkt av den enda drivkraft jag har kvar i mitt liv, den sexuella. Anledningen till att jag ännu inte tagit mitt liv är att jag fortfarande har en naiv tilltro till någon form av frigörelse i samlaget.
Jag har därför utarbetat en plan, en väldigt hemlig plan. Jag planerar att inom en månads tid uppsöka en prostituerad och utvärdera besöket. Ger det mig glädje lever jag vidare, om inte så har jag ett antal olika självmordsanternativ jag funderar över. Jag har dock lovat mig själv att leva vidare ett par månader, har jag inte märkt av någon förändring med skiftande ljusförhållanden, mediciner eller någon glädje i samlaget är jag beredd att ta risken att gå miste om "allt det goda i livet".
Att jag skriver här på flashback är en del i mitt existentiella sökande. Även om jag känner mig förbannat ensam så letar jag efter andra som tacklats med samma problem, och hittat en lösning. Jag inser att det är naivt att söka efter en sådan universallösning men jag är beredd att leva några månader i naivitet innan jag slutgiltigt bestämmer mig för självmordets rationella utväg.
Utöver födointag behöver jag inte göra mycket för att överleva, men då jag har 24 timmar att disponera per dygn ser jag ändå till att fylla tillvaron med diverse aktiviteter. Jag går och lägger mig 00:00-01:00, ligger vaken 4-5 timmar per natt och försöker sova, sover sammanhängande 2-3 timmar. Vaknar någon gång vid sjutiden. Därefter ligger jag kvar i sängen halvsovandes, sjunker stundtals ner i drömmar och går upp omkring två. Jag intar frukost, gör en sudoku för att fördriva tiden. Därefter lägger jag mig på sängen igen alternativt läser en bok med existentiell eller psykologisk grund. Ibland sätter jag mig också vid datorn. Någonstans hoppas jag finna något som skulle kunna motivera mig att leva vidare. Läsandet och liggandet skiftar jag mellan fram till sextiden då jag äter middag. Därefter sätter jag mig vid tv:n eller går ut på en lång promenad i mörkret. Vid tolv går jag och lägger mig och ytterligare ett dygn har passerat i mitt meningslösa liv.
Just nu är jag hemma hos mina föräldrar, och har faktiskt vågat berätta för dem hur jag mår. Detta har inte gjort mig det minsta lyckligare. Det är som att den blotta närvaron av andra människor i mitt liv ger mig obehag. Närheten som många anser bereda dem lycka känner jag inte av. Trots att jag befinner mig mitt i ett samtal med någon känner jag mig totalt isolerad och ju mer andra personer vet om mig, desto större blir känslan av alienation. Min uppenbara oförmåga att känna närhet kontrasteras starkt av den enda drivkraft jag har kvar i mitt liv, den sexuella. Anledningen till att jag ännu inte tagit mitt liv är att jag fortfarande har en naiv tilltro till någon form av frigörelse i samlaget.
Jag har därför utarbetat en plan, en väldigt hemlig plan. Jag planerar att inom en månads tid uppsöka en prostituerad och utvärdera besöket. Ger det mig glädje lever jag vidare, om inte så har jag ett antal olika självmordsanternativ jag funderar över. Jag har dock lovat mig själv att leva vidare ett par månader, har jag inte märkt av någon förändring med skiftande ljusförhållanden, mediciner eller någon glädje i samlaget är jag beredd att ta risken att gå miste om "allt det goda i livet".
Att jag skriver här på flashback är en del i mitt existentiella sökande. Även om jag känner mig förbannat ensam så letar jag efter andra som tacklats med samma problem, och hittat en lösning. Jag inser att det är naivt att söka efter en sådan universallösning men jag är beredd att leva några månader i naivitet innan jag slutgiltigt bestämmer mig för självmordets rationella utväg.
Res någonstans!
Ta ett skit jobb i tre-fyra månader och sen dra till nån annan kontinent i ett halv år eller flytta dit för alltid.
Det som på ett sätt är bra är att du inte verkar bry dig så mycket om du skulle dö eller inte (har själv kännt så, skulle vilja känna mer så nu också)
Det är bra för att då skulle du ju kunna göra VAD DU VILL!!!!
Det finns i strort sett inga begränsningar!
