Meningen med livet - samlingstråd

Det verkar som om du är ganska religiös vilket jag inte är, så det är ju inte så konstigt att vi ser livet på olika sätt. Dvs att du är säker på att livet har en mening (samma för alla?) som är ganska uppenbar. (Du har inte lust att upplysa oss andra om vad det är förresten? Du skriver ju att den numera är känd)

Jag har inte hittat någon sådan uppenbar mening med livet och i mitt lilla tanke experiment så argumenterar jag att det nog är bäst så. Detta innebär självklart inte att livet är ovärt att leva utan det innebär helt enkelt att vi är fria, och denna frihet från ett uppenbart mål verkar skrämma vissa.

Sedan anser jag att bibel och andra heliga böcker inte är särskilt pålitliga. För även om de vore guds ord så har det antagligen lagts till och ändrats en hel del av människor genom tiderna och således har skriften förvanskats.

Finns ingen mening med livet, totalt värdelöst! vakna, äta, gå till (jobbet/skola) vara där i 8-9 timmar, sen hem, äta, vila? äta sova. osv osv.. Sen på helger samma sak, fast du äre supa som gäller. Meningslöst? svar, JA!!

Jag vill se det så här... Universum har existerat i typ 14 miljarder år.. Under hela den här tiden har universum på sätt eller vis utvecklats till vad det är idag, och kan idag hysa liv och självmedvetenhet... Vad jag än är så är jag en del av en 14 miljarder år gammal cykel, kanske ännu äldre. Det jag är idag är endast ett stadie som håller i 80~ år. Vad jag blir efteråt är okänt, jag kanske återgår till universum i form av materia partiklar och energier, kanske består jag i en sammansatt form så som ett spöke eller en ande.

Men det spelar ingen roll, för jag är fortfarande samma del av universum, det enda som ändras är min form. Ett självmedvetande verkar mer eller mindre vara en förbannelse att ha, då man ändå bara går och tuggar på livets stora frågor som kanske är helt meningslösa.

Du och jag är en del av universum vare sig vi vill eller inte, när vi dör tar vi en annan form, medveten eller inte (spelar det egentligen nån roll?)

Vad kul det är att se någon som dig som uppenbarligen anser dig veta mer än dessa "okunniga" människor som inte vet nånting. Det innebär att du anser dig själv veta mer än vilka du påpekar vet mer. Paradox? Ja. För nu kan jag komma och säga att jag vet mer än er båda om livets meningslöshet som sedan kan fortgå i all evighet, även där har vi svaret på livets meningslöshet. Det finns inget slut och det finns ingen början, det finns ingen som vet mer än någon annan för det kommer alltid vara någon som vet mer än den som vet mest.

"Det är kul att leva", ja om man är ignorant person som inte vill fördjupa sig i vad livet egentligen är, därför kan man ju fråga dig vad egentlig "lycka" är för dig, för lycka är en känsla. En känsla kan ändras på en dag. En känsla är en övernaturlig kraft som du inte kan styra över, ska du förlita dig livet på det? Isåfall visst, men du har helt klart hamnat i fel tråd.

Äta chips.

Meningen med livet är att leva. Japp, det är så enkelt.

Meningen med livet är att leva

Jag kan inte komma på någon bättre förklaring eftersom det nog inte finns någon.
Då kan man undra varför inte alla tar livet av sig egentligen

Meningen med livet är samma för alla. Den har skrivits flera gångar inom denna tråd, av mig och andra, men dessa inlägg ignoreras här helt, och direkt efter dessa inlägg fortsätter diskussionen, att det inte finns någon mening eller att var och en får hitta sin egen mening.
En user skrev t.ex. "Meningen med livet är att skulpturera vår själ så att den blir lik Skaparen". Ingen bryr sig ens att fråga honom, vad han menar med det. Överst på denna sida finns också två inlägg som antyder vad meningen med livet är. Meningen med livet är själens evolution, att bli lik Guds natur, vilken är villkorslös kärlek. Den är lik för oss alla, men tar flera livstider att uppnå.
Men sen finns det något som är unik för var och en av oss - och det är vår personliga mission, något som bara du eller bara jag kan uträtta under detta liv. Den personliga missionen har med våra unika begåvningar och förmågor att göra. Men är du ateist som har svårt att tänka dig att det finns en Skapare, som kommer du förmodligen, liksom så många andra, att inte tro på vad jag säger. Du kan gärna kontakta t.ex. Bnei Baruch Sverige, så kanske får du det bättre förklarad.

När det gäller de heliga skrifterna, så har Bibeln (Torahn) aldrig förändrats. Denna bibel är en kosmisk kod. Läs gärna i tråden "otroliga bibelkoder" som diskuterades för inte så länge sedan.

Jag skulle inte kalla mig själv för ateist utan snarare för agnostiker och jag tror delvis på vad du säger. Jag tror bara att vi ser saken på olika sätt och använder olika begrepp för att beskriva samma sinnesstämning.

Du skriver att "Meningen med livet är själens evolution, att bli lik Guds natur, vilken är villkorslös kärlek". Jag skulle beskriva detta som att man är ytterst tillfreds med sig själv eller att man (grovt uttryckt) mår jävligt bra. Man når alltså ett steg där man känner att man verkligen har gjort eller förstått något och alla vardagliga bekymmer bara försvinner och man känner ungefär att "nu skulle jag kunna dö lycklig".

Det skulle jag beskriva som det yttersta självförverkligandet, man når alltså det sista steget på maslows behovstrappa http://sv.wikipedia.org/wiki/Behovshierarki.
Men är det meningen med livet? Det är iallafall mycket trevligt att känna sig så tillfreds och alla människor eftersträvar det. Däremot tror jag vi når det på olika sätt och kallar det för olika saker beroende på vilken slags person vi är, tex om man är religiös eller vetenskaplig av sig.

En vetenskapsman når detta genom att fördjupa sig i avancerade vetenskapliga teorier om universum, en religiös person når samma sak genom avancerade teologiska teorier och en konstnär når detta genom att skapa konst. Nyckeln här är att man aktiverar hjärnan, man tänker och filosoferar kring saker vilket gör hjärnan "hög" eller vad man ska kalla det.


Det spelar alltså ingen roll vilket system man använder sig av för att nå denna känsla, hjärnan vet ju inte vad som egentligen är rätt (religion eller vetenskap). Bara man använder sig av reglerna inom ett visst system så kan man göra hjärnan "hög". Det är (enligt mig) syftet med religiösa skrifter och studier av dessa.

Alla söker vi alltså efter samma sak, men skillnaden ligger i hur vi ser på denna upplevelse. Religiösa människor kallar detta för att komma närmre gud och att nå ett högre plan av medvetande, och bygger sedan en tro kring detta, en filosofi och en hel religion. Vetenskapligt lagda människor gör inte det på samma sätt. Visst bygger dom upp en tro men den är förankrad i verkligheten, inte i (som jag tycker då) sagor.

Det är väl detta som är själva brytpunkten mellan religion och vetenskap, en religiös person tycker det är en rent själslig upplevelse och söker förklaringen i sin religion. En vetenskaplig människa tycker det finns en fysisk förklaring.

För att avsluta så tror inte jag att denna känsla är meningen med livet, även om den är ett stort mål och någonting jag strävar efter (där är vi överens) . Du som är religiös ser det som meningen med livet eftersom du har byggt upp en tro och religion kring detta.

Ja, vi ser saker på olika sätt. "Vi" vill inte beskriva sinnesstämning, kanske du vill det, men inte jag.
Det handlar inte om att "vara tillfreds med sig själv" eller må bra eller uppnå några känslor eller upplevelser eller något trappsteg i en "behovstrappa". Det handlar inte heller om självförverkligandet, som du förstår det. Allt du pratar om är Egos angelägenheter. Hjärnan vet helt säkert inte, "vad som egentligen är rätt (religion eller vetenskap)", men din själ vet.
Och du är inte egot, the true you is your soul.

Att uppnå meningen med livet ät ett hårt arbete med ditt inre "jag", som handlar först och främst om, som redan andra skrivit här, att befria oss från egots slaveri. Du kan gärna läsa i tråden "Egots död" på psykologi/psykiatri-forumet. Visst, inte alla inser att detta överhuvudtaget är nödvändigt och då är det O.K. också. Men för mänsklighetens välmående skulle det vara mycket bra, om så många som möjligt gjorde det.

Man är alltid slav åt sitt ego, det handlar inte om att motkämpa det som om du har ett intrång, snarare acceptera vad och vem du är. Allt annat är ju att hjärntvätta sig..

Hej!
Det pratas mycket om lidande vs lycka.
Tycker ni inte att lidande är något fint, som kan skapa en kontrast till lyckan? Dvs när man varit nere så är man sjukt högt upp efteråt?
Livet vore sjukt ointressant utan lidande, om det inte enbart består av lidande.

Jag gillar denna tråd. För jag måste uppdatera min livsfilosofi från "att må bra" till "att leva spännande".