Citat:
Håller i princip med om allt, förutom att jag inte tycker Killer är fantastisk.
Jag har följt Alice sedan tonåren.
Bisarrt nog började det med att brorsan hittade "School's Out" i ett soprum, och det var ju weird shit som helt i linje med det jag gillade - Pink Floyd, Black Sabbath osv.
Sedan glömde jag nog bort Alice lite, men så började jag hänga med en tjej som hade "Constrictor" ("He's Back" var av någon anledning en hit i Sverige det året), och tänkte wtf har Alice blivit pudelrockare?
Därefter var det som två olika Alice som existerade parallellt. Dels de gamla skivorna som jag grävde fram, dels "nya" Alice, som låg på listorna och som brudarna lyssnade på. Den senare Alice gav jag inte mycket för.
Så här rankar jag Alice album:
- Pretties for You / Easy Action
Betyg: 3/5
Tidiga Alice är ju förstås kult och ett måste att ha hört, men jag kan inte låta bli att tycka att dessa album är lite överskattade. Bandet hade inte fått ordning på varken sitt låtskriveri eller på själva spelandet (Glenn Buxton är förskräcklig här ibland!). Bäst är det när de låter som Doors eller Love.
- Love it to Death
Betyg: 4/5
Nu börjar det hända grejer. Mixen av tuff, sleazy rock och teater-goth-rock börjar här. Enda minuset är Black Juju, som är arty på ett sätt som inte riktigt känns som Alice.
- Killer
Betyg: 5/5
Men fy fan så bra. Konceptet är egentligen det samma som på förra plattan, men är tajtare, brutalare och har mer hooks. Inse att första låten handlar om att köra över sin dejt med bilen - på kul!
- School's Out
Betyg: 5/5
Ännu mörkare än Killer, och ännu mer bisarr. En del helsjuka grejer här som kunde ha blivit dåligt, men som funkar asbra (tänker på Alma Mater - där en sorglig "The Coop" söker bekräftelse över telefon). Det konstiga och lite poänglösa outrot fäller nästan femman, men bara nästan.
Vad gäller sånginsatser, så är det här peak Alice. "Public Animal #9" sjunger han nästan rytande, och på "Blue Turk" är han en kåt, konstig jazz-crooner.
- Billion Dollar Babies
Betyg: 4/5
Hade alla låtar här varit i klass med titelspåret, Hello Hooray och No More mr Nice Guy så hade det här varit en femma. Men den där löjliga låten om tandläkaren och Generation Landslide (som jag aldrig gillat), drar ner betyget. I Love the Dead är en fullpoängare, men också en påminnelse om att bandet började förlita sig mycket på externa kreatörer (Dick Wagener skrev låten, men sålde bort sin copyright till Ezrin och Cooper).
- Muscle of Love
Betyg: 3/5
Jag ville verkligen att det här skulle vara skitbra, men historien bakom det här albumet är otroligt typisk för stora band från den här perioden. De tröttnar plötsligen på sin producent, och vill återvända till "rötterna", och låta som de gjorde när de repade hemma i garaget när de var 17. Det innebär att det albumet är "vanligare" än bandets övriga. Working up a Sweat och Woman Machine är bredbent grabbrock, utan någon riktig twist. Älskar dock titelspåret och Big Apple Dreaming - en enkel, hypnotisk låt som jag tror vann på att man sparkade Ezrin.
- Welcome to my Nighmare
Betyg: 4/5
Alice första solo-platta, och därmed slutet på bandet. Ezrin är med på tåget, och därför är det fullt med galna upptåg. Skräck-disco på titelspåret, psyko-prog med Steven, och hetsig hårdrock med Cold Ethyl och The Black Widow.
Jag hade gärna sluppit Some Folks (en sån där cabaret-låt som alla skulle göra runt den här perioden) och de två ganska tramsiga sjunga-med-rocklåtarna Escape och Department of Youth. Men precis som med BDB, så räddas denna platta av höjdpunkterna.
- Goes to Hell
Betyg: 2/5
Jag har försökt gilla den här plattan, tro mig. Men här jag en bestämd känsla av att Ezrin och Alice satsade på att förvandla Alice Cooper till en superkändis, snarare än att göra ett bra album. De hårda rocklåtarna uteblir, och det är smäktande ballader, något konstigt försök till disco och rena humornummer (I'm the coolest). Det här albumet saknar karaktär, och hade man inte hört Alice röst, så hade man inte anat att detta är Alice.
- Lace and Whisky
Betyg: 3/5
Gillar detta album bättre än Goes to Hell, mest beroende på två fantastiska låtar som inleder albumet + hypnotiska King of the Silver Screen. Men om konceptet bakom Goes to Hell var svagt, så är detektiv-temat på det här albumet väldigt halvhjärtat. Men helt klart var Alice var mer av en musikalartist här, än en rocksångare.
- From the Inside
Betyg: 1/5
Ja, jag vet att det är väl producerat, och att han har med Steve Lukather och grejer, men det här albumet består av den sorts FM-radiorock som var populär runt den här tiden, och det låter som att Alice lånats in för att sjunga på ett Supertramp-album. Inte dåligt kanske i vanlig mening, men helt ointressant för mig. Och jag begriper inte varför mannen som skrev "Second coming" behöver hjälp av Elton Johns ärligt talat ganska mediokra textförfattare. Kanske var det för att de knarkade lika mycket?
- Flush the Fashion
Betyg: 2/5
Och på tal om knark - Flush the Fashion! Spola modet! Alice var illa ute här. Det finns bilder från den efterföljande turnen där Alice är undernärd på ett sätt som inte är roligt.
Det är inte mycket jag gillar på det här albumet, som åter är lite av en provkarta över möjliga riktningar. Någon låt pekar åt rockballader, någon åt femtiotalsrock, någon åt sextiotals garagerock - pluss en singel som låter som Gary Numan. Producenten (Thomas Roy Baker - ytterligare en superknarkare!) förser låtarna med ett burkigt, metalliskt och gansk tidstypiskt sound. För kompletisten.
- Special Forces
Betyg: 3/5
Bättre än föregångaren, och en mer sammanhållen stil. Kul koncept med "rockbandet som insatsstyrka", där Alice är omväxlande dominatrix, psyksjuk krigsveteran och gerillaledare. Viscious Rumours är bästa låten, men albumet lider av en viss töntighet (syntfanfarerna i Model Citizen, Skeletons in the Closet). Men på väg åt rätt håll.
- Zipper Catches Skin
Betyg: 4/5
Det här albumet och jag har gjort en så kallad "resa" tillsammans. När jag skaffade det en gång i tiden, så tyckte att det var ganska träig och anonym pop-hårdrock, men för varje återbesök har det växt. Det fanns ingen turné kopplad till albumet, och därför har det inget koncept, utan bara ett gäng låtar. Tempot är högt, Alice sjunger sarkastiskt och sammabitet, och de låtar som ska "roliga" är faktiskt kul, utan att vara pajiga. Make That Money och I Like Girls/Remarkably Insincere är förmodligen höjdpunkterna. Alice rökte crack i studion.
- DaDa
Betyg: 4/5
När Alice började spela in det här albumet så vissta han att det skulle sälja dåligt, och att han var tvungen att lägga in sig på rehab efteråt. Det är inspelat på en budget i en billig studio, med Ezrin och Dick Wagener, och är väldigt svårt att stilbestämma. Bitvis låter det som Beach Boys mer arty material, fast med trummaskin. Det är nog inte allas grej, men jag älskar det här mörka, märkliga albumet.
- Constrictor
Betyg: 1/5
Detta är det sista Alice-album jag lyssnat på rätt igenom. Det är märkligt att höra honom förvandlas till en generisk hårdrocksartist, men man slås ju också av hur kort steget är. Mycket av materialet behöver bara arrangeras om lite, för att det ska låta som "Zipper" eller Special Forces. Men här är tempot jämnt, gitarrsolona virtuosa och det är "hockeykörer" (Accept style) på flera låtar. Synd.
Bisarrt nog började det med att brorsan hittade "School's Out" i ett soprum, och det var ju weird shit som helt i linje med det jag gillade - Pink Floyd, Black Sabbath osv.
Sedan glömde jag nog bort Alice lite, men så började jag hänga med en tjej som hade "Constrictor" ("He's Back" var av någon anledning en hit i Sverige det året), och tänkte wtf har Alice blivit pudelrockare?
Därefter var det som två olika Alice som existerade parallellt. Dels de gamla skivorna som jag grävde fram, dels "nya" Alice, som låg på listorna och som brudarna lyssnade på. Den senare Alice gav jag inte mycket för.
Så här rankar jag Alice album:
- Pretties for You / Easy Action
Betyg: 3/5
Tidiga Alice är ju förstås kult och ett måste att ha hört, men jag kan inte låta bli att tycka att dessa album är lite överskattade. Bandet hade inte fått ordning på varken sitt låtskriveri eller på själva spelandet (Glenn Buxton är förskräcklig här ibland!). Bäst är det när de låter som Doors eller Love.
- Love it to Death
Betyg: 4/5
Nu börjar det hända grejer. Mixen av tuff, sleazy rock och teater-goth-rock börjar här. Enda minuset är Black Juju, som är arty på ett sätt som inte riktigt känns som Alice.
- Killer
Betyg: 5/5
Men fy fan så bra. Konceptet är egentligen det samma som på förra plattan, men är tajtare, brutalare och har mer hooks. Inse att första låten handlar om att köra över sin dejt med bilen - på kul!
- School's Out
Betyg: 5/5
Ännu mörkare än Killer, och ännu mer bisarr. En del helsjuka grejer här som kunde ha blivit dåligt, men som funkar asbra (tänker på Alma Mater - där en sorglig "The Coop" söker bekräftelse över telefon). Det konstiga och lite poänglösa outrot fäller nästan femman, men bara nästan.
Vad gäller sånginsatser, så är det här peak Alice. "Public Animal #9" sjunger han nästan rytande, och på "Blue Turk" är han en kåt, konstig jazz-crooner.
- Billion Dollar Babies
Betyg: 4/5
Hade alla låtar här varit i klass med titelspåret, Hello Hooray och No More mr Nice Guy så hade det här varit en femma. Men den där löjliga låten om tandläkaren och Generation Landslide (som jag aldrig gillat), drar ner betyget. I Love the Dead är en fullpoängare, men också en påminnelse om att bandet började förlita sig mycket på externa kreatörer (Dick Wagener skrev låten, men sålde bort sin copyright till Ezrin och Cooper).
- Muscle of Love
Betyg: 3/5
Jag ville verkligen att det här skulle vara skitbra, men historien bakom det här albumet är otroligt typisk för stora band från den här perioden. De tröttnar plötsligen på sin producent, och vill återvända till "rötterna", och låta som de gjorde när de repade hemma i garaget när de var 17. Det innebär att det albumet är "vanligare" än bandets övriga. Working up a Sweat och Woman Machine är bredbent grabbrock, utan någon riktig twist. Älskar dock titelspåret och Big Apple Dreaming - en enkel, hypnotisk låt som jag tror vann på att man sparkade Ezrin.
- Welcome to my Nighmare
Betyg: 4/5
Alice första solo-platta, och därmed slutet på bandet. Ezrin är med på tåget, och därför är det fullt med galna upptåg. Skräck-disco på titelspåret, psyko-prog med Steven, och hetsig hårdrock med Cold Ethyl och The Black Widow.
Jag hade gärna sluppit Some Folks (en sån där cabaret-låt som alla skulle göra runt den här perioden) och de två ganska tramsiga sjunga-med-rocklåtarna Escape och Department of Youth. Men precis som med BDB, så räddas denna platta av höjdpunkterna.
- Goes to Hell
Betyg: 2/5
Jag har försökt gilla den här plattan, tro mig. Men här jag en bestämd känsla av att Ezrin och Alice satsade på att förvandla Alice Cooper till en superkändis, snarare än att göra ett bra album. De hårda rocklåtarna uteblir, och det är smäktande ballader, något konstigt försök till disco och rena humornummer (I'm the coolest). Det här albumet saknar karaktär, och hade man inte hört Alice röst, så hade man inte anat att detta är Alice.
- Lace and Whisky
Betyg: 3/5
Gillar detta album bättre än Goes to Hell, mest beroende på två fantastiska låtar som inleder albumet + hypnotiska King of the Silver Screen. Men om konceptet bakom Goes to Hell var svagt, så är detektiv-temat på det här albumet väldigt halvhjärtat. Men helt klart var Alice var mer av en musikalartist här, än en rocksångare.
- From the Inside
Betyg: 1/5
Ja, jag vet att det är väl producerat, och att han har med Steve Lukather och grejer, men det här albumet består av den sorts FM-radiorock som var populär runt den här tiden, och det låter som att Alice lånats in för att sjunga på ett Supertramp-album. Inte dåligt kanske i vanlig mening, men helt ointressant för mig. Och jag begriper inte varför mannen som skrev "Second coming" behöver hjälp av Elton Johns ärligt talat ganska mediokra textförfattare. Kanske var det för att de knarkade lika mycket?
- Flush the Fashion
Betyg: 2/5
Och på tal om knark - Flush the Fashion! Spola modet! Alice var illa ute här. Det finns bilder från den efterföljande turnen där Alice är undernärd på ett sätt som inte är roligt.
Det är inte mycket jag gillar på det här albumet, som åter är lite av en provkarta över möjliga riktningar. Någon låt pekar åt rockballader, någon åt femtiotalsrock, någon åt sextiotals garagerock - pluss en singel som låter som Gary Numan. Producenten (Thomas Roy Baker - ytterligare en superknarkare!) förser låtarna med ett burkigt, metalliskt och gansk tidstypiskt sound. För kompletisten.
- Special Forces
Betyg: 3/5
Bättre än föregångaren, och en mer sammanhållen stil. Kul koncept med "rockbandet som insatsstyrka", där Alice är omväxlande dominatrix, psyksjuk krigsveteran och gerillaledare. Viscious Rumours är bästa låten, men albumet lider av en viss töntighet (syntfanfarerna i Model Citizen, Skeletons in the Closet). Men på väg åt rätt håll.
- Zipper Catches Skin
Betyg: 4/5
Det här albumet och jag har gjort en så kallad "resa" tillsammans. När jag skaffade det en gång i tiden, så tyckte att det var ganska träig och anonym pop-hårdrock, men för varje återbesök har det växt. Det fanns ingen turné kopplad till albumet, och därför har det inget koncept, utan bara ett gäng låtar. Tempot är högt, Alice sjunger sarkastiskt och sammabitet, och de låtar som ska "roliga" är faktiskt kul, utan att vara pajiga. Make That Money och I Like Girls/Remarkably Insincere är förmodligen höjdpunkterna. Alice rökte crack i studion.
- DaDa
Betyg: 4/5
När Alice började spela in det här albumet så vissta han att det skulle sälja dåligt, och att han var tvungen att lägga in sig på rehab efteråt. Det är inspelat på en budget i en billig studio, med Ezrin och Dick Wagener, och är väldigt svårt att stilbestämma. Bitvis låter det som Beach Boys mer arty material, fast med trummaskin. Det är nog inte allas grej, men jag älskar det här mörka, märkliga albumet.
- Constrictor
Betyg: 1/5
Detta är det sista Alice-album jag lyssnat på rätt igenom. Det är märkligt att höra honom förvandlas till en generisk hårdrocksartist, men man slås ju också av hur kort steget är. Mycket av materialet behöver bara arrangeras om lite, för att det ska låta som "Zipper" eller Special Forces. Men här är tempot jämnt, gitarrsolona virtuosa och det är "hockeykörer" (Accept style) på flera låtar. Synd.
Hans 80-tal sög, precis om Aerosmith, men hans senare plattor, Paranormal och Detroit Stories är en riktig return to form.
Man får heller inte underskatta Hollywood Vampires, särskilt inte deras andra skiva som innehåller originalmaterial, plus en lysande cover av "Heroes".
