SPRÅKAKUTEN: Korta frågor - korta svar!

Jag har också lagt märke till en sådan schwaanvändning hos engelsktalande. Det låter definitivt osvenskt.


Förstod det.

Kanske för vad Mellansverige angår. Såväl /-ɛr/, /-ər/, /-ʊr/ och -ɵr har nog varit gängse i olika delar av landet. Det säger sig självt att det fanns någon form av anledning till att stavningen -or knäsattes en gång i världen.

Det blir det väl inte?

Förstår dock inte varför du tar ställning till huruvida språket bör vara logiskt. Du får nog lov att förklara varför det skulle vara så hemskt om språkets uppbyggnad skulle vara mer logiskt än vad det är.

Aha.

Well, där jag bor (Hälsingland) stöter jag på /-ər/ lika frekvent i -or-substantiv och -ar-verb. Men kan någon förklara ursprunget? Jag antog att båda var dialektala, men när jag sedan läste att /flikər/ var gängse på flera platser så blev jag osäker.

Orden grammatik och dramatik uttalas gärna med lite olika a-ljud. Genom att båda har obetonat första a så blir skillnaden liten eller ingen, men i sammansättningen dramadokumentär har vi långt betonat första a.

Det vore lite knepigt att stava dramatik och dramadokumentär på olika sätt. Uttalet {dra:ma·ti:k} med dubbel betoning undviks på grund av bitchens förment dåliga rykte.

Stämmer det att avslutning på ett ord i bestämd form bestämmer om det ska vara en eller ett? Flaggstången och rövhålett
Finns det några gråzoner?

Det stämmer till hundra procent. Däremot finns det inga definitiva regler för vilka ord som får -en/en och vilka som får -et/ett.

Hur den bestämda formen ser ut är ju en direkt följd av ordets genus, dvs. en eller ett. Att hänvisa till den bestämda formen för att avgöra vilket genus ordet har blir således ett cirkelresonemang. Det heter flaggstången för att det heter en flaggstång, och det heter en flaggstång för att det heter flaggstången ... Och hur vet man att det inte heter ett flaggstång/flaggstånget?

Nej, det finns ingen skillnad över huvud taget.

Respektive talare gör som respektive talare vill, inom rimliga gränser och inom ramen för svenskt tal. Det står var och en fritt att dra lite på första a:et i dramatiken. Nog beskriver jag en dramatisk situation med större allvar än jag diskuterar grammatiska distinktioner av ringa konsekvens. Prosodin ...

... ett dramatiskt knivöverfall ...

... grammatiska spetsfundigheter ...

Med rätt fonetikforensisk utrustning kan man säkert se skillnad på a:na i någon av de fyra dimensioner som åskådliggöres i de kretsarna. I talarens skalle tar dramatiken en tur in i både etymologin och semantiken och så färgas respektive vokal.

PS: Av en tillfällighet kom Valhallavägen upp för någon minut sen på en burk nära mig. Jag uttalar Valhallavägen väsentligt olika beroende på kontexten, visserligen med betonat första a i båda fallen.

En viss talsyntesmaskin, som troligen representerar dén konstens yppersta, har en kvalitetsskillnad i de två a:na som kan följa av dramats influens. Däremot är andra aspekter på prosodin tokiga i det maskinella talet i de två exemplen. Så talsyntesen har begränsat illustrationsvärde.

Ja, mellan grammatisk och dramatisk föreligger en uttalsskillnad, men inte mellan grammatik och dramatik.