SPRÅKAKUTEN: Korta frågor - korta svar!

Precis. Betydligt mer svårförklarligt är svårigheterna som många har med to och too, som ju trots allt uttalas olika.

Det beror på hur du menar. Är det obetonat, ja. Annars, nej.

De enda fallen jag kan komma på där uttalet /tu/ för to är möjligt är i meningsslut när infinitiven utelämnas. I didn't mean to. Det kan ändå aldrig få lika stark betoning som too i meningsslut. I said so too.

Det konstiga är väl när folk skriver fel i meningar som You're too big to cry där skillnaden i uttal och betoning är så tydlig.

Yeye, jag vet, vettefasen varför jag tappade bort e där, skyller på att jag har en miljon saker att tänka på just nu.

Their och There kan jag förstå, men inte They're. Then och Than kan jag också förstå, men inte dom sammandragna orden med ' i.

I tal, ja. Men i skrift så är det ett totalt mysterium iom att det blir ju så uppenbart iom att där har du ju ' som markerar att det rör sig om en sammandragning samma sak med its och it's där ' markerar att det egentligen rör sig om två ord som skrivits ihop.

To/Too däremot tycket jag ganska förklarligt att folk blandar ihop, lite som vart/var på svenskan där det är ganska vanligt att en person i tal använder endera i båda förekomsterna dvs "Vart bor du?"/"Vart flyttade du?" eller "Var bor du?"/"Var flyttade du?" (och ibland dialektalt "vars" om båda) istället för "Var bor du?"/"Vart flyttade du?".

Aldrig är en väldigt lång tid att vänta. När engelska “come to” betyder att återvinna medvetandet så kan betonat “to” stå sist i en sats. Ett random exempel från Nätet, min fetning:

There's no question that he [Graham] was unconscious. When he was coming to, there's no question that he wasn't fully cognizant of what was going on around him," Judge Thieme said.

Det är alltså en stor semantisk skillnad mot uttrycket med “coming too”. De två betonade o-ljuden har vanligen olika längd.

Men att det sker i skrift är ju på grund av att uttalet är detsamma.

Men apostrofen hörs ju inte.

Märkligt. Det är ju precis så här jag menar att det inte är. To och too har vad jag kan komma på nästan alltid olika uttal och betoning i normala talsituationer. Begrunda dessa två meningar:

I told him he was to fast. (ungefär Jag sa att det var menat att han skulle fasta)

I told him he was too fast. (Jag sa att han var för snabb)

Skillnaden är liten men ändå väldigt tydlig och jag känner inte till några engelska dialekter/sociolekter där skillnaden inte görs.

Bra exempel. Men ett av ganska få, får man väl ändå säga, där sammanblandningen av to och too är fonetiskt motiverad.

Jag håller med om någon tecknar en skylt. Men maskinskrivning sker så snabbt och automatiskt att fingrarna fungerar nästan självständigt. Ändå hinner de ofta inte helt ifatt tankarna, så att det man skriver ligger ett eller flera ord bakom det som tankarna fokuserar på.

Jag märker alltmer att jag inte bara felstavar utan skriver ett helt annat ord, t.ex. 'not' istället för 'need' ibland. Inte så mycket när jag skriver i fundersam takt, men oftare då jag skriver snabbt. Och nästan hela min dag är skrivande av en eller annan typ, vilket troligen bidrar till problemet.

Kan det dessutom ha att göra med att jag är pianist? Man hinner ju helt enkelt inte tänka varenda not man spelar. Man inövar noterna så att fingrarna spelar många notserier mer eller mindre självständigt, för att inte tala om att höger och vänster gör olika saker samtidigt. Det ledar till en typ of dissociering som ökar händernas självständighet. Det man fokuserar på är tolkningen, inte mekaniken. Varje pianist är van vid fenomenet att man inte kan medvetet minnas en hel sats men fingrarna kan den från början till slut om man bara låter dem leda.

Det är det som händer med 'not' och 'need' tror jag. De är som inövade notserier och fingrarna helt enkelt tar en felvändning. Den första bokstaven är avtryckaren och resten händer omedvetet.

Det här är kanske en dum fråga :

När använder man "ett" och "en"?