Hur vågar folk ge sig in i förhållanden utan vidare?

Jag har haft ett riktigt långt förhållande i mitt liv som precis som så många andra förhållanden avslutades. Jag har nu i två år varit singel och med den erfarenhet jag har begriper jag inte hur folk aktivt kan springa omkring och leta partner. Jag letar inte aktivt för fem öre och är inte ett dugg intresserad. Om jag ska bli tillsammans med någon igen så ska den tjejen dyka upp av en slump och av ett resultat av vad jag gör i livet, alltså, a perfect match. Att springa på krogen och släpa hem en tjej/kille är för mig obegripligt då jag på nära håll sett det komplicerade i ett kärleksförhållande. Det är en vetenskap i sig. Och ett kärleksförhållande innehåller riktigt starka känslor. Man kan bli förstörd för livet om det inte funkar.

Jag har mer och mer börjat förstå uttrycket "ensam är stark". Detta uttryck betyder att så länge man inte omges av människor så kan man inte brytas ner och det är så otroligt sant. Är det något människor är bra på så är det att stjäla energi och bryta ner ens resurser. Därför är det som sagt för mig obegripligt hur man aktivt kan söka en partner. Är man trygg i sig själv så behöver man ingen partner för sina grundläggande behov, alltså ska man i första hand jobba på sig själv och inte leta efter något egentligen. Det man vill ha kommer till en som ett resultat av arbetets frukter.

Enligt mitt sätt att se det så är människor i dagens samhälle inte tillräckligt stabila för att ingå förhållanden. Man flänger fram och tillbaka mellan olika ytliga aktiviteter samtidigt som man knappt har någon kontakt med sitt inre. Det är en riktigt otrevlig obalans jag känner i många människor. Man kan typ ta på det.

1. Är människor i dag tillräckligt stabila för att ingå ett seriöst kärleksförhållande?

2. Varför söker folk så aktivt efter ett förhållande? Försöker man fylla ett tomrum?

1. Är människor i dag tillräckligt stabila för att ingå ett seriöst kärleksförhållande?

Svar: Nej, inte de flesta iaf.

2. Varför söker folk så aktivt efter ett förhållande? Försöker man fylla ett tomrum?

Svar: Kanske, vissa gör det. Andra har ett behov av att ge och få kärlek.

Våra sociala strukturer (jobb, ledighet, lön, hyra etc etc) har sprungit ifrån vår biologi med hästlängder. Därför krashar fler och fler förhållanden. Tror inte det är helt korrekt att säga att det har med mänsklig stabilitet att göra, på sättet du frågar, men ja - det handlar om vårt liv och livsstilen de nuvarande samhällssociala normerna 'ger' oss.
Ja. Vi är gjorda för att vara 'tillsammans', men sättet vi är tillsammans i dagsläget (p-piller, ledighet, hyra etc) krockar ibland med vad våra kroppar är byggda för.

Frågan är ju då hur man vet att man är "stark" om man inte omges av andra människor? Är det inte egentligen så att man tror att man är stark, men vågar inte prova denna hypotes genom att vara med andra människor för man vet att man inte klarar av det?

Och så kan man vända på resonemanget, det finns ju människor som kan ge energi och faktiskt öka ens resurser, och det är väl dessa människor så många är i jakt på. Visst kan man lalla på ensam hela livet och känna sig okej inombords, men för att ta det där extra må-bra-klivet så kanske man behöver input utifrån?

Ett försök att svara på frågorna:

1. Jag tror att många blir bra mycket stabilare av ett förhållande. Det kan många gånger vara den sista pusselbiten till ett "perfekt liv" i den mån ett sådant finns. Dock så tror jag att det oftast är i avslutet av förhållanden som människor inte är stabila nog. Det är då det märks om man klarar av det.

2. För att de flesta vet att tvåsamheten kickar ensamheten med hästlängder?

Dom riktiga tjejerna som är något att ha träffar man av en slump i livet under icke påverkan utav Alkohol. Till krogen/fester går man bara om man vill ha tag på ett "one night stand" dvs. tjejerna på krogen är inte något man skulle vilja ingå enseriös relation med, finns väll även normala där men dock en extrem minoritet.

Ungefär så tänker jag också. Jag letar inte stadigt, men det beror på att jag lever i utopin om att the one kommer att dyka upp ändå, förr eller senare.

Hälften vågat hälften vunnet.
Man måste ju prov åka kvinnan innan man satsar på något seriösare sas.

Gör jag med och det funkar lika bra varje gång

Man måste våga satsa för att vinna! Förstår mig inte på folk som ska hålla på med att vela och tveka innan de ger sig in i ett förhållande och vågar ge sig hän. Jag har inte haft många förhållanden, så jag menar inte att man bara förhasta sig och kasta sig in i något. Men om det känns bra och om man är riktigt kär/förälskad, så varför inte?
Man pulveriserar och analyserar alldeles för mycket när det gäller förhållanden och dess vara och inte vara. Vi lever bara en gång, så jag tycker att man ska satsa om allt känns bra. Det är jobbigt att bli sårad och det är ALLTID jobbigt när det tar slut, oavsett anledning. Men hellre har jag älskat och förlorat än aldrig ha älskat alls.

Håller med dig till viss del. Visst funderar man och tvekar för mycket, men det tror jag beror på att ju äldre vi blir och varit med om förhållanden som kraschat och blivit sårade så blir man mer försiktig. Samtidigt som du säger vi lever bara en gång...

Eller så är folk i varierande grad inerta mot "förälskelsen". Vissa tror på kärlek vid första ögonkastet, andra tror det tar tid att bygga upp något.

Det ligger verkligen något i det du säger. Just bland killar som just inlett ett förhållande så kan jag känna igen det där. När man frågar om de är kära i sin nya flicka, så får man svaret att "kärlek är något som växer fram med tiden". Det är självklart så, men jag tycker att det är som bäddat för uppbrott om ett par månader om man inte känner förälskelse, lycka och mycket stor glädje över sin nya kärlek när man precis har träffats. Om man inte känner det då, när ska man då känna dessa starka känslor såsom attraktion och förälskelse?