Dahlsjö-fallet, Göteborg (1965-07-29)

Tack för uppgifterna gällande boken! vore snällt om du kunde kolla det då.

Nu hoppar jag inte fastän jag inte känner till detta vittne och bara har ett eget anekdotiskt "bevis". Jag har märkt att det är mycket lätt att ta miste på folk. Speciellt tänker jag att det är extra svårt efter så där många år (65 till 72) att veta hur någon ändrats.

Min historia: en väninna till mig flyttade från landet. Vi hade vissa likheter: långt blont hår i fläta, glasögon och en massa barn samt tvillingvagn på längden (men olika färg och olika fabrikat. Hennes var byggd i Österrike och min i Italien. Måste tillägga att den var fullständigt fantastisk: designad för att lasta 60kg och höll för alla år barnen var små, köpt begagnad och såld när vi inte behövde den längre. Tog sig fram i 10cm snö.) Men det var mycket lätt att se skillnad på oss. Flera gånger de första åren efter hennes flytt hände det mig att folk (halvt främmande eller damen i blomsteraffären) pratade med mig och avslutade med "och hälsa NN "(hennes make). Jag blev så förvånad att jag inte sa något. Hade det varit hon som försvunnit som Kjell-Åke, hade de säkert berättat att de visst mött henne!

OM Kjell-Åke kom tillbaka till Sverige, skulle jag gissa att han inte ville riskera att bli igenkänd och att han t.ex anlade skägg.

De jag verkligen skulle velat höra mer av är hans flickvän och hans bror. "Han bara drog", jo men visste hon vart han tänkt sig eller?

Jag förstår din poäng och du har mycket rätt i att det är lätt att ta fel på någon. Jag själv har ju sett personer som ser i princip identiska ut med någon gammal bekant eller vän som man gjort misstaget att hälsa på i tron att det var den bekante.

Detta vittne i Linköping har dock stått och samtalat med Kjell-Åke så vitt jag förstått det hela samt även känt till familjen Johansson. Skulle ju rent teoretiskt kunnat vara Kjell-Åke eller samtidigt vara någon annan.

Nu hoppar jag inte fastän jag inte känner till detta vittne och bara har ett eget anekdotiskt "bevis". Jag har märkt att det är mycket lätt att ta miste på folk. Speciellt tänker jag att det är extra svårt efter så där många år (65 till 72) att veta hur någon ändrats.

Min historia: en väninna till mig flyttade från landet. Vi hade vissa likheter: långt blont hår i fläta, glasögon och en massa barn samt tvillingvagn på längden (men olika färg och olika fabrikat. Hennes var byggd i Österrike och min i Italien. Måste tillägga att den var fullständigt fantastisk: designad för att lasta 60kg och höll för alla år barnen var små, köpt begagnad och såld när vi inte behövde den längre. Tog sig fram i 10cm snö.) Men det var mycket lätt att se skillnad på oss. Flera gånger de första åren efter hennes flytt hände det mig att folk (halvt främmande eller damen i blomsteraffären) pratade med mig och avslutade med "och hälsa NN "(hennes make). Jag blev så förvånad att jag inte sa något. Hade det varit hon som försvunnit som Kjell-Åke, hade de säkert berättat att de visst mött henne!

OM Kjell-Åke kom tillbaka till Sverige, skulle jag gissa att han inte ville riskera att bli igenkänd och att han t.ex anlade skägg.

De jag verkligen skulle velat höra mer av är hans flickvän och hans bror. "Han bara drog", jo men visste hon vart han tänkt sig eller?

Du är inte ensam som skulle vilja det men de har aldrig berättat någonting och kommer heller aldrig att göra det.

Flickvännen har berättat i polisutredningen att Kjell-Åke hade tänkt sig till Danmark för han behövde ut och lufta på sig. Kan man lita på henne? Hon var i a f ett i högsta grad ovilligt förhörsobjekt. Den äldste brodern blev inte ens hörd i polisutredningen. Åtminstone inte det jag har tagit del av.

Det är iallafall spännande att hon inte trodde att han skulle campa i Åsa. Låter som om hon trodde att han levde och "bara drog" ifrån henne och sonen. Vet du när hon förhördes?

Nja nu har jag inte polisutredningen framför mig och det är väldigt mycket uppgifter att hålla reda på.

Flickvännen berättade både om resan till Åsa och om att resa till Danmark för polisen. Hon kom i a f att höras 1965. Vi skall också ha i åtanke att flickvännen var säkert inget sanningsvittne. Den enda person som omnämner detta med Danmark i polisutredningen är hon.

Jag förstår din poäng och du har mycket rätt i att det är lätt att ta fel på någon. Jag själv har ju sett personer som ser i princip identiska ut med någon gammal bekant eller vän som man gjort misstaget att hälsa på i tron att det var den bekante.

Detta vittne i Linköping har dock stått och samtalat med Kjell-Åke så vitt jag förstått det hela samt även känt till familjen Johansson. Skulle ju rent teoretiskt kunnat vara Kjell-Åke eller samtidigt vara någon annan.

Det är riktigt.

Det skall ha hållits en kortare konversation mellan dem. Detta möte kom sedan att spridas i Haga och när hans mor fick kännedom om det så efterlyste hon honom för fjärde gången i PU för 1972. De tre gångerna innan gjordes 1965. Hur detta sedan kom att spridas i Haga har aldrig framkommit.

Vad gör att du inte tror att hon talar sanning? Jag tänker att OM hon skyddade K-Å, borde det vara för att hon visste/anade att han levde. Det styrker din teori att han lämnade Gbg senare. Men varför fortsatte hon att tiga senare? Om jag vore mor till ett barn vars far "bara dragit" skulle jag göra det som stod i min makt att få honom tillbaka. Men hon kanske inte trodde att polisen skulle hjälpa med det? Och min make är varesig småkriminell eller har kriminella som är ute efter honom, så jag tänker kanske galet där.

Tack för uppgifterna.

Vet du om denna kvinna någonsin kom att höras av polisen? Och vet vi om det rörde sig om Linköping?(lätt att förväxla med Lidköping)

Jag har under årens lopp haft att göra med en hel del personer gällande de försvunna och då framför allt via telefon men även träffat personligen.

Det gäller alltså personer som själva en gång i tiden har haft med dessa tre att göra. En del har varit riktiga lögnhalsar och andra har lidit av minnesförlust. Det finns t. o. m. de som både har agerat lögnhals och samtidigt lidit av minnesförlust. Jag kan förstås inte bevisa det men visst kände flickvännen till att Kjell-Åke levde.

Till att börja med teg flickvännen för att skydda sig själv. Ju längre tiden gick desto svårare blev det att berätta något. Numera efter snart 61 år är detta en del av hennes liv. Samma sak med "Putte".

Vill också tillägga att jag och andra har också varit i kontakt med personer som dock har berättat det de kände till.