Jag är just nu mitt inne i "Hemlängtan" av Michelle Magorian. Den handlar om den 12-åriga Rusty, som har fått bo hos en fosterfamilj i USA under nästan hela andra världskriget. Men nu har freden äntligen kommit till Europa, och i och med det måste hon snart återvända till sin biologiska familj i England. Men fem år i USA har gjort Rusty till en riktig amerikanska, och det är svårt för de flesta att acceptera detta. Hon har dessutom svårt för att återknyta någon närhet till sin mamma, som vill att dottern genast ska bli en liten lydig engelsk flicka igen, eller till sin lillebror Charles, som har blivit en sur och tvär fyraåring... Däremot blir Rusty genast omtyckt av den gamla Beatie, som familjen bor hos under Rustys allra första tid i England. Och hon blir kompis med Beth, som bor en bit ifrån dem. Men just när Rusty börjar lära känna sin mamma och sin lillebror, så blir det dags för dem att flytta till barnens stränga farmor. Och värst av allt: Rusty blir tvungen att börja i en typisk engelsk förnäm internatskola, där allt hon gör och säger verkar strida emot någon av skolans alla tusentals regler. Och följden av det blir att såväl lärarinnorna som skolkamraterna vägrar att acceptera henne. Hennes enda vän är Lance, som också han har varit evakuerad till USA. Men eftersom han är pojke kan de inte gå på samma internatskola, eller ens träffa varandra utom i hemlighet på nätterna. Sedan kommer Rustys pappa plötsligt hem från kriget i Japan, och det blir bara början på ännu fler bekymmer...
Egentligen är det här en ungdomsroman, och de brukar ju vara lite lättare att smälta än vuxenromaner. Ändå är det här en av de mest hjärtslitande böcker, som jag läst på mycket länge. Framför allt går det inte att låta bli att rysa över skild- ringen av den mobbning, som Rusty blir utsatt för på internatskolan. Det är helt obegripligt att de vuxna inte bara tillåter att det här går så långt, att en tolvåring funderar på att ta sitt liv och rasar i vikt. Utan de gör till stor del allting bara värre, genom att de förnedrar Rusty inför de andra eleverna, bara för att hon råkar bryta mot någon av deras godtyckliga regler, och genom att uppehålla ett vidrigt system, där alla som sticker ut från mallen genast blir hatade och utfrysta. Ja, man får bara vara glad över att man själv aldrig har behövt gå på en internatskola...
Egentligen är det här en ungdomsroman, och de brukar ju vara lite lättare att smälta än vuxenromaner. Ändå är det här en av de mest hjärtslitande böcker, som jag läst på mycket länge. Framför allt går det inte att låta bli att rysa över skild- ringen av den mobbning, som Rusty blir utsatt för på internatskolan. Det är helt obegripligt att de vuxna inte bara tillåter att det här går så långt, att en tolvåring funderar på att ta sitt liv och rasar i vikt. Utan de gör till stor del allting bara värre, genom att de förnedrar Rusty inför de andra eleverna, bara för att hon råkar bryta mot någon av deras godtyckliga regler, och genom att uppehålla ett vidrigt system, där alla som sticker ut från mallen genast blir hatade och utfrysta. Ja, man får bara vara glad över att man själv aldrig har behövt gå på en internatskola...
__________________
Senast redigerad av Furienna 2018-01-25 kl. 22:58.
Senast redigerad av Furienna 2018-01-25 kl. 22:58.