Denna film hade så fin potential. Men fan så krämigt det blir i slutet, varför måste det sluta lyckligt?? Därför blir denna, för mig, inte tidslös. Helvete, faller på mållinjen.
Troligtvis för att filmen mottagits med ganska så varierade betyg. Även fast jag älskade Interstellar mer än många andra jag känner, så tycker jag nog ändå inte den har något att sätta emot filmer som Whiplash eller Birdman vad gäller "bästa film".
Bra film, men jag kunde inte komma ifrån känslan av att det på något sätt var två filmer i en på ett sätt som störde mig. I långa partier kändes det som om filmen var en väl sammansatt framtidshistoria, medan det stundvis blev en konstig och utflippad sci-fi.
Det sockersliskiga pratet om att allt drivs av kärlek kunde de gärna skippat, precis som övertydligheten i vissa saker. I slutscenen hade det räckt för mig att få se Brand ta av sig hjälmen och andas för att jag skulle förstå att hon hittat rätt, men trots det var speakern tvungen att gång på gång driva hem poängen att det går att vara där hon är.
Coopers son berättar att de döpt sin unge till Cooper efter sin farfar. Eftersom vi vet att Cooper är ett efternamn (Murphy heter Cooper i efternamn), skulle inte det betyda att både huvudpersonen och sonsonen heter Cooper i både för- och efternamn?
På Cooper station har dom låtit Coopers robotkompanjon ligga och skräpa i hans hus. De säger att om Cooper vill så kan de hämta ett batteri så han kan fixa roboten. Varför har de inte gjort det själva? Den har datan från en minst sagt viktig rymdresa.
Såg den precis i dvdscr och det är givetvis ett brott i sig, men jag kunde inte vänta. Kvallen var helt okej och ljudet var bra, men jag har hörlurar och laptop. Måste dock säga att det var värt varenda minut, vilken jävla film. Otrolig musik av Hans Zimmer dessutom.
Kommer se den flera gånger. Detta var bara en försmak även om jag har sett hela filmen. Den grymma upplevelsen lär ju bli betydligt starkare i bättre kvalitet.
