Pidde Andersson sågar den rätt bra. En nykter recension tycker jag men som vanligt så kan inte alla Nolan fanboys se filmen för vad den är. Visuell ja men lika delar överhypad, lång och tråkig.
Hmm, gillade vissa delar av den (ideérna om gravitation/tid, rymdscenerna, och robotarna) men tyckte överlag att det var något konstigt tempo på den. Nu var jag inte medveten om tiden, men kändes som att man var ute i rymden efter en kvart så ibland kunde det vara väldigt hastigt för att sedan bli väldigt segt.
Kände ingen koppling till karaktärerna förutom McConaughey som jag tycker gör det bra, resten av karaktärerna var rätt intetsägande som det brukar vara med Nolans filmer.
Pidde Andersson sågar den rätt bra. En nykter recension tycker jag men som vanligt så kan inte alla Nolan fanboys se filmen för vad den är. Visuell ja men lika delar överhypad, lång och tråkig.
Fanboys hit och fanboys dit. Som någon nämnde några sidor tillbaka fungerar den typen av svepande beskrivningar om allt och alla. Recensionen är ju precis lika onyanserad som dessa fanboys ni föraktar. Nykter? Give me a break.
För övrigt tyckte jag inte alls att fotot var särskilt märkvärdigt, varken på jorden eller i rymden.
För övrigt tyckte jag inte alls att fotot var särskilt märkvärdigt, varken på jorden eller i rymden.
Inte jag heller. Fotot hade jag hoppats mest på, men istället kändes det komprimerat och på en lägre nivå än tidigare Nolan-filmer.
Filmen i övrigt led av trögt tempo mest på grund av att allt ska förklaras in i detalj och tårdrypande scener enkom för att skapa sympati. Man kan väl känna igen Nolans signatur mot slutet, men aldrig tidigare har han framstått så här manipulativ. Tråkig och övertydlig film som tyvärr inte gav mig någonting av värde.
Ska tilläggas att jag mer eller mindre har gillat allt av Nolan tidigare, undantaget tredje Batmanfilmen.
Just musiken störde jag mig på rätt mycket. Varenda scen skulle vara överpampig med svulstigt ljud, sällan som tystnaden fick råda. Det blev rätt jobbigt till slut.
Har nog aldrig sett en så bra film som denna någonsin. Det är inte ofta jag går ifrån en bio och är.. jag vet inte, ordlös? Jag har alltid varit fascinerad av rymd, tid och alla slags fysiska teorier, dock på en amatörnivå. Så att denna film satt som handen i handsken är jag inte ett dugg förvånad av, men att den skulle ha en så hög nivå som den nu hade, ja, det var jag inte beredd på.
Men den innehåller inte bara teorier om rymd och tid utan det är mycket filosofi och även en del psykologi. Eftersom vi människor har ett så stort informationsglapp om hur universum egentligen fungerar så behövs denna filosofi för att binda ihop filmen, för att ha en slags mystik i det hela.
Att den sedan är gjord med en sådan perfektion, ljud vid rätt tillfällen, samt komplett tystnad när det behövs gör upplevelsen desto större. Man sugs in i filmen på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare.
Sätter spoilertags här nere. Vet inte ifall det egentligen är spoilers, förklarar inte vad som händer i filmen. But just in case (med ett visslande S McHonnahhehehrehwhwe style).
Filmer som denna, som får en att tänka efter eller rättare sagt, försöker få en att tänka in i skaparens banor. Rymd, tid, dimensioner, gravitationens påverkan är något som jag tycker man bör ha koll på innan man ser denna film. Filmen skapar ger ut informationen på ett bra sätt, men det är enbart toppen av isberget. Förstår man hur dessa saker "fungerar", vad som ger dessa teorier substans, så kommer man troligtvis få ut mer av filmen.
Mina vänner som har noll intresse utav fysik eller rymd- och tid, tyckte att filmen var bra, men den var flummig, konstig och långtråkig. Mina två andra vänner som förstod sig på det här var lika förbluffade som jag var.
Mitt intryck är ljummet, men jag är ganska ljummet inställd till Nolan.
Den lite aviga och lite grynigare estetiken och underhållningbiten tycker jag är bra. Jag tycker många scener är riktigt vackra, precisa och häftiga. Det osar här av positiv hybris. Älskade robotdesignen. Rymdskildringarna är stundtals magnifika och sound design-Oscarn känner jag att man är stora favoriter till. Med hela rymdgrejen fångade man ofantligheten i rymden och därmed också futiliteten i uppdraget. Jag gillade särskilt:
Hela grejen med första planeten. Tidsgrejen var enkel och läskig. Blev spänning bara i det. Lite märkligt att de efter Hathaway kommit in sitter och deppar loss i fem minuter bara för att möjliggöra för en spektakulär färd, men låter det gå. Det innan var riktigt spännande trots allt.
Zimmer försöker, som vanligt, göra episk opera av varenda liten grej. Någon lyckas typ med att ta av sig hjälmen och det ljuder DUDUDUDUDM från högtalarna.
MM är solid i huvudrollen och han fixar faktiskt för det mesta att leverera den Nolanska expositionsdialogen rätt bra, men annars var det väldigt ospännande skådespelarinsatser. Chastain är ju dock Chastain och därmed typ bäst, men hon får lite att jobba med. Casey Affleck gör sitt bästa för att sänka filmen under sina minuter. Inledningsbiten där med det dokumentära är bra men sedan blir det för mycket föreläsningar i filmen helt enkelt. Vidare skönt att slippa de episka stadsbilderna där folk jublar/gör upplopp som alltid kommer i den här typen av filmer.
Det som stör mig mest är manuset och dialogen - Nolan har fortfarande väldigt svårt att få till det där och här har vi den negativa hybrisen. Jag har dels svårt för hur det underliggande temat behandlas och narrativet som är rörigt både det stora och det lilla. Hur ofta hade ni kanten-på-stolen känsla när de var i rymden? Hade ni inte också velat ha mer förberedelse och "sätta ihop teamet" innan de drog iväg - det kändes otroligt mycket som att Nolan mest ville ut i rymden nununununuun. Alla bara litar på Caine och alla andra astronauter litar på MM trots att de inte ens känner honom. Får man Caine i en Nolanfilm vet man ju bara att han kommer leverera Svaren med stora S. Ofta är det förutsägbart, men ibland är det ändå lite överraskande grejer som händer. Dialogen blir sämre och sämre ju längre in i filmen vi kommer.
Den Stora Poängen känns när vi närmar oss slutet lite åsidosatt och taskigt underutvecklat.
Eller är ni nöjda med ett urtråkigt mellanstadie-"svar" med någon jävla dimension bakom en bokhylla. Larvigt. Hade uppskattat mer tvetydighet. Och hur skrattretande var det inte att se Chastain skrika Eureka, kasta ut papperna och kyssa läkarsnubben? Facepalm.
Vad är egentligen filmen om förutom sköna visuella grejer och vetenskapliga utläggningar och liknelser?
Detta känns lite trist då det ändå hade lite löfte kring sig och filmen är ungefär lika koherent som den här recensionsliknande texten förmodligen framstår när jag tittar på denden imorgon bitti. Självklart kombineras detta med att vi bjussas på lite filosofi om kärlek, naturen och sci-fi och sappyness på språket lyckokakiska, men det är inte det som stör mig egentligen. Det blir bara lite larvigt när Nolan säger att det är the best of humanity som är ute på uppdrag. Kul dock att se att Nolan försöker använda sig av riktiga känslor i filmen och tydlig tittarmanipulation - det brukar han ju inte göra så mycket annars, utan han är ju vanligtvis mer bortkopplad.
Däremot gillade jag följande scen som får anses vara ganska ostig:
När MM kommer tillbaka från första planeten och får se de videoband han fått under denna period. Tycker nästan de borde mjölkat det mer faktiskt. Enkla och förställda känslor.
Och så typiskt Nolan att köra den där Dylan Thomas-dikten upprepande gånger och den tunna North by Northwest-fält-referensen samt andra filmreferenser för att ge sken av att det finns mer att hämta. Det är det, mina goda "fanboys" (vilka ni nu är, alla snackar om er i alla fall), som man ogillar med Nolan. Dock hålls det på en bättre nivå här än tonår-ångest-nihilist-Batman.
Kort och gott: Ett ganska härligt, men utdraget och något överambitiöst, spektakel, som kladdar ner sig med mer känslor och vetenskapligt språk än behövligt. Svag trea lutar betyget åt just nu, men det tåls att sova på.
Jag var helt tagen, både under och efter filmen. Bra musik, bra foto och en intressant och kul idé med fysiken och dess lagar och hur de sätts i relation till människans känslor. Interstellar är, tillsammans med Memento, Nolans bästa film.
Slutet var dock onödigt långt och lite väl förklarande. Hade föredragit ett mer spekulativt slut på filmen.
4/5. Tilläggas bör dock att bioupplevelsen i sig höjer betyget något tack vare det magnifika ljudet och fotot, så jag reserverar mig för en möjlig ändring av betyget efter omtitt.
__________________
Senast redigerad av Rexie123 2014-11-08 kl. 00:36.
Om det är möjligt att klona mänskligt DNA i form av kunskap och talang, gör det på Hans Zimmer. Karl är så bra när det gäller musik att det nästan är löjligt.
Mycket bra film tycker jag i övrigt! Enda minuset var karaktärerna som tidigare nämnts. 8/10.
Interstellar, vad ska man säga. En övertydlig och sentimental soppa som får fanboysen att bli blöta i trosorna. Den har sina stunder också, men som Artic Monkey nämnde ovan när Chastain ropar Eureka och slänger papprena så har man inget annat val än att sucka och vilja lämna biografen.
