2009-04-05, 20:39
#1
Först en kort tillbakablick till 90-talet. Depression och arbetslöshet, chockräntor och borgerligt styre. Regeringen Bildt gjorde en hel del misstag i sina desperata försök att lösa krisen och ett av de värsta torde vara massimporten av människor från Balkan. 1992 fick Sverige det tvivelaktiga nöjet att ta emot över 80 000 ”flyktingar” från en region som i vardagligt tal ofta benämns ”Europas rövhål”. Invandrarverket och statsfinanserna ställdes under enorm press och det öppnades därför kostsamma flyktingförläggningar på en mängd olika platser i vårt land. Massimport påhejades framförallt av socialminister Bengt Westerberg (FP). Att Folkpartiet fick så stort inflytande över den förda politiken är mycket underligt eftersom partiet vid denna tidpunkt förde en politik som attraherade ytterst få svenskar och under 10 procent av de röstande lade sin röst på partiet.
Nu sitter vi med facit i hand och en slutsats vi kan dra av 90-talets massimport är att den blev oerhört kostsam för de svenska skattebetalarna. 1995 beräknades kostnaden för invandringsfiaskot uppgå till makalösa 20 miljarder kronor per år! För ytterligare information bör den intresserade söka sig till utredningen Invandring, sysselsättning och ekonomiska effekter (SOU 1995:68). Det visade sig snabbt att människorna regeringen importerade från Balkan många gånger inte var det minsta intresserade av att göra rätt för sig i sitt nya hemland. Oket som skapades av den förda politiken bär vi svenskar än idag på våra axlar, se bara på Landskrona och de Balkanrelaterade problem staden lider under än i dag. Att regeringen Bildt på fullaste allvar trodde att en import av ännu fler bidragstagare skulle kunna lösa 90-talskrisen är för mig, och i stort sett alla andra betraktare, en stor gåta. I kristider gäller det som bekant att dra åt svångremmen och göra sig av med utgifter, inte skaffa sig nya och ännu större!
Idag är situationen för den borgerliga regeringen i stort sett identisk med den som rådde på 90-talet. En världsomspännande depression och en annalkande massarbetslöshet av bibliska proportioner! I denna svåra stund kan man tycka att varje ansvarstagande politiker borde göra sitt allra yttersta för att minska antalet bidragstagare i riket och på så sätt få ner statens kostnader. Regeringen Reinfeldt gör dock inte detta. Istället väljer regeringen en motsatt strategi och återigen satsas således stora resurser på massimport av nya bidragstagare från Tredje världen. Och även om antalet lycksökare som kommer till riket och skriker ”asyl” idag inte är fullt lika många som under katastrofåret 1992 skall vi komma ihåg att kvalitén på de människor vi idag importerar med största sannolikhet är betydligt sämre. Analfabetism, smittsamma sjukdomar och allmän vidskeplighet verkar vara legio bland våra nya landsmän. Sett i ljuset av detta borde det för alla och envar vara fullständigt uppenbart att det är oändligt många gånger enklare att göra en Slivodrickande bonde från före detta Jugoslavien anställningsbar än det är att få en afghan, somalier eller irakier redo för arbete.
Varför använder sig borgerliga politiker återigen av denna mycket underliga strategi? Men framförallt; Kommer strategin falla ännu sämre ut denna gång om vi väger in att regeringen denna gång söker sig till ännu sämre länder i sin jakt på nya bidragstagare att importera?
Nu sitter vi med facit i hand och en slutsats vi kan dra av 90-talets massimport är att den blev oerhört kostsam för de svenska skattebetalarna. 1995 beräknades kostnaden för invandringsfiaskot uppgå till makalösa 20 miljarder kronor per år! För ytterligare information bör den intresserade söka sig till utredningen Invandring, sysselsättning och ekonomiska effekter (SOU 1995:68). Det visade sig snabbt att människorna regeringen importerade från Balkan många gånger inte var det minsta intresserade av att göra rätt för sig i sitt nya hemland. Oket som skapades av den förda politiken bär vi svenskar än idag på våra axlar, se bara på Landskrona och de Balkanrelaterade problem staden lider under än i dag. Att regeringen Bildt på fullaste allvar trodde att en import av ännu fler bidragstagare skulle kunna lösa 90-talskrisen är för mig, och i stort sett alla andra betraktare, en stor gåta. I kristider gäller det som bekant att dra åt svångremmen och göra sig av med utgifter, inte skaffa sig nya och ännu större!
Idag är situationen för den borgerliga regeringen i stort sett identisk med den som rådde på 90-talet. En världsomspännande depression och en annalkande massarbetslöshet av bibliska proportioner! I denna svåra stund kan man tycka att varje ansvarstagande politiker borde göra sitt allra yttersta för att minska antalet bidragstagare i riket och på så sätt få ner statens kostnader. Regeringen Reinfeldt gör dock inte detta. Istället väljer regeringen en motsatt strategi och återigen satsas således stora resurser på massimport av nya bidragstagare från Tredje världen. Och även om antalet lycksökare som kommer till riket och skriker ”asyl” idag inte är fullt lika många som under katastrofåret 1992 skall vi komma ihåg att kvalitén på de människor vi idag importerar med största sannolikhet är betydligt sämre. Analfabetism, smittsamma sjukdomar och allmän vidskeplighet verkar vara legio bland våra nya landsmän. Sett i ljuset av detta borde det för alla och envar vara fullständigt uppenbart att det är oändligt många gånger enklare att göra en Slivodrickande bonde från före detta Jugoslavien anställningsbar än det är att få en afghan, somalier eller irakier redo för arbete.
Varför använder sig borgerliga politiker återigen av denna mycket underliga strategi? Men framförallt; Kommer strategin falla ännu sämre ut denna gång om vi väger in att regeringen denna gång söker sig till ännu sämre länder i sin jakt på nya bidragstagare att importera?