Fjodor Dostojevskij

Jag har läst Brott & Straff men kan tyvärr inte hjälpa dig. Jag tyckte att boken var riktigt bra och väldigt annorlunda mot vad jag läst i övrigt, stilen och hur berättelsen var uppbyggd var något jag inte sett tidigare. Rekommenderar dig att läsa den, inte pga din läxa utan bara för att. Men som sagt, kan tyvärr inte hjälpa dig.

(ville bara skriva ett vänligt inlägg, det finns bra folk på FB också )

Han suger, helt enkelt.

Det som gör honom så intressant i mina ögon är hans människokännedom och observationsförmåga. Han beskriver t ex en narcissist i punkt och bricka innan vi hade ett namn på fenomenet. Och alla knäppa relationsförhållanden som han beskriver är väldigt trovärdiga.

Älskar att du får liv i tråden igen genom att helt enkelt uttrycka dig som den snorunge du är

Några tusen skitiga meningar kan jag också skriva. Mitt hat för denna värdelösa "författare" är oerhört starkt. Du suger rysk snopp genom att försvara denna spelberoende tönt.

Hur många av dostojevskijs verk har du läst då? Kan du ge oss en lista på de fem sämsta och motivera varför?

Många nobelpristagare m.fl lyfter ju fram dostojevskijs som det främsta någonsin.

Jag orkade inte läsa mer än hälften av Bröderna Karamazov.

Ok så du är kanske inte riktigt rätt person att säga det du säger med andra ord.

Man behöver inte läsa allt för att veta att resten kommer vara skit.

Ok, säg gärna tvärsemot mig, ifall ni anser mig ha fel.

Som jag ser det, så drar Dostojevskij upp sitt undermedvetna ( sina lustar ) till sitt medvetna (lustarna ställs då mot verklighetsprincipen, d.v.s vad man får/ kan göra utan att själva lida ont ), d.v.s. han vägrar att följa Kant's imperativ ( som lyder att inre lugn nås genom att redan på förhand avställa lagvidriga/ tabubelagda handingar ). Vad som då gäller är att han omvartannat skapar lust o ångest beroende av sin lycka att finna icke rumsren njutning. Ifall han finner njutning, så bra för honom, men ifall han misslyckas så kommer han lida ont av den verklighet som vi alla befinner oss i och måste anpassa oss till.

Gud eller i viss mån en kung och även en bebis kan leva på lust, men endast i de två första fallen, så är de vad vi kallar medvetna (och endast de gånger de drar in yttervärlden intill libidot och medvetet skapar en friktion däri, d.v.s. fantiserar ).

Dostojevskijs får ha sitt nöje, Kant o Tolstoj sitt. Men Dostojevskijs lever som en kung i sitt inre, vilket förr kallades för introversion och sågs som en sjukdom, vilket tanken också på ett sätt är, då den endast startar igång när man ej finner vad man vill ha i omvärlden.

Vad jag vill ha sagt med allt detta, är att Dostojevskij och Tolstoj är två motpoler, och att man är determinerad att gå den väg man själv är utstakad till och att detta är 2 olika sätt att hantera sitt liv på. MEN ifall man går Dostojevskijs väg så kan man aldrig nå någon SANNING. Tex, en sådan som Nietzsche verkade ibland naivt tro detta? Man kan förvisso njuta sålänge man inte blir helt o hållet introvert o därmed begår brott och sedermera hamnar på instutition, men sanningen når man ej.

Jag förstår inte vad det är du försöker säga. Prova att illustrera dina poänger med konkreta exempel ur böckerna. Du ska heller inte skriva namn på personer med kursiv stil. Kursiv stil använder man till namn på böcker (och filmer osv.)

Har försökt att skriva så tydligt som möjligt, och kan ej säga säga exakt hur privatpersonen Dostojevskij ( ursäkta men jag gör så ialla fall tills vidare ) tänkte, men ifall man ska generalisera det hela lite abstrakt, så tror jag att man hamnar ungefär vid vad jag anger?

Vad gäller konkreta exempel i böcker så är det nog ej nödvändigt, då exemplen är både så mångfaldiga och ideologiskt sammansatta, att jag har svårt att tro, att någon kan ha svårt att skilja på ex. Dostojevskij och Tolstoj. Den ene anses psykologisk vilket han också är, men han skapar samtidigt sina egna problem och detta sanningssökeri som vissa går igång på, kommer endast att leda till cirkelresonemang. Ifall man tar han för vad han är ( Dostojevskij ), d.v.s. en subtilt tänkande individ, så är det ok. Men ifall man tar dessa psykologiska detaljer för att vara en helhetsbild, så kommer detta endast att leda till olycka.

Tolstoj å sin sida är inte alltid riktigt mänsklig ( varm ), men han har förmågan att leva pragmatiskt och tror ej att sina egna lustar utgör hela Universum.

Många är vi alltså ideologer, men att tro så starkt att ens egna ideologi är sanningen. Det är då problem uppstår, och Dostojevskij är en individ som bidragit med detta kaos, ondska, singularism i världen. Dostojevskij ställer sig alltså i Guds-positionen i sitt tänkande. Detta är djuriskt och endast riktigt ifall det också finns en motpol därtill. Det spelar ingen roll vem av huvudpersonerna i Bröderna Karamazov som man är mest lik, sålänge man ej har förmåga att acklimatisera sig till det rådande samhället.