Är straffen för kännbara i vårt samhälle?

Syftet med ett straff är mig veterligen att ge en kännbar reprimand till den som gjort sig skyldig till något otillåtet, antingen för att frånskräcka denne eller andra från att göra det igen, eller för att ersätta en skada som lidits på grund av illgärningen.

Mig veterligen ska när straffet väl är betalt, händelsen ses som utagerad och den skyldige ska då rättmätligen kunna lägga det bakom sig.

Varför tillåter man då - i vårt samhälle som bygger på att var man ska kunna skapa sig ett leverne genom arbete och den erhållna lön för att sedan kunna köpa sig livsmedel, hem och framtid - enskilda individer och arbetsgivare att begära utdrag ur polisregister, och liknande för att kolla upp dennes förflutna då det enbart rör sig om utagerade händelser.

När det är så viktigt att vara arbetsför, varför påläggs då ett extra onämnt straff i form av utanförskap och oförmåga att få anställning som i många fall måste ses som värre än den begränsade tiden i fångenskap eller det bötesbelopp som erlagts?

Att det finns ett mervärde för arbetsgivaren att veta hurvida den anställde har ett förflutet som innefattar stöld eller liknande kan jag se, men hur förklarar man den moraliska aspekten? Har inte den tidigare dömde en rättighet att lägga gånget bakom sig?

Ämnet du tar upp har jag faktiskt aldrig tänkt på. Även om jag är straffad själv. Inte gått lika djupt i tänkandet om att man faktiskt har svårare att få jobb om man har en "prick" i registret och därför inte kan klara sig i samhället. Man borde ju faktiskt få gå utan spår från det så fort man har betalat sin dom, eller suttit av sin tid i fängelse. Mycket, mycket bra att du tog upp detta måste jag säga, fick mig verkligen att tänka.

Skulle jag vara arbetsgivare vill jag verkligen ha möjligheten att kolla upp personers ev. kriminella historia.

Om jag ser att en kille åkt fast för snatteri/stöld 10 ggr, så funderar jag mer än en gång på att anställa honom i min datorbutik.

Om en annan har suttit inne i 3 månader för barnpornografiskt innehåll i sin dator, så skall den jäveln inte jobba på mitt dagis.

En som fått en dom för rattfylla, anställer jag inte som chaufför i min logistikfirma.

Skulle det komma en med dom i ett misshandelsfall, blir han inte en av mina väktare som representerar min väktarfirma.

Att det finns ett mervärde för arbetsgivaren tvivlar jag inte på.

Men är det moraliskt rätt av samhället att erbjuda dessa en inblick i en individs förflutna? När straffet är betalt borde rättmäterligen ärendet vara hanterat och en ensak enbart för den tidigare dömde.

Men vem har sagt att straffet är betalt?

Jag tror straff handlar mycket om att utestänga en person från samhället. Personer som bryter mot normerna och reglerna i samhället försöker man antingen exkludera - låsa in, stänga ute eller inkludera - vårda, få in i samhället.

Det finns återfallsförbrytare som man bör hålla jävligt kort.

Om arbetsgivaren gör bedömningen att en person är olämplig så har verktyget gjort sitt jobb.
Sedan kan man diskutera huruvida personer med domar i bagaget skall få chanser till jobb också, men de som återfaller i brott skall man inte lägga ner energi på.

Om jag plockar en korg full med 150 äpplen och ser att ett har en äcklig brun fläck på sig.
Då kastar jag det äpplet åt helvete. Finns inte en chans att det är värt energin det kostar att skära bort den dåliga delen av äpplet.

Det är ju en legitim fråga. Jämför med den debatt som har förts på senare tid om att offentliggöra pedofiler.

En annan fråga är om svensk straffrätt över huvud taget är baserad på genomtänkta värderingar grundade i etiska, pragmatiska eller filosofiska resonemang. Det tror jag inte. Snarare är det ett hopkok av traditioner och helt ogrundade uppfattningar.

Det viktigaste med straff borde ju vara att de är avskräckande och minskar återfall. Men i stället utdöms ineffektiva straff, som fängelse, av ren slentrian utefter olika straffskalor som bedömer hur 'allvarligt' brottet var.

Men bör man inte skilja på återfallsförbrytare och förstagångsförbrytare. De som straffas för ett brott första gången (givetvis är det skillnad på vilken brottskategori man faller inom) bör ha en rimlig chans att gå vidare utan repressalier från civilsamhället.

Vet att inom skolväsendet får arbetsgivarna bara kolla upp ifall man är sexualbrottsförbrytare. Är fullkomligt rimligt. Om man har åkt fast för stöld 10 år tidigare bör inte ha någon betydelse, kanske snarare är en resurs med såna erfarenheter.

Sen är det väl egentligen en facklig fråga hur mkt rätt man bör ge arbetsgivaren att kolla upp sina anställda? Många anställningsintervjuer jag varit på de senaste åren är väldigt mystiska. Känns nästan som ett polisförhör när man sitter och ska svara på droganvändning, alkoholvanor, socialt umgänge, strejker, boplats etc.

Visst är det så. Tillexempel är tjuvjakt ofta belagt med större påföljd än kvinnofridsbrott. Vilket kan diskuteras.

Foucault menade att vi gått från att bestraffa individen till att bestraffa brottet, så antagandet "Syftet med ett straff är mig veterligen att ge en kännbar reprimand till den som gjort sig skyldig till något otillåtet" ställer jag mig väldigt skeptisk emot. Men man får väl säga det också, att vi nu i sena postmoderna tider känns det som att vi gått åt andra hållet. Sverige har ju alltid haft som modell att förebygga brott snarare än att bestraffa. Både det tankesättet och antagandet att man är oskyldig tills motsatsen bevisats
har vi gått ifrån.

Oavsett vilket så tror jag inte man kan ha någon objektiv syn på det,
man kan inte bedöma det som "för" kännbart eller "för lite" kännbart.
Det beror helt på samhället.
Lagarna och straffen är beroende av hur samhället är uppbyggt.


(Straff och bestraffning är inte samma sak)

Det är en del av straffet helt enkelt.

Rättsligt är det inte det. Men socialpsykologiskt är det det. Människor sanktionerar beteenden, oavsett om dessa skedde för länge sen. Och, människor sanktionerar gärna hellre personen än beteendet.

Det finns många nivåer på det här egentligen. Om man tänker sig en person som spiller rödvin på sig inne på krogen. Det kan finnas en regel om att man blir utkastad om dricker för mycket. Samtidigt känner man sig skamsen för det man gjorde, speciellt om man är där med kompisar. Dessutom kan någon gå fram och säga att man är odräglig eller ful bara för att man spillde lite vin. Vakten kommer ihåg en, bartendern kan komma ihåg en, vännerna kommer definitivt ihåg vad som hände, och andra gäster kan också gör det. Man blir som en symbol för sitt eget skamsliga beteende. Fascinerande.

I USA har dom tagit det så långt att dömda barnantastare registreras. Och dom måste, enligt lag, berätta för alla grannar att dom har blivit dömd för det. Otäckt egentligen, med sådan "åsiktsregistrering". Men så hade dom ju McCarthyismen också, så det är nog inte så konstigt egentligen.

Det är nog i tiden det här. I Italien registrerar man Romer, oavsett om dom gjort något eller inte. Typ i stil med vad Nazisterna gjorde för hundra år sedan. (Ekonomiskt sett är vi i samma position som då, så det är nog inte så oväntat heller)...