Tractatio pulveris – missbruksanvisning för amfetamin i. v.

I n n e h å l l

I. T e o r i (= onödiga fakta)

I. 1. Spruta

I. 1.1. Pump
I. 1.1.1. Beståndsdelar
I. 1.1.2. Meter

I. 1.2. Kanyl
I. 1.2.1. Koppling
I. 1.2.2. Gauge

I. 2. Vener

I. 2.1. Vener
I. 2.1.1. Ytliga vener
I. 2.1.1.1. Rullande vener
I. 2.1.2. Djupa vener

II.P r a k t i k (= missbruksanvisning) ← klicka här för att hoppa över tjafset.

II. 1. På edra platser

II. 1.1. Klara
II. 1.2. Färdiga
II. 1.3. Gå

III.F A Q (= Frequently Asked Question, eng. 'vanligt förekommande [eg. 'ofta ställda'] frågor')


--=={( * )}==--

Injektion (ytterst av lat. f. 3:e dekl. iniectio, ’inkastning’, bildat med vokalförsv. till sup. av inicere [inicio, inieci, iniectum] av in, ’i, in, till’ + iacere [iaceo, ieci, iactum], 'kasta') innebär ordagrant att slänga in någonting: i det här sammanhanget tjack, i blodbanan. För detta ändamål tarvas injektionsverktyg.

Injektionsverktyg (ibland enbart verktyg eller kort och gott tyg) – eller sprutor, består av hammare och spik alias pump och kanyl.

I. 1. Spruta

En spruta är i folkmun själva pumpen (se I. 1.1. Pump), men sprutnarkomaner brukar associera ordet till ett användbart injektionsverkyg, som därmed innefattar både pump och kanyl (se I. 1.2. Kanyl).

Den första sprutan tros ha uppfunnits på 1000-talet e. Kr. av den egyptisk-irakiske kirurgen Ammar ibn ’Ali al-Mawsili’, men dess huvudsakliga förtjänst (se II. 1 På edra platser) upptäcktes först 1760.

I. 1.1. Pump

En pump är det, som i folkmun kallas spruta (se I. 1. Spruta).

I. 1.1.1. Beståndsdelar

En pump består av två delar, som kan plockas i sär:

1. Pumphus:
   
   Pumphuset är den i "meter" (av gr. μετρον, 'mått'; dock trol. en uttalsunderlättning för milliliter. Se I. 1.1.2. Meter) graderade yttre cylindern av pumpen.
   
   Pumphuset kan bestå av glas, men det är vanligen av genomskinlig plast; i sällsynta fall påträffas ogenomskinliga pumphus av metall, normalt stål eller mässing; dessa är emellertid avsedda för laboratoriebruk snarare än narkotikamissbruk och kommer därför inte att behandlas närmare.

   
   Pumphus av plast:
   
   En ihålig cylinder av genomskinlig hårdplast med utskjutande fingergrepp på ovansidan och en för anslutning av kanyl avsedd pip i botten. (För pumphusets volym och pipens placering samt kanylkoppling, se I. 1.1.2. Storlek.)
   
   Pumphus av glas:
   
   En ihålig cylinder i avsaknad av fingergrepp, vilka ibland substituerats med fingeröglor; pipen i botten är normalt centralt placerad och försedd med utskott för gängade kanyler modell Luer-Lok (se I. 1.2. Kanyl).

2. Kolv:
   
   Kolven kan föras fram och tillbaka i pumphuset och fyller beroende på riktningen två olika funktioner (se II. Praktik):

1. injektion (intryckning av kolven);
2. aspiration (utdrag av kolven).

I sprutor med pumphus av glas är kolven (för laboratoriebruk, vilket inte behandlas här, av glas; men annars) vanligen av rostfritt stål; i sprutor med pumphus av genomskinlig plast är även kolven av plast. (Pumpar från Terumo har genomskinliga kolvar, medan Once och Omnifix har vita.)

Kolv av plast:
En i pumphuset belägen plaststav med fyra vinkelrätt utskjutande kammar, som smalnar av mot kolvens överdel. Kolvens nedre ände är försedd med en rundad eller konisk botten med – för att stabilisera kolven och kontrollera friktionen – gummiring anliggande mot pumphusets insida; i övre änden är kolven försedd med en utskjutande fingerplatta (för fingerplattans utformning och funktion, se I. 1.1.2 Meter)

Kolv av metall:
En i pumphuset belägen rund och jämnsmal stålstav. I den nedre änden fäster staven i en grov stålcylinder, vars diameter är noga anpassad efter pumphuset (att dra ut kolven ur pumphuset ger ifrån sig ett behagligt ljud inte olikt en avlossad champagnekork); i den övre änden slutar staven antingen i en rund fingerplatta eller en fingerögla.

I. 1.1.2. Meter

Pumpar finns i varierande storlekar och mäts i metergraderad innervolym (det finns emellertid en viss marginal utöver den angivna volymen; t. ex. går det in 2½ ml med fullt aspirerad kolv i en pump graderad till 2 ml).

Med förbehåll för specialfall och pumpar för andra ändamål än medicinskt /miss-/bruk är de minsta pumparna graderade till 0,3 ml (diabetessprutor med fasta kanyler), medan de största är graderade till 20 ml. Däremellan återfinnes de vanligaste pumparna på 2 - 5 ml (av märkena Terumo och Once, vilka saluförs på apotek i t. ex. Danmark och Finland) och därpå sitter pipen i mitten av pumphusets nederdel. På tio- och tjugometerspumparna är bottnen konisk och pipen placerad vid sidan om dess spets.

Amfetamin förekommer normalt i mikrokristallin saltform och har då fällts ut med svavelsyra och resulterat i amfetaminsulfat, som har relativt låg vattenlöslighet: en del amfetaminsulfat löser sig i 8,8 delar vatten; men, då tjacket vanligtvis är slaget med det vattenlösligare druvsockret, behövs i praktiken ännu mer vatten varför större pumpar (5 - 20 ml) är att föredra framför mindre. Detta påverkar även valet av kanyl, då en lösning passerar desto långsammare genom en tunn kanyl än genom en grov, vilket blir alltmer påtagligt med tilltagande lösningsvolym. (Se även I. 1.2 Kanyl.)

I. 1.2. Kanyl

En kanyl (av lat. cannula, ’litet rör’, dim. till cana, ’rör’) är en ihålig nål för överföring av vätska från ett kärl till ett annat.

I. 1.2.1. Koppling

Bortsett från fasta kanyler på t. ex. diabetessprutor finns två standarder för kanylkoppling:

1. Luer-Slip
   Detta är den vanligast förekommande; man trycker helt enkelt fast kanylen på pipen.
2. Luer-Lok
   Detta är en något ovanligare standard och förekommer mest på udda sprutor för t. ex. laboratoriebruk; kanyler med Luer-Lok skruvas fast på pipen.

I. 1.2.2. Gauge

Kanylens grovlek räknas i G (Gauge) och grovlekarna är för enkelhetens skull färgkodade enligt ISO 6009-standarden, varav de för medicinskt /miss-/bruk lämpligaste (och för övrigt vanligast förekommande) är:

1. Grön: 21 G (0,813 mm) – s. k. tappnål, huvudsakligen avsedd för blodgivare, då alltför tunna kanyler trasar sönder blodkropparna. Ganska olämplig i missbrukshänseende men i nödfall acceptabel för riktigt stora vener.
2. Blå: 23 G (0,635 mm) – på sin höjd lämplig för stora vener; egentligen avsedd för blodprov.
3. Orange: 25 G (0,508 mm) – standardkanyl i längderna 15 och 25 mm, väl ägnad för amfetamininjektion.
4. Brun: 26 G (0,457 mm) – som ovan.
5. Grå: 27 G (0,406 mm) – bäst lämpad för små vener och opioider men i nödfall godtagbar som tjacknål.
6. Beige: 30 G (? mm) – direkt olämplig i amfetaminsammanhang och tillämplig endast för extremt små vener och dospotenta opioider. Som en illustrerande jämförelse får en beige nål plats inuti en blå(!).

I. 2.1. Vener

I. 2.1.1. Ytliga vener (se bild)

Egentligen finns på armar och händer, utöver de djupa venerna, bara tre vener. Dessa lämpar sig väl för intravenöst amfetaminmissbruk och består av vena cephalica (med. lat., cephalicus bildat till gr. κεφαλη, 'huvud') 'huvudvenen', vena basilica (med. lat., basilicus bildat till gr. βασιλικος, 'kunglig'), 'kungliga venen' och vena mediana antibrachii, 'den mellersta venen på motsatt sida om ryggen' (ryggen = utsidan av underarmen), men dessa förgrenar sig och ger upphov till de synliga ådrorna på armarna.

Löpande längs ovansidan av underarmen och över biceps återfinnes vena cephalica, vars tydligaste utlöpare brukar synas i armvecket som ett Y. Den raka utlöparen (ena "armen" på Y:et) är så väl större som lättare att injicera i och utgör således förstahandsvalet.

Löpande längs undersidan av underarmen och försvinnande på insidan av överarmen återfinnes vena basilica, vars utlöpare är sämre lämpade än de tillhörande vena cephalica.

Däremellan återfinnes vena mediana antibrachii som en flod, vars delta utgörs av venförgreningen vena intercapitulares manus i handflatan, och vars utlöpare vanligen är mycket tydliga på handlederna men ganska små och över huvud taget direkt olämpliga att injicera i med tanke på närliggande senor och nerver.

I. 2.1.1.1. Rullande vener

Ytliga vener är ofta rullande, vilket kan ställa till problem vid injektion; detta behandlas emellertid under
II. P r a k t i k

I. 2.2.1. Djupa vener

Djupa vener bör undvikas; dödskallevarning utfärdas. Detta gäller även för vener annat än på händer och armar p. g. a. risken för komplikationer. (Skjut i ögat om du vill, men det sker på egen risk.)

--=={( * )}==-

II. 1. På edra platser

För platser, se 1.2.1. Vener.

II. 1.1. Klara

Se förutom till att ha, förutom amfetaminet, följande till hands:

1. 1 microvågsugn
2. 3 kärl (snapsglas, äggkoppar el. dyl.)
3. 1 pump (minst 5 ml)
4. 1 kanyl (högst 26 G)
5. 1 stasband (bälte, slips el. dyl.)
6. 1 liten sked
7. 3 bomullstussar
8. 1 flaska desinfektionsvätska (läkarsprit el. klorhexidin, ex. Desivon; införskaffas på apotek el. dagligvaruhandel)

Fyll kärl 1 med vatten och ställ det i microvågsugnen på maxeffekt en stund. Plocka upp tjack med skeden och lägg i kärl 2. Tag ut kärl 1 ur microvågsugnen, när vattnet kokar.

Dra upp litet hett vatten ur kärl 1 i pumpen och spruta ned i kärl 2, skaka om lösningen och rör runt med skeden, krossa eventuella stenar och fyll på med mer vatten, om det inte löser sig, men se till att få plats med lösningen i pumpen och fortfarande ha en meter till godo.

När tjacket har löst sig, lägg ned bomullstuss 1 i kärl 2. Sätt pumpen mot bomullstussen och aspirera (se I. 1.1. Pump, under I. 1.1.1. Beståndsdelar, kolv) för att dra upp hela lösningen genom filtret. Vänd på pumpen och tryck försiktigt in kolven, så att lösningen nästan tränger ut ur pipen, för att få bort droppar och bubblor, som annars skulle vara i vägen, och dra sedan tillbaka kolven, tills vätskepelaren når från kolven till 1-metersstrecket (lämna alltså en meter luft i pumpen).

Ställ pumpen i kärl 3 och montera kanylen med nålsögat på samma sida som pumpens gradering. Tryck inte fast nålen för hårt först, utan se till att vrida den rätt, innan du trycker dit den ordentligt.

Ta fram stasbandet och dra åt det kring överarmen.

Om du använder ett bälte som stasband och skall injicera i höger arm, sätt bältet kring överarmen på samma sätt som runt midjan och se till att inte ha bältesspännet på insidan av armen; sätt bältet spegelvänt för injektion i vänster arm (detta för att låta bältet falla under armen i stället för att falla över och riskera att träffa sprutan).

Dra åt bältet, som om du nyss hade tagit på dig byxorna, men försök inte spänna fast det med pinnen utan bit i stället tag i änden för att hålla stasen (släpp bettet för att släppa stasen). Gör några griprörelser med handen på den stasade armen, tills ådrorna visar sig. Välj ut lämpligt injektionsställe, förslagsvis i armvecket (antagligen raka utlöparen av vena cephalica), fukta bomullstuss 2 med desinfektionsmedel och desinficera injektionsstället (samt kanylen, om den inte är steril). Släng bomullstuss 2 för att inte förväxla den med bomullstuss 3.

II. 1.2. Färdiga

Håll sprutan med graderingen och nålsögat uppåt, greppad kring pumphuset med tumme och långfinger under varsitt fingergrepp; håll pekfingret på kolven och vid behov ringfingret som stöd på nedre delen av pumphuset och för sedan sprutan mot injektionsstället i en vinkel anpassad efter verktygets fulla längd (för en 5-meterspump med 4 meter lösning + 1 meter luft och kanyl på 25 mm rekommenderar jag c:a 20 graders vinkel [en flackare vinkel fungerar, men då får man gå djupare för att komma rätt]; för en 2-meterspump med 25 mm. kanyl räcker det att använda ringfingret som stöd för att få exakt rätt vinkel; om kanylen är kortare, anpassa nedåt; om pumpen är större, anpassa uppåt). Klicka här för att se en bild. Se till att ha nålsögat uppåt och i blodets riktning mot hjärtat längs efter venen.

Nu finns det två sätt att gå tillväga. Antingen 1) trycker man in kanylen i en jämn rörelse, vilket visserligen är skonsammare för venen, om det görs rätt, men medför större risk för punktering, då man kan råka trycka för långt och gå igenom venen på andra sidan; dessutom rullar venerna lättare undan med den här metoden och desto mer, ju slöare kanylen är – eller 2) smeker in kanylen. Eftersom det senare är min methode par preférence, tänker jag rekommendera den, fastän den medför mera ärrbildning.

När man smeker in kanylen, trycker man på verktyget (inte på kolven) men håller emot med tummen, som man en gång i sänder stryker över pumphuset för att sakta låta kanylen tränga in, steg för steg.

Har man lämnat luft i pumpen och inte har några droppar och bubblor i vägen, får man självsvar, när man träffar venen. Blod tränger in i kanylen och visar sig genom plasten. Om man vill eller är osäker, kan man aspirera för att dra mera svar; detta låter sig lättast göra med pekfinger och långfinger stödda mot undersidan av fingerplattan på varsin sida om kolven.

II. 1.3. Gå

Har du fått svar? Tryck in kolven med pekfingret så hårt du klarar av att hålla emot, så att du inte riskerar att punktera venen. Ju mer försiktigt och långsammare man trycker in kolven, desto mindre ansträngs venen, men desto lättare är det att börja darra, halka ur, punktera venen, et c. – och desto mindre blir kicken. Personligen föredrar jag att lätta litet på stasen, när jag har fått svar, och sedan klappa i mig lösningen enligt devisen hard-and-fast, medan jag släpper bettet om bältet och njuter av gurglet i venen.

Låt verktyget sitta kvar i armen och lägg bomullstuss 3 ovanpå, dra ut nålen och tryck bomullstussen mot injektionsstället. Se till att den är torr, så att inte blodet dras upp i tussen och lösningen rinner ut ur kroppen, vilket sker vid förväxling med bomullstuss 2, som därför bör slängas. Bomullstuss 3 slängs också efter användning, men bomullstuss 1 sparas med fördel för senare återvinning.

Dra upp vatten i sprutan ur kärl 1, med kanylen på, och spola ut svaret i kärl 3 för senare återvinning, förslagsvis en Bloody Awful.

--=={( * )}==-

Q: Varför lära folk att injicera (är inte det omoraliskt, et c.)?
A: Just say know. Det är bättre att injicera rätt än fel.

Q: Varför just amfetamin (är det någon skillnad med andra injicerbara droger)?
A: Jag blev uttryckligen ombedd av mqa och ja, det är en viss skillnad mot för att injicera t. ex. heroin, som kan administreras intramuskulärt och subkutant, vilket inte är att rekommendera för tjack; ett missat skott med en heroinfix gör inte samma potentiella skada som ett missat skott tjack; vidare krävs mindre verktyg (så väl nålar som pumpar) för att skjuta opiater.

Q: Varför heter missbruksanvisningen "Tractatio pulveris"?
A: Det lät snyggt när jag var påtänd. (Tractatio pulveris är latin och betyder '(en) avhandling om pulver'.)

Q: Varför är missbruksanvisningen så krånglig?
A: Se föregående svar.

(Övriga frågor får ställas och besvarar i tråden; ovanstående är mest en gardering mot förutsägbara invändningar.)


--=={( * )}==-

Bra skrivet!

Men lite för mycket fritid?

Keep on rockin'

netko

Tack!


Äsch, jag har skrivit litet grand på den här missbruksanvisningen i flera veckor. Det är en grej man snöar in på under tjackruset.


Detsamma.

En både välskriven och välstrukturerad layout i denna (miss)bruksanvisning, jag är faktiskt väldigt imponerad. Dessutom var den ganska rolig, haha.

Trevlig guide. Har du läst den guiden i "boken" ?

Tack, Arkomann!

Ja, i NA:s stora bok!

Nä, jag har skrivit den själv, smartskaft.

Hur pundig var du när du skrev ihop det här då? Väldig bra iaf! Jag brukar inte värma vattnet när jag gör i ordning mina pannor, men sen så är det ju inte heller så ofta jag skjuter just tjack, men ska tänka på det du skrivit i fortsättningen.

När man gör lösningar på piller, så är det inte så lyckat att värma vattnet. Dock löser tjacket sig bättre/snabbare i varmt vatten, men kör man lösningen i micron direkt, så förångas en del av amfetaminet, varför jag värmer vattnet separat.

Edit: läs del III, FAQ. (Ja, jag var påtänd.)