Relationer inom syskonskaran

Vad intressant! Jag diskuterade senast det här med en polare igår och din beskrivning av syskonen var skrämmande lik min egen haha...

Anyways, jag är äldst av 4 syskon. Jag har gjort en massa fel och orsakat mina föräldrar mycket oro, så det känns som att mina yngre syskon haft det mycket lättare på det sättet =)

Jag är anvarstagande, ambitiös och tycker om att ha kontroll och att bestämma över mig själv och andra. Jag kan nog stundtals vara ganska dominant, en sida jag försöker tona ner eftersom jag inte vill påtvinga andra saker. Jag är också utpräglad individualist men har lätt för människor och att skapa relationer. Antar att det kanske beror på att man varit van att umgås med alla syskon.

Det är ett faktum att placering i syskonskaran spelar stor roll för personlighet ofta. Det varierar ju såklart oerhört, men det är en viktig komponent. Jag tror definitivt jag skulle varit en annan om jag t ex varit yngst istället för äldst.

Det där låter som typiskt yngsta barn. De är ganska carefree och ambivalenta har jag läst =)

Det är svårt att släppa 'roller', blir ju lite som ens person.

*Jag tycker att som äldst så har jag fått mycke mer press på mig med att "göra bra ifrån mig".
Bl.a så har jag ju inte haft så bra stöd av föräldrar som man önskat som barn.
Men ska väll inte gå djupare.

Är det inte ofta så att "äldstabarn" blir mer självständiga än yngre syskon, när man ska ut i det stora livet? Som ansvarstagande äldresyskon vill man kanske gärna hjälpa de yngre, vilket snarare kanske stjälper dem i den mening att de är mindre förberedda på att hantera livets med- och motgångar när det ska till att pröva sina egna vingar.

Så är det nog absolut.

Haha, oh ja, det där med tålamod... För mig är det fullkomligt omöjligt. Att vara orädd är nog också klassiskt, man är så van vid att någon kommer efteråt och städar upp att man trampar i de djupaste klaver "bara för sakens skull". Speciell och sedd, kosta vad det kosta vill!



Det är vi det! Jag har upptäckt att kärleksrelationer med män som är storebröder ofta blir pannkaka... Man går liksom aldrig riktigt ur sina syskonroller, jag blir det lilla yrvädret medan han ska ha kontroll över situationen och det slutar antingen med att han blir besviken eller jag uttråkad. Frågan är vad man ska leta efter? Mellanbarn?

Ensambarn är jag lite rädd för, jag vet inte varför.

Tack trolldockan, hädanefter ska min inledningsfras på krogen lyda
"Hallå där kexet. Var står du i syskonskaran?"

Jag är lillebror. Jag har en storasyster som är tio år äldre och en brorsa som är sex år äldre.
Vi är alla ganska olika till sättet.

Brorsan är utåt sett social och driftig men inåt tillbakadragen och pratar aldrig om känslor. Syrran är utåt sett delvis framåt men också ibland väldigt osäker.
Hon har kontrollbehov mot dem som hon bryr sig om och kan vara beskäftig.
jag är ganska social och öppen men är mycket av en ensamvarg och är den som har mest intressen av oss tre.

Jag får ofta höra att jag är den smartaste och min brorsa är avundsjuk på mig för att jag haft det lätt för mig. Han är ingen pluggare utan egen företagare. Å andra sidan avundas jag hans framgångar med det motsatta könet.
Sedan tycker både min syrra och min brorsa att jag varit bortskämd av min mamma, eftersom jag var sjuk som barn, så har min mamma alltid varit extra orolig för mig. Sedan är väl hon och jag mest lika till sättet.

Vi syskon är alla tre konstnärligt och musikaliskt lagda, syrran är utbildad konstnär och brorsan frisör. Syrran och jag har lättast att prata, när brorsan och jag pratar blir det stelt. Jag hamnar då lätt i spexar-rollen, jag är bra på att imitera så jag kan få brorsan att skratta genom att imitera vår excentriska far.

Brorsan umgicks mycket när vu växte upp, delade rum och så. Nu har vi ytterst lite kontakt och det kan jag sakna.
Syrran och jga har fått bättre kontakt den sista tiden.

Det kanske är lättast relation om man är båda yngsta syskon eller båda äldsta eller båda mellan?

Haha..ja ensambarn verkar ofta lite allvarliga och sakliga. Man vet inte riktigt vad som rör sig innanför deras skalle.

Kanske det lilla yrvädret behöver en stadig, bestämd hand...

Jag har en kompis som är ensambarn. Han är extremt bortskämd, både hemma hos föräldrarna hur länge som helst.

Relationer och samlevnad --> Barn och familj

/Mod

jag är storebrorsan. har känt mkt ångest över att "lämna boet", har känts som jag övergett lillsyrran o svikit henne. samtidigt har den ´behovet att komma ut o bort varit mkt starkare för mej än henne. var t ex mkt ung när jag fick mitt första jobb utomlands o har varit mer impusliv typ droppat skola o allt annat o bara dragit iväg hela år i sträck medan hon är mer..grundad där hon är. hon är nästan 20 nu men har fortarande inte alls bråttom utomlands eller åka på festival eller så samtidigt som hon inte alls är mammig. är intressant att jag avundas att hon är så hemmastadd o lugn medan hon avundas att jag "vågar" bara skita i allt o dra. men även om vi avunads varann har vi mkt svårt att faktiskt lära nåt från varann rent praktiskt. är som att vi täcker varsitt område som avkommor.

vad jag däremot ville påpeka till dig ts var just att du som yngst kallar dej "ambivalent". det är exakt hur en av mina nära vänner som också är yngst beskriver sej. medan hennes syskon är väldigt extrema på olika sätt, ena jätte framgångsrik o ordningsam o lyckad på alla sätt, andra ett impulsivt kaos som är på väg i personlig konkurs o som kräver jätte mycket av familjen (då hon har svårt att skaff/behålla nya relationer) o tredje har brottsligt förflutet o lever rätt osäkert o trist o sköter vecka till vecka. konflikterna mellan de äldre är konstanta o jättejobbiga medan alla älskar minstingen o alla pratar skit om varann med henne. hon har tagit nån sorts position som den gyllene medelvägen som alla gillar o litar på o som aldrig baktalar nån annan o försöker medla mellan dem utan att egentligen tycka som nån av dem. är som att hela hon är så upptagen av den rollen att hålla balans i familjen att hon inte vet vem hon själv egentligen är. känner du igen det ? hon mår dåligt av det tyvärr. pratar mycket om det med mej. syskonen dumpar ju all sin skit på hon o hon kan inte bestämma vem av dem hon bäst dumpar sin på så det slutar med hon ventilerar hos vänner istället medan familjen tror hon är happy sunny. ah jaja

Riktigt sådär känner jag inte att det är. Däremot är jag rätt konflikträdd och föredrar att medla istället för att bråka. Vill gärna vara vän med alla i familjen.