Relationer inom syskonskaran

I min familj har vi barn visat oss bli extremt olika, hur vi bemöter problem och förhåller oss till andra människor.
Den lugne storebrodern och den lite hetsiga mellansystern. Jag är den ambivalenta lillsyrran.
Vill inte skriva mer, för att hålla rent från än mer fördomar som jag planterat redan.
Tror du att din roll i syskonskaran haft betydelse för hur du handskas med ditt liv och upplevs?

Jag vill höra hur du upplevt att din "födelseplats" i familjen påverkat dig. Är du ensambarn så berätta gärna.

Har det påverkat ditt liv?
Hade du (tror du) varit en annan om du inte haft den platsen du har i syskonskaran?

Och från er ensambarn vill jag höra om ni saknat syskon, och på vilket sätt?

Jag har väl alltid varit det lugna mellanbarnet som ingen märker av särskillt mycket förutom när jag ställer till med otyg levt i skuggan av en attentionwhore till äldre bror och en hetsig lillebror men det blev folk av mig också . Tror inte det har påverkat mig särskillt mycket, gillar att vara självständig har i princip alltid kört mit eget race. Hade antagligen varit annorlunda om jag varit född sist, om jag varit född först så tror jag inte min roll hade varit så annorlunda. Hade nog varit samma storebror och person som jag är nu.

Ja just det! Spelar säkert in vilket kön man är. Stor skillnad på er; tre pojkar och oss, en pojke och två tjejer. Men men...

Utan att avslöja någonting om min egen situation så kan jag ju komma med lite generella kommentarer.

Jag uppfattar det som om de äldre syskonen oftast har en svårare uppväxt då föräldrarna tvingas uppleva alla deras misstag för första gången, medan de yngre barnen kan glida på förståelsens räkmacka. Jag tror att detta kan gälla oftare i fall då båda barnen är av samma kön.
Ex. Storebror Anders, som då är 14-16 år gammal, är ute och super för att sedan komma hem full som en kastrull och skämma ut sig framför föräldrarna. Detta resulterar i en hel lista av konsekvenser, men framförallt så tappar föräldrarna all tillit för deras son. När lillebror Erik som är 2 år yngre sedan gör exakt samma sak så är föräldrarna förberedda och det är inte samma besvikelse eller chock den här gången.

Jag och mina syskon har faktiskt precis samma upplägg som er, vad märkligt. Jag är ambivalent lillasyster... inte bara inom relationer, utan med det mesta när jag tänker efter. Karriär, bekantskaper, ekonomi, osv. Du är definitivt någonting på spåren!

Jag kan tänka mig att jag är en rastlös partner. Lite lättstött och bortskämd med att allt ska vara kuuul hela tiden.

Är det enda barnet, tänker inte dirket på hur det är, och hur det skulle vara att ha syskon eftersom det är en självklarhet för mig att jag inte har några.

Jo jag vet. Jag tror jag är något på spåret. Jag är inte så dum jag heller. Fan, är vi separerade twins? Jag misstänkte hela min barndom att jag var adopterad.

På tal om det, ni som är minstingbarn, har ni känt att ni är lite speciella? Eller tvärtom, att ni kom sist på sladden och egentligen var mer än era föräldrar eg ville ha?

Jag är sladdisen från helvetet, 10 år.
Jag upplever inte att jag vart speciellt behandlad under min korta tid i hemmet, jag upplever heller inte att jag vart behandlad annorlunda.

Nu när du säger det så har jag alltid känt mig lite som ett troll...

Jag har alltid känt mig speciell på det sättet att jag gillat uppmärksamhet och "go" mer än mina syskon; de är nog lite mer säkra på sig själva än jag. Som minsting är man ju alltid på efterkälken och lite, lite mer misslyckad. Man vill växa upp lika snabbt. Där kan det gå fel och man blir det svarta fåret istället, just för att allt ska gå så fort och för att man vill så mycket.

Det där kan jag stämma in på helt o fullt. Alltid varit "äldre och mer mogen" än jag varit åldersmässigt. Man får svårt att greppa att man är så liten som man är egentligen tror jag. Tålamod är nog det jag behövt öva mest på. Men visst, även mer orädd än de som minsting.
"allt ska gå så fort och för att man vill så mycket" säger det mesta ur min vinkel som minsting.

Jag har varit lillasyster, mellansyster och är nu storasyster.

I elva år var jag lillminstingen i familjen. Jag hade en storebror som var tre år äldre än mig. Han en lugn, trygg, orädd, ledartyp. Jag en babblig knasboll med många i järn i luften som alltid gjorde saker på mitt eget lilla vis och lockade folk till skratt. Så kom vår lillebror - en envis, snäll varelse med hett temperament och obekymrad om vad andra tyckte om honom. Då blev jag plötsligt mellansyskon. Hamnade lite i skymundan mellan två bröder som tog mycket plats. Och på många sätt var det frivilligt. Jag tyckte om att läsa och drömma mig bort och hade inget behov av att synas och höras i familjen.

Den rollen hade jag till jag var 28 år och storebror dog. Lillebror var inte myndig och mina föräldrar var i ett chocktillstånd. Plötsligt tvingades jag bli äldsta barnet. Och den rollen har jag haft i runt 20 år. Jag var inte beredd på detta - och den rollen var svårast att ta till mig. Jag hade alltid gått undan, inte brytt mig. Alltid låtit min storebror, den givne ledaren, ta på sig allt ansvar som äldst i syskonskaran. Plötsligt skulle jag finnas till för min lillebror som var vilse i pannkakan och mina föräldrar som inte visste ut och in.

Från den dagen blev de mer beroende av mig. Båda gick i pension det året. Mamma på grund av ohälsa och pappa på grund av ålder. Nej, den rollen var jag inte beredd på. Det var ju en roll som min bror frivilligt tagit på sig och ville ha. Och den rollen ändrade mig mer än de två andra rollerna jag haft i syskonskaran. Inte en roll jag valt, inte en roll jag var skapt för, men det har fått gå ändå.

På vilket sätt har jag förändrat? Den del av mig som varit rastlös, som velat flytta och fara, har tryckts tillbaka för den del av mig som vill ta hand om och ställa upp för familjen. Inget jag ville i grund och botten, men så blev det. Nu hörs jag och märks på ett helt annat sätt i familjen. Jag tar ton, jag säger ifrån och jag tar mest plats. Inget jag hade tänkt, men så blev det. Och jag har vant mig vid att vara en annan än vad jag trodde mig kunna vara den dagen när jag var 28 år och fick telefonsamtalet om att jag hade förlorat min bror.

Det har definitivt påverkat mig i mitt yrkesval. Numera har jag ett jobb där jag ansvarar för och bestämmer över runt 20 anställda. Ett sådant jobb skulle jag aldrig ha tagit eller velat ha när jag var mellanbarn och gillade att flyta med utan att ta ansvar.

Syrran är 16 och brorsan 13 år äldre än jag, fast vi har samma päron. De skildes när jag var typ 2 år. Har haft en märklig uppväxt som jag delvis tillbringat med syrran, delvis hemma med en styvfarsa som inte tålde barn och en brorsa som var en skitstövel. Stack hemifrån första gången som 14-åring och flyttade ut definitivt vid 16. Syrran och jag är mycket nära varandra medan jag utan dåligt samvete skulle byta in brorsan mot en rostig Nissan Micra -98.

EDIT: OnT - är nog en rätt typisk lillbrorsa och har alltid gått mina egna vägar, tryggt förvissad om att någon annan griper in när det går åt helvete