Om att hålla barnets kön hemligt

Barn är inte en egen person förrens möjligen vid myndighetsålder, innan dess påverkas man av kompisar men framför allt föräldrar och deras könroller. Detta är ett expriment som jag beklagar att föräldrar får utföra mot sina barn. Visst påverkas man av könsroller, som ibland kan vara positiva och inge trygghet.
Vill man påverka med genusterapeuter eller liknande bemötandet mot flickor/pojkar måste det göras i hela gruppen, detta barn kommer bara få svårt att anpassa sig till samhället som det ser ut idag. En grogrund för att bli mobbad eller utanför.

Jag förstår inte heller hur man kan vilja använda sitt eget barn i något slags genusexperiment.

Könsrelaterad konformitet, identitet och normativitet skapar trygghet och stabilitet, både på individuell och strukturell nivå, till skillnad mot pådyvlad könlöshet. Det är inte heller någon motsättning till att varje individ har sina unika sidor som man kan utveckla och hänge sig åt efter egen fri vilja och de möjligheter som samhället erbjuder för sådant. Människan är inget viljelöst objekt eller någon slav under "patriarkala strukturer".

Det är ju beklagligt om du inte tycker att barn har någon egen personlighet förrän de är myndiga. Jag tror inte att det är någon vedertagen allmän uppfattning. Varför är just detta ett experiment och inte andra föräldrars uppfostran av sina barn?
Jag tror att det här barnet får goda verktyg att hantera livet när det växer upp, eftersom jag tror att det innebär en trygghet att ha fått sin person bekräftad i första hand och inte sin yta.

"Vissa dagar blir det klänning och andra dagar
byxor. Frisyren varieras också."
Det är ju så flickor har det.
Eller är det uppenbart att det är en pojke, eftersom dom gör en grej av att barnet har både klänning och byxor (precis som flickor)?

Du skriver ju själv att det är hur man uppfattar könen som är problemet. Därför ska man ta tag i uppfattningen och inte könet. Hur löser man problemet med könsuppfattning genom att 'hemlighålla' ett barns kön?


Könsneutralitet är ju bara ännu ett fack man kan tvinga barn ner i.

Se personer, både vuxna och barn, som individer. Det är möjligt att det finns olika uppfattningar om 'facken' pojke och flicka. Men nar man uppfinner ännu ett fack som heter 'könsneutralt', så kommer resultatet bara vara att det kommer uppfattningar om det facket. Man löser inga problem, man skapar bara nya.

Och hur tar man tag i uppfattningen?
Jag menar att förändring även sker hos individer och att det därför ofta är konstruktivt när man gräver där man står. Att sitta och vänta på någon plötslig strukturell förändring tror jag inte är särskilt konstruktivt.
Om föräldrarna lyckas ge sitt barn en start så att det får sin person bekräftad i första hand så tror jag att det bidrar, liksom alla andra individers enskilda handlingar, till förändring.


Jag menar att det är just det man inte gör när man upprörs över att ett barn inte trycks in i facket "flicka" eller "pojke". Vad spelar det för roll?
Tids nog blir det uppenbart vad barnet har för kön - kan det inte få slippa en massa förutfattade meningar tills dess och rent av utveckla en person så trygg att det spelar mindre roll hur andra uppfattar ens yta?

Nu är det ju kanske inte helt otänkbart att det även kan finnas viss trygghet att hämta i just en identitet och grupptillhörighet, både för barnet och dess föräldrar. Du eller andra medsystrar må kanske tycka att det är helt otäckt att lille Oskar tillhör gruppen "män", men han har liksom inte något annat val. Han är man oavsett om folk gillar det eller inte. Åtminstone tills han blir lite äldre och kan byta kön.

Men det är ganska roligt att läsa om hur även en så simpel skitgrej helt enkelt bara måste problematiseras och tröskas i genusvetenskapens namn. Mer sånt, det behövs.

Kanske kan tillägga att jag för övrigt tycker könsroller som fenomen är alldeles utmärkt och någonting bra, det är en normbildning bland många andra. Könsrollernas innehåll däremot, där finns det en del stenar att vända på..

Jag tycker nog att det är "otäckt" när föreställningar om kön är viktigare än individens person.

Ja, jag tycker att det är en skitgrej och begriper inte alls varför det upprör så dant. Det finns inga skäl att förmoda att barnet far illa eller att föräldrarna skulle brista i sin föräldraförmåga. Jag tror, som sagt, att det handlar om att man inte tänker på att alla föräldrar uppfostrar utifrån ett visst tankesätt, en viss trosuppfattning och/eller ideologi. Det är bara att just detta verkar nytt och då blir det uppenbarligen farligt.

Visst, det är säkert otäckt, men det är bara en fiktiv floskel till dess du behagar sätta in det i ett konkret sammanhang.

Varför nämner du det? Är det bara en farhåga i största allmänhet, eller tror du på fullt allvar att det är en sedvanlig fälla som en massa föräldrar trillar i, år 2009? Att dom skiter i hur lille Kevin eller lilla Angelica beter sig som individer, bara dom lever upp till mallen om hur pojke resp. flicka beter sig?

Att det händer tror jag säkert, men då handlar det inte om genusproblematik, utan om föräldrar som troligtvis inte ens borde ha fått skaffa sig en hund om jag hade fått bestämma.

Jag har redan tagit upp konkreta sammanhang.
Jag nämnde det för att du implicerade att jag skulle tycka att det är "otäckt" att Oskar är pojke. Inbillade mig att det skulle framgå att det är föreställningar om kön som är kärnan, inte just om Oskar är pojke.

Ja, jag tycker att det är en tämligen vanlig fälla föräldrar trillar i. Det var t ex därför jag tog upp just hur olika man tolkar en gråtande flicka resp. gråtande pojke. Ytterligare exempel är röstläge; som regel används olika röstlägen beroende på om barnet är flicka eller pojke. Därtill används också ofta olika språk. Jag tror att det är konstruktivt att bryta sådana mönster och inte är fråga om någon bristande föräldraförmåga.

Håller delvis med dig. Exemplet du beskrev är troligtvis ganska vanligt, och antagligen sker det mer eller mindre omedvetet. Icke desto mindre är det en rätt konkret och enkel grej som jag gärna skulle se att fler tänkte på.

Men från det scenariot är det ändå väldigt långt till floskeln "föreställningar om kön är viktigare än individens person", och ännu längre till nån sorts queerteoretisk idealbild över barn vars kön hemlighålls till och med för ungarna själva så länge det överhuvudtaget är praktiskt möjligt. Hjärtlös social ingenjörskonst när den är som allra mest empatilös och kallhamrad.

Det här vore rätt okej i mina ögon om en hyggligt stor andel föräldrar gjorde likadant, men så länge det nu inte sker är det i stort sett lika idiotiskt som att heta Hitler i efternamn och döpa grabben till Adolf. Samt indoktrinera honom i nazismens härlighet från scratch, för att därefter skylla på att det är resten av samhället det minsann är "fel" på när alla på något konstigt sätt vänder honom och resten av familjen ryggen.

Svar ja, samhället kunde vara mer fördomsfritt och mer öppet. Nej, nu är så icke fallet. Ja, då kan det finnas en poäng i att ens egna barn inte ska behöva klä skott för de senaste femhundra årens sociala ignorans (såtillvida ni inte skaffat dom av rent sadistiska skäl..)

Min rekommendation är således att samla ihop edra genusvetenskapligt lagda vänners familjer och bedriva det här jätteviktiga arbetet i ett gemensamt kollektiv av gammal god sjuttiotalsmodell där det kort och gott inte är särskilt noga med någonting. Kom bara ihåg att isolera er så mycket det bara går, minsta kontakt med samhället och verkligheten kan få hela experimentet att haverera.

Men vad är det som egentligen säger att man inte kan fostras till en stark och trygg individ bara för att man är uppmärksam på vad man har för kön?