Binär språkvård
Konventionerna för skrivning av sammansatta ord har varit ytterst växlande i äldre svenska. Men under hela 1900-talet har vi haft regeln att sammansatta ord ska skrivas som ett ord. Det förefaller som stavningen
tvär led i stället för
tvärled varit okänd under större delen av 1900-talet. I 50- och 60-talets läroböcker i modersmålet nämndes feltypen över huvud taget inte, inte heller i de vanligaste handböckerna i språkriktighet. Och i Skolöverstyrelsens standardiserade rättningsmarkeringar för skoluppsatser från samma tid finns varken krumelur eller förkortning för felet. Det dröjde till slutet på 60-talet innan feltypen började uppmärksammas på allvar, men sedan har det gått fort. Under 70-talet seglade den upp som etta bland skrivfel i skolan.
Det anmärkningsvärda i denna nyhet är att den avlägsnar skriften från talet genom att den skapar en distinktion som vi inte kan åstadkomma muntligt. Skriftens sammanskrivning av rotmorfem svarar ju mot talets betoning och accent. Dessutom finns det klara morfologiska signaler om vad som är sammansättning och vad som är fras:
Kod:
Fras Sammansättning
en sjuk syster en sjuksyster
flera sjuka systrar flera sjuksystrar
Man kan alltså inte skylla felet på att skribenterna inte kan göra några för skriftspråket säregna distinktioner. Det är inte någon tvekan om att svenskar i alla åldrar har en klar känsla för vad som är ett sammansatt ord och vad som är fras. Ingen med svenska som modersmål använder fel accent eller kongruensböjer mitt i sammansättning.
Det har kommit många förklaringar till särskrivningar, och de sveper över allt från handstilsvård till metafysik och politik. Vi börjar med de yvigaste förklaringarna. Några tycker att särskrivningsboomen i tid på ett misstänkt sätt sammanfaller med grundskolans genomförande, och andra ser tillväxten av sammansatta ord som man kan göra fel på som en civilisationens förbannelse. Förr klarade sig enkla, rejäla människor med enkla, rejäla ord som
plog, ax, svärd, nål och
tråd. Det är först i vår onda tid vi drabbats av sammansättningar som
bankrån, sprutnarkoman, gatuvåld och
särskrivning. Skolan har alltså breddat sitt elevunderlag samtidigt som samhället blivit alltmer komplicerat och därmed fått ett mer utbyggt och mer svårhanterligt ordförråd. Sådana förklaringar är svåra att värdera, och de hamnar sällan på pränt.
En vanligare men uppenbart otillfredsställande förklaring är engelskt inflytande. Den största särskrivande gruppen, nämligen grundskoleelever, är knappast de som är mest mottagliga för inflytande från engelsk text. Men visst kommer en del särskrivningar av typen
blåtand applikationer översättningsvägen. Det är heller inte sannolikt att lågstadieböckernas bindestreck i sammansatta ord, t.ex.
rodd-båt, kan ha haft någon större inverkan. Dessa bindestreck har funnits under hela 1900-talet och inte haft någon effekt förrän under 60-talet. Det är också tveksamt om slarv vid handskrift kan vara orsaken, för felet delar systematiskt ord i sammansättningsfogen och inte någon annanstans. Samma skäl gör att den nya handstil som introducerades i svenska skolor i början av 70-talet, en halvtextande stil utan bindningstvång mellan alla bokstäver, knappast kan vara annat än en bidragande orsak. Man har också sökt förklaringen i att elever stannar upp mitt i ett ord för att sätta ut diakritiska tecken och sedan fortsätter med ett mellanrum, t.ex.
sno, snö, snö bollar. Å andra sidan träffar felet många ord där det inte behövs några diakritiska tecken i förleden. Och man särskriver inte gärna
sö derort utan snarare
söder ort.
Det finns två ambitiösare undersökningar av särskrivningar. I båda ser man en tendens att det framför allt är semantiskt tunga förleder som särskrivs. Substantiviska förleder särskrivs hellre än andra ordklasser och flerstaviga förleder hellre än enstaviga, och lexikaliserade sammansättningar löper mindre risk för särskrivning än produktiva. Sammanfattningsvis: ju större självständighet förleden har, desto större risk för särskrivning. Ett exempel:
handbalsam
handslag
handlag
Hand ingår i alla tre orden men det är egentligen bara det första exemplet där man kan vara säker på att det verkligen handlar om händer. Ett
handslag kan vara en ingången affär, och
handlag betyder helt enkelt skicklighet, inte nödvändigtvis med händerna. Man kan säga att hand har en mycket tydligare roll och större självständighet i det första ordet, och det är också större sannolikhet att det ordet skulle särskrivas:
hand balsam.
Enligt min uppfattning kan det inte vara fråga om något annat än ett behov av fler steg än en antingen/eller-regel. Det räcker inte med att skilja på ord och icke-ord, utan man vill också kunna markera ett morfem som tungviktigare än vanligt förled.
Särskrivningar är, som sagt, inte vilket fel som helst utan tvärtom det vanligaste skrivfelet. De svarar alltså mot hundratusentals svenskars, framför allt svenska elevers, spontana språkkänsla. Skolan arbetar energiskt på att motverka feltypen, men vi ser särskrivna ord även i många texter som skrivits av vuxna. Typen är alltså både vanlig, utbredd och svårutrotad.
Hittills har inte en enda språkvetare framträtt till försvar för särskrivningarna. De hänvisar till mängden av möjliga missförstånd och, framför allt, på att skriftens ordbegrepp luckras upp. De vill ha en perfekt harmoni mellan uppslagsorden i en ordbok och fördelningen av mellanslag i text. Det tycks inte heller finnas några smarta speciallösningar för proffsskribenterna; proffsen tycks helt enkelt inte känna något behov av att gå utanför den binära ordningen.
Det finns visserligen mängder av roliga exempel på felaktig särskrivning:
kassa apparater, rök fritt (!), lever pastejen (?), skär maskin, tvär förbindelse, kort köp, snabb matning. I själva verket tycks de flesta vara skrivbordskonstruktioner, och risken för riktiga missförstånd torde vara liten. Språkvårdarnas missnöje har nog sin grund i systemförsvar: ett ord - ett mellanslag.
Unga och oerfarna skribenter har svårt att klara sig med binära regler för vad som är stycke, ord, mening respektive icke-stycke, sammansättningsled och fras. De vill vara mer nyanserade och griper efter fler skalsteg. Att tro sig förstå drivkrafterna bakom de nya skribentvanorna är dock inte detsamma som att acceptera och tillåta.
Det finns mängder av praktiska skäl mot de nya bruken, inte minst behovet av att få datorer att känna igen viktiga språkliga enheter som ord, meningar och stycken. Men det är också en fråga om stora och viktiga traditionsbrott som allvarligt förändrar textens karaktär.
Om man antar att strävan mot nyansering är drivkraften slipper man dock ifrån en alltigenom negativ hållning till språkbruket. Det är ju inte torftighet som ligger bakom utan tvärtom en vilja att tänja regler som uppfattas som för trånga. Det ger också en pedagogisk öppning. Utmaningen blir att visa elever och andra osäkra skribenter vad som kan åstadkommas inom regelverkets ram.
binär = som avser ett av två möjliga värden
rotmorfem = minsta betydelsebärande enhet i språket vilken ensam kan utgöra ett ord
semantisk = som avser betydelsen hos språkliga uttryck
Lars Melin
