Stora tråden om särskrivning

Menar du att det för läsaren definitivt är ortografiskt eller lexikogrammatiskt? Som jag ser det är det ortografiskt för båda parterna. I talet däremot är uttalet avgörande och det säger ortografin ingenting om. Kanske ska vi då kalla det "grammatikoprosodiskt".

Jag menade ortografiskt. "Särtalning" kan man ibland höra på exempelvis nyheterna, men eftersom jag ser på TV kanske två gånger per år vet jag inte hur vanligt det är.

Anledningen till att jag tycker det är en skillnad mellan skribent och läsare är att läsaren inte ser "rätt"-stavningsprogrammens röda streck under (de korrekta) sammanskrivningarna. Detta kan innebära att det uppstår en konflikt mellan det inre lexikonet och den yttre auktoriteten.

Hur menar du att "särtalning" förekommer? Ett drag i nyhetsspråkets prosodi är visserligen att dra ut på orden för att markera övergången till nästa nyhet, t.ex. och han ... spelade ... fot- ... -boll. [slut på nyhet] Förra veckan ... . Men däremot är det utmärkande för sammansättningar att de får tvåtoppig (grav) tonaccent med bibetoning på efterledens betonade stavelse, och jag betvivlar att nyhetsuppläsaren upphäver detta. För sammansättningar handlar det ju i första hand inte om att ord "uttalas ihop" utan vilken prosodisk accent de har. Man kan således göra ett långt uppehåll men ändå bibehålla sammansättningsaccenten. Men du kanske menar något annat med "särtalning"?

Ja, det är möjligt. I alla händelser är det ortografiskt.

Låt mig få exemplifiera: uttalet av väl anpassad respektive välanpassad skiljer sig åt genom att i frasen väl anpassad förekommer tre betoningar, medan i välanpassad enbart två. Inget svenskt ord har fler än två betoningar (huvud- och bibetoning). Fraser kan naturligtvis ha fler.

I exemplet ovan kan båda varianterna användas (utan någon egentlig betydelseskillnad), medan jag någon enstaka gång har hört sammansättningar, som inte kan särskrivas med bibehållen betydelse, uttalas med tre betoningar eller fler.


Jag tror vi pratar om olika saker...

Jag tycker det du beskriver helt enkelt låter som att sammansättningsaccenten upphävs, dvs. att orden får individuell betoning, vilket som jag förstår det är det samma som att skolbokhylla uttalas skol bokhylla (med samma prosodi som stor bokhylla). Sammansättningar med tre betoningar är för mig det samma som en uppräkning av tre enskilda ord: skol(a), bok, hylla ... Hur menar du att dessa förhåller sig till accent 1 och 2? Om du har hört det enstaka gånger måste personen ha sagt fel, för jag känner inte igen det du beskriver (om jag inte missförstår dig – det är inte helt lätt att beskriva prosodi i text ). Kom gärna med ett konkret exempel på sammansättningar som du menar uttalas med tre betoningar eller fler.

Inga alls – det är hela min poäng!

Även om det finns ett viss samband mellan ordaccent och betoning sammanfaller de inte konsekvent. Distinktionen mellan grav och akut accent återfinns enbart i morfem med huvudbetonad stavelse, vilket också innebär att obetonad eller bibetonad stavelse inte uppvisar någon kontrast mellan ordaccenterna.

Eftersom svenska ord enbart kan ha två betonade stavelser kan tvetydigheter uppstå, som i det mer eller mindre klassiska exemplet luftburen. Buren (av bur) eller buren (av bära) skiljs åt med hjälp av ordaccent, men denna distinktion försvinner i och med sammansättningen.

Ja, men du hade ju hört sådana sade du, och jag undrar hur dessa skulle låta. Eftersom sammansättningar med tre betoningar inte finns (vilket jag också menade med mitt exempel med skolbokhylla uttalat som tre enskilda ord) så frågar jag mig hur du kan ha hört sådana.

Det jag frågar mig är om dessa mystiska sammansättningar skulle uttalas identiskt med tre enskilda ord. Poängen med sammansättningar, vilket vi är helt överens om, är att allt mellan huvudbetoningen (1:a tontoppen) och bibetoningen (2:a tontoppen) neutraliseras, men ett tredje betonat mittenled där skulle innebära att a) accent 2 försvinner och b) att alla tre ord får en tontopp var viket rimligen borde vara lika med tre enskilda ord.

Aha! Ja, de uttalades som enskilda ord. Nu kan jag inte dra mig till minnes vilka dessa ord var, men eftersom man ofta kan avgöra utifrån kontexten om det är en skumtomte eller skum tomte som avses borde man också kunna tala om "särtal" (eller "säruttal" eller annan lämplig term) om dessa skulle uttalas på annat sätt än det förväntade.

Hittade en rolig. http://img254.imageshack.us/img254/6817/jatte.jpg

Även denna är smårolig:
http://skrivihop.se/wp-content/uploads/2009/04/dsc00092.jpg

Det retar mig något så otroligt varje gång jag handlar på Willys. Vid kassan säljer man ju diverse smågodis, och jag möts varje gång av "jordnöt & kola bars". Jag finner det makalöst hur man kan göra så många fel på så få ord.

En ganska intressant sak jag kom att tänka på är att anledningen till särskrivningar kanske till viss del har med SMS att göra?
Man vill skriva ett längre ord men tycker att det är lättare att separera orden, och så påverkar det ens skrivvanor i övrigt.

SMS började ju användas i början av 90-talet, och det var någon gång i mitten av det decenniet som jag började lägga märke till särskrivningar på allvar.