Skvaller om Lasse Åberg?

En Stockholmskis i Spenaten

FÖR VÄLDIGT LÄNGE SEDAN, närmare bestämt 1953, bestämde sig mina kärleksfulla föräldrar för att den då 13-årige sonen skulle behöva lite lantluft. Att vi bodde längst ut på Kungsholmen som i början av 50-talet var lika grönt och bilfritt som Sareks nationalpark togs det ingen hänsyn till. Jag utnämndes till ett så kallat feriebarn och utrustades med stor nit för ett liv på landet, men nya
rågummisandaler och kortbyxor från Algots.
Och var skulle jag då andas denna lantluft?
På en idyllisk sörmländsk bondgård?
Icke sa Nicke! Mina aningslösa föräldrar, som förmodligen var sjuka när svensk geografi stod på skolschemat, deporterade mej till skogarna utanför Örträsk. Det klingar lite Norrland, eller hur? Visst, södra Lappland, drygt 700km från hemmet, där skulle jag då tillbringa min ”ferie”, jag, som knappt lämnat Kungsholmen. Nåväl, efter en evighetslång tågresa där min matsäck var uppäten redan i Karlberg (två kilometer från Stockholms Central) klev jag storögd av i Vännäs där jag möttes av mina sommarföräldrar, ett barskt och uråldrigt par (tyckte jag då) vid namn Signe och Artur, ägare till ett litet lantbruk utslängt längs vägen till Lycksele.
Att de i själva verket var nästan 10 år yngre än jag är idag, jag, en man i mina bästa år, har jag svårt att förstå, men såna spratt av livet får man tåla.

JAG INACKORDERADES på gårdens kattvind och en exotisk sommar tog sin början. Bland det första jag fick göra var att ro drag på Örträskån med farbror Artur. En sällsam upplevelse eftersom det var så fabulöst mycket mygg, knott och ”svia”, (liten elak fluga som rycker köttet av din kropp) att jag knappt såg gubben. Halvt bedövad av beckolja och djungelolja (ren D.D.T) satt jag på ekans aktertoft och höll krampaktigt i fiskelinan. Fick vi någon fisk? Ja tyvärr, eftersom gädda stod långt ner på listan över lille Lars favoriträtter.
Jag lyckades också slarva bort en ko av fjälltyp. Jag sattes att valla de nymjölkade hornlösa (tack för det) korna. Det skulle med lock och pock med milt våld fösas från ladugården till skogsbetet. En extremt obegåvad ko kutade rakt in i skogen och försvann. Jag blev desperat. Vad ska tant Signe säga? Med gråten i halsen berättade jag hela det dramatiska händelseförloppet. Hur många veckopengar kostar en medelstor ko av fjälltyp? Tant Signe skrattade rått. ”Int ä ho borta” sa Signe, ”ho står vi de andra”. Och visst gjorde hon det fast på andra sidan gärdsgården.
För er som inte visste det så är kor alltså flockdjur.

DET SLÅR MEJ nu hur Elsa Beskow-aktig min lappländska sommar var. Jag plockade hinkvis med stora söta hjortron tillsammans med sonen Karl-Johan, landsfiskalen tittade in på en kaffetår. Har ni träffat en landsfiskal? Jag åkte med Artur till mjölnaren. Bil? Nej, häst och vagn! Och när jag skickades till handelsboden i Örträsk, cyklandes på Signes velociped ”Fram” med ballongdäck, kunde jag stanna och pusta ut vid en kolmila. Såna hade vi inte på Kungsholmen så vitt jag minns. Jag fick rida på ardennerhästen ”Nolvo” (!) som var så bred att jag nästan satt i spagat, jag lekte med stövaren ”Klang” och sov med katten ”Katten” på magen. Jag hörde aldrig något namn på katten trots familjens förkärlek för egendomliga namn. Man sa: släpp ut katten, släpp in katten, ta ner katten från bordet.
”Du ser klen och skranglig ut”, sa Signe och bakade varje dag en sockerkaka i stekpannan (!) åt mej, som jag smällde i mej med gårdens mjölk som var ljusår från den anemiska vätska som saluförs idag.

DET MEST DRAMATISKA som hände den sommaren för länge sen var att jag fick en rejäl snyting av Signe då jag klättrat upp för att undersöka hur en fågelholk såg ut inuti.
Sen fick jag två sockerkakor.
Sålunda förflöt den tre veckor långa evighet som var sommaren 1953, och svårt myggbiten men tre kilo tyngre vinkade lille Lars till sist adjö till Signe, Artur, Karl-Johan, Nolvo och Klang.
Visst ja, jag glömde katten ”Katten”

Eder nostalgiske artikelförfattare
Lasse Åberg

(Spenat = Stockholmsslang för landsbygd).