Citat:
Ursprungligen postat av Pratbubblan
Det är nog inget ovanligt att sjukhuspersonal polisanmäls av anhöriga. Men hur ofta anhålls någon? Jag kan inte minnas något sådant fall där anhörigas polisanmälan lett till misstankar om mord eller anhållan. Nu har man ju obducerat flickan på rättsmedicinska och uppenbarligen har man inte efter det kunnat fastslå att läkaren är oskyldig.
Det är likafullt besynnerligt att anhålla läkaren på basen av en rättsmedicinsk obduktion helt oavsett allt annat. I samband med medicinsk slutenvård är det ett flertal människor som på det ena eller andra sättet ansvarar för patientens välbefinnande, och det är t ex normalt aldrig läkaren själv som står för själva medicintillförseln. Det går således inte att utkräva juridiskt ansvar på basen av en obduktionsrapport av en patient som dött inom sjukvården. För att jag skulle anse att ett anhållande skulle vara motiverat i en sån här situation, skulle jag vilja ha
dels en rättsmedicinsk obduktion som tyder på "foul play", och
dels vittnesmål inifrån avdelningen som pekar ut en specifik person.
Jag håller med de andra som har yttrat i ärendet att det är bekymmersamt att familjen uppenbarligen är högt anmälningsbenägen rent generellt, och det av ytterligare skäl än de som redan diskuterats. Jag är inte helt främmande för att mer eller mindre aktiv dödshjälp skulle kunna förekomma på svenska sjukhus i vissa synnerligen speciella situationer, trots att det är lagstridigt. Läkare är drillade i att värdera de hippokratiska ederna minst lika högt som lagstiftningen. Att det däremot skulle ske utan tyst eller uttalat samförstånd med de anhöriga bedömer jag som i princip uteslutet. Och i det här fallet var familjen uppenbarligen en sådan som inget samförstånd kan finnas med överhuvudtaget.
Vi får se vad som händer. Om det finns något konkret att gå på, lär det visa sig inom ett par dygn. Om det är en övernitisk åklagare som har skjutit från höften i avsaknad av goda kunskaper om sjukhusvård och sjukhusmiljö, så är det alldeles förfärligt. Det duger liksom inte att bara säga "Ja, förlåt, misstankarna kunde inte styrkas, sånt händer ibland" i ett sånt läge.