Barmhärtighetsmord? Läkare friad av Solna Tingsrätt 21/10 -11

Inte för inte var väl åklagaren angelägen om att förhöra undersköterskan för att söka utröna omständigheterna kring barnets sista timmar + övriga sakförhållanden kopplade till avdelningen där barnet vårdades. Frånsett alla doser, koncentrationshalter, spädningar och övriga variabler synes det här ev. målet vara både komplicerat och intrikat - men mycket intressant.

Äntligen; tack för detta svar!

Jag förstår att det nu inte finns en "deadline" för att väcka åtal då läkaren inte längre är häktad. Men hur lång tid går det normalt fram till åtal? Hur lång tid är det rimligt att det dröjer?

En fråga till den medicinskt kunnige: Kan en domstol nöja sig med konstaterandet av en "dödlig" koncentration av tiopental. Det kan ju diskuteras hur ämnet är fördelat i kroppen. Måste RL inte dessutom visa på cell/vävnadsförändringar i någon (för andningen) kritisk area. Ändringar som är typiska för tiopental och som dessutom erfarenhetsmässigt är förenade med döden.

I det här fallet undersökte inte ens sjukhuset feldosering:
http://www.kvp.se/nyheter/1.1501373/feldosering-dodade-nastan-spadbarn

men i fass.se står det ju angivet två spädningar, en till 2,5 % och en till 5 %:

/artikel_produkt.jsp?NplID=19401205000013&DocTypeID =3


Eller tolkar jag det fel?

hittade den här diskusionen
http://www.vof.se/forum/viewtopic.php?f=19&t=8112&start=15
där en person löst 0,5 g tiopental i 2ml vatten utan problem. Pentalet ska tydligen vara lättlöst i vatten och googlar man på det så hittar man uppgifter på 1 g tiopental till 1,5 g vatten.

Om jag förstår det hela rätt i denna sena timme så löses torrsubstansen Tiopental 500 mg med 20 ml NaCl vilket ger en lösning med 25 mg/ml. ( 2,5 %). Jag kan inte se att det ska spädas mera.

Dosering för vuxna är upp till 6 mg/kilo. Säg att vikten är 74 kg = 17 ml av den färdigspädda lösningen.

Om det nu är möjligt att applicera detta på ett spädbarn som väger 0,5 kg så behövs 3 mg tiopental = 0,1 ml.

Multiplicerat med tusen blir det 100 ml tiopentallösning.

Koncentrationen som har mätts är ju sedan utspädd i blod så hur många hundra ml som behövs för den koncentration rättsläkaren hittat kan man ( åtminstone jag ) bara spekulera om.

Ska väl tillägga att jag aldrig har spätt Tiopental men antar att det fungerar ungefär som andra torrsubstanser vid spädning. Till en så liten bebis kanske man späder mer för 0,1 ml kan ju visserligen administreras men det blir ju lättare med en lite större mängd vätska.

Rätta mig gärna om jag har fel, ni som kan detta, så tar jag på mig skämsmössan

MVH Palliativ smärtsjuksköterska

En av de saker man i så fall måste förvissa sig om (det är ju lätt att göra det experimentellt) är ifall man kan blanda en mycket koncentrerad lösning, och där har det ju tydligen förekommit litet olika uppgifter. Jag fattar uppgiften om 1g tiopental med 1.5 ml som ca 60%-ig lösning och i så fall faller ju alla argument om "orimliga volymer". (Eller så fattar jag fel, det kan ju också tänkas)

En sak är då vad som är möjligt och en annan sak är hur man brukar göra. Om brukslösningen normalt är 2.5 eller 5 % för att få en "lagom normaldos" (så att det blir svårt att göra fel) är det en sak. Den som (rent hypotetiskt) använder medlet i andra syften än terapeutiska vill naturligtvis ha en så koncentrerad lösning som möjligt för att få avsedd effekt. Kanske antagandet om att det är omöjligt att få till en starkare lösning än 5 % helt enkelt är felaktigt?

40% blir det, samt argumentet "orimliga volymer" kvarstår ändå, även med denna hypotetiska superstarka 40%-lösning.

ca 40 % bör det bli i så fall. Jag vände nog på det i farten.

Blir det hela då inte litet som att påstå att det som har hänt har inte hänt, för det finns inget sätt för det att kunna hända? Det är ju inget litet hinder för alla resonemang om att "det inte kan hända" att rättsmedicin fastslagit dödsorsaken till tiopentalförgiftning.

Troligheten att det kunnat gå till som så som man misstänker ökar ju om den möjliga koncentrationen ökar med en faktor 16 eller så (från 2.5% till 40).

När två underbyggda åsikter står långt från varandra brukar det vara en bra strategi att leta efter hur båda kan ha rätt snarare än att gräva ner sig på den ena partens sida.

Detta tänkesätt är i linje med vad du tidigare skrivit: "Liknelsen var avsedd att visa hur en skenbar (eller verklig) omöjlighet kan påvisas utan att för den skull rasera resonemanget i övrigt."

Men det finns skäl att dra öronen åt sig vid uppenbara absurditeter. Om två påståenden inte är förenliga utan skapar en motsägelse, så tillämpar man reductio ad absurdum.

Och om åklagaren kommer med påståenden om sakläget, som i sig är en omöjlighet, så finns det anledning att inte kompromissa och prata om att nåja, det kanske var 'något åt det hållet iallafall'. I stället borde en varningsklocka ringa.

Det är något mycket märkvärdigt när åklagaren är ute och pratar strunt, och bygger ett åtal på en gärningsbeskrivning som inte KAN vara sann.