Barmhärtighetsmord? Läkare friad av Solna Tingsrätt 21/10 -11

Long time no see!

Helt bortsett från Pcuris fortsatta monologer, så kan man bara förklara det som foul play, om man samtidigt accepterar både medhjälp och mened i scenariot. Jag var ju en av de som vr rätt säker på att något av vittnena hade något att berätta i saken i rätten, men när det inte var så är ju förklaringen om fel i den tekniska utredningsprocessen i vart fall inte osannolik som förklaring till de märkliga värdena.

Med tydliga vittnesmål från sjuksalen (om brott) hade samma mätprocess och samma tveksamheter knappast övertygat om att läkaren borde friats, det kan ju vara bra att stillsamt tänka på.

Det hade ju varit beroende på vad dessa hypotetiska vittnesmål hade innehållit naturligtvis. I sig tillför egentligen inte den tekniska bevisningen någonting egentligen - invändningarna är alltför många. Det hade krävt vittnesmål som i sig räckt till fällande dom. (Och även jag trodde länge att åklagaren helt enkelt måsta ha sådanna vittnen - annars var det ologiskt att driva målet till rättegång.)
Som vittnesmålen var i rätten, så omöjliggör de i praktiken åklagarens gärningsbeskrivning.

Möreland har inte sagt att barnet hade någon överdos utan han har talat om vad som skulle krävas för att få till den

vad domstolen sa om flickans dos:

"En annan omständighet som samtliga experter i stort sett har varit eniga om är att en så
hög koncentration som 2000µg/g blod är så exceptionell och extrem att den i sig ger
skäl till ett ifrågasättande av analysresultatet."

Sen var det ju dags för PCuris lilla favoritlögn om finländarna.
Han kan fortfarande inte visa vilken spädning finnländarna fick, han kan inte visa att den var rätt heller.

Hur tänkte du nu?

Vi vet att domstolen avfärdade den tekniska bevisningen. I brist på vittnesmål som styrkte några missgrepp och med stöd i SoS utredning gjorde man sedan det tämligen unika att även påpeka att läkaren agerat oklanderligt.
(Jag tror att du själv har försökt förklara hur domstolen antagligen resonerade och att det egentligen var lika bra att avbryta när det blev tydligt att åklagaren knappast lyckats visa att ett brott begåtts.)

Om det hade funnits några synnerligen trovärdiga vittnen med tydliga vittnesmål kunde möjligen detektionen av tiopental använts som stöd för att det medlet hade använts för att beröva barnet livet men egentligen hade man ändå tvingats stanna på den första slutsatsen.

Nej, det hade man inte. Nu rangordnades bevisningen efter sin betydelse och eftersom man inte hade något annat (som det visade sig) så tog man upp den viktigaste bevisningen först. Den avfärdade domstolen på tekniska tveksamheter, och då kan man säga att det inte fanns något kvar. Den som läser domen läser också att domaren (som skrivit domen) tar läsaren vid handen och påtalar att "vi kan stanna här, om vi vill".

Sedan tar domstolen ÄNDÅ upp frågorna runt vad som kan ha hänt i salen, och framhåller att inget som sagts kan tas som intäkt för något oegentligt. Men det hade man inte behövt, och att man gör det är inte så vanligt. Men det var nog bra i det här fallet.

I en alternativ verklighet kan vi tänka oss hur halva rummet (de som inte grät sig blinda) enhälligt pekar ut läkaren som den som ger en dödlig injektion från en av de två tiopentalsprutorna som förberetts. I det (helt påhittade!) läget hade inte den tekniska bevisningen på något sätt friat läkaren även om den kunde ha kritiserats på ungefär samma sätt som nu. Då hade man gått från vittnesmålen vidare till den tekniska undersökningen, och den hade definitivt inte kunnat utesluta brott. Men så var det inte.

Ett annat sätt att säga det är att bevisning kan ha synergieffekter och samstämmiga bevis skapar mindre tvivel än vad motsägande bevis gör. Här var det så att den tekniska bevisningen visserligen pekade åt ett dåligt håll, men hade svagt värde, helt otillräckligt för att ensamt styrka att tiopental i stora mängder givits och inte heller visar den (förstås) på ett syfte att döda barnet, ej heller på någon särskild gärningsman.

Vill man spekulera ytterligare kan man ju fråga sig: Vad hade hänt om den tekniska undersökningen varit oantastlig? Då hade man ju kanske varit tvungen att fundera på alternativa gärningsmän?

Skulle dock vilja säga att i din första alternativa verklighet (där läkaren pekades ut genom vittnesmål) så skulle i princip hela bevisningen komma från vittnesmålen; den tekniska bevisningen är av så dålig kvalité att den inte har något värde i praktiken. Men det hade kunnat leda till fällande dom möjligen.

I din andra alternativa verklighet - där det fanns tydliga bevis på att flickan verkligen mördades, så skulle det inte räcka till fällande dom. Det finns nämligen ingenting som utesluter alternativa GM, och det är det jag försökt få PCuri att fatta. Det är bland annat detta som gör att det för mig framstår som ett mysterium att åklagaren förde detta mål till domstol.

Den sista delen är intressant eftersom polis och åklagare länge verkade tro att det var situationen man hade att agera efter. Trots det bedrevs utredningen på så vis att många nyckelpersoner förhördes först flera månader och upp till ett år efter att den som utpekats som misstänkt anhölls.

I scenariot att kollegor (läkare, sköterskor, ...) hade sett VL spruta tiopental i de mängder som möjligen skulle kunna indikeras av mätvärdet eller på ett sätt som skulle kunna leda till ett sådant mätvärde hade man nog fått se dem som medbrottslingar. Mätvärdet är mycket problematiskt som bevisning eftersom det är så svårt att knyta till en gärning rörande ett levande barn (jmf SoS tillsynsärende 090828 KN sid 15).

Det blir ju nu spekulativt så det räcker, men mätningens otillförlitlighet blir relativ mot vad som framkommer på annat sätt. Hade rätten haft (vilket de inte hade) en solid vittnesbild som pekat på brott hade inte mätvärdet varit ett problem. Ensamt dög det inte som bevisning, ens om den varit fullgod och oantastlig rent metodmässigt, och det tror jag tråden hade klart för sig mycket tidigt.

Men den tekniska bevisningen (så som den presenterats) väger ändå ner fru Justitias "skyldig"-sida, om än fjäderlätt. Bustopher sade vid något tillfälle ungefär så här; "tiopental går inte att snacka bort, men hur mycket och när det givits är svårare".

Då antar jag att du förstår att det på intet sätt är brottsligt att administrera tiopental i den givna situationen. Därmed, precis som förhandlingen visade och särskilt räknat tidsaspekten, väger tiopentalvärdet fjäderlätt oavsett vilken sida som har "nytta" av det. Man kunde i ett annat läge kanske kunnat få mätvärdet att fälla mätning, provtagning etc ännu tydligare. Den solida vittnesbilden inbegriper rimligtvis både en person och en metod för administrationen. Vittnesbilden skulle alltså kunnat minska mätvärdets trovärdighet eller vice versa.

Man kan jämföra med Lambertz som tror att situationen att en bom eventuellt stod öppen vid ett visst tillfälle talar i en eller annan riktning. Det verkar som en kurs i sannolikhetslära skulle göra sig väl för jurister.

Då glömmer du nog att läkaren kategoriskt förnekat att hon använt tiopental. Jag håller med dig om vi (spekulationer, spekulationer) tänker oss att läkaren sagt "jovisst använde jag tiopental, det behövs ibland för att lindra kramper och plågor".

Visst kan man diskutera värdet i att måla upp hypotetiska situationer som vi knappast kan anta kommer uppstå. (Vems samvete skulle kunna göra sig påmint efter allt det vatten som runnit?)

PR-As utlåtande ger inga öppningar jämfört med att VL hade lämnat ovanstående utsaga? (Utsagan komplicerar bara värderingen av vittnesmålen något.)

Mitt resonemang inbegriper andra personer än den frikända läkaren som misstänkta och jag för det främst för att påvisa bristerna i utredningens objektivitet. Jag har fortfarande mycket svårt att förstå åklagarmyndighetens agerande dels i att skriva en debattartikel som inte kan ses som något annat än ett ställningstagande i skuldfrågan mycket tidigt i en utredning och dels i vägran att skyndsamt vidta rimliga utredningsåtgärder särskilt efter SoS utlåtande.

Eftersom RÅ inte flyttade utredningen på ett tidigt stadium satte sig man genast hela myndigheten som en part i målet. Alla fortsatta prövningar där hade alltså en given utgång.

Därför hyser jag fortfarande ett litet hopp till JKs handläggning och om SoS eventuellt tillför något intressant vid eventuellt förnyad tillsyn av delvis andra omständigheter.

Kanske bevaras ansiktena bäst hos berörda myndigheter genom att utredningen(?) av samarbetet mellan åklagare, polis, RMV och SoS leder till något konkret. Om man enas om framåtriktade åtgärder är det ett mycket diskret erkännande av att allt inte gick rätt till denna gång.
(Jag är dock ganska övertygad om att dessa rökridåer redan fyllt sitt syfte.)

Del 1







Menar då du att en dos som ger en uppmätt tiopentalhalt i blodet om 2000 µg/g skulle ha kunnat orsakats av något legitimt behov? Jag antar att du inte tycker detta.

När det gäller rimligheten i en tiopentalhalt om 2000 µg/g så antar jag att du syftar på följande passus i domen:

”En annan omständighet som samtliga experter i stort sett har varit eniga om är att en så hög koncentration som 2000µg/g blod är så exceptionell och extrem att den i sig ger skäl till ett ifrågasättande av analysresultatet. Flera av dem har också uttalat att de, om möjligheten hade funnits, hade begärt ett nytt prov. Det bör redan här anmärkas att det senare inte har funnits någon möjlighet att få fram ett nytt prov eftersom Linnéas kropp, efter obduktionen, lämnades vidare för kremering. Såvitt framkommit i målet undersöktes emellertid inte möjligheten att få fram ett nytt prov från Linnéas kropp närmare i samband med de första analysresultaten. Det bör också redan här anmärkas att den mängd blod, dvs. 3 ml, som tillvaratogs vid obduktionen i princip förbrukades närmast i sin helhet vid de analyser som genomfördes under tiden från den 22 till den 24 oktober 2008.”

Det är väl i och för sig naturligt att ifrågasätta mätvärdet om detta indikerar en tiopentaldos om åtminstone motsvarande 11 gram för en vuxen man [2000 µg/g = 2000 mg/kg, vilket med ca 0,25 liter (ungefär samma i kg) blod i 3,5 kg-babyn ger 2000 mg/kg x 0,25 kg x (80 kg/3,5 kg) ≈ 11,4 g]. Amerikanska fångar som avrättades med tiopental fick ju 2-5 g. Vi vet alltså att det går att få i folk 5 g. Men hur mycket mer är oklart. Klart är bara att det bör vara mer än 5 g. Var exakt gränsen går för hur mycket tiopental det går att få i en människa verkar inte vara fastställt. Notera dock att rättens oberoende expert Mörland säger att den teoretiska minimidosen bara behöver vara ¼ av den uppmätta halten eftersom koncentrationen av tiopental bör ha varit högre i det venösa systemet i nederdelen av kroppen eftersom injektionen getts ungefär vid dödstillfället (eller, teoretiskt, efter döden). Mörlands teoretiska minimidos blir därför 125 mg (0,125 g), vilket skulle motsvara 2,857 g för en vuxen man (anknyter mer till detta nedan).

Den ende expert som eventuellt, på sätt och vis, skulle kunna tyckas stå fast vid den synpunkten att den uppmätta halten är ”omöjlig” efter att ha synat bevisen är väl dock Olof Beck. Krister Nilsson och Rune Dahlqvist verkar stödja vad rättens oberoende expert Mörland kom fram till:

”Det är nämligen mot den bakgrunden, alltså att Linnéa skulle ha haft en koncentration om 2000µg tiopental per gram blod i det från henne tagna lårvensblodet, som Krister Nilsson och Rune Dahlqvist har uttalat att det mest sannolika händelseförloppet är att tiopental har tillförts i en mycket stor dos nära före döden. Rune Dahlqvist har senare, efter att ha tagit del av Jörg Mörland utlåtande, i likhet med denne, uttalat att det mest sannolika är att en mycket hög dos tiopental injicerats strax före, strax efter eller både före och efter dödens inträde. Det kan alltså konstateras att analysresultatet är av synnerligen stor, för att inte säga avgörande betydelse i målet.”

Sedan tycker väl Olof Beck egentligen inte att mätvärdet som sådant är orimligt. Det han gör är att han framför synpunkten att man på formella grunder inte kan säga något om jättetoppen utanför kalibrerat område för det ospädda provet och att svenska RMV:s rutiner och kvalitetsstandards inte håller tillräckligt hög klass för att mätningarna på det spädda provet skall vara tillräckligt säkra.

Resultaten från det för kvantifiering av tiopental ackrediterade labbet i Finland (finska RMV) säger Olof Beck i princip inget om. Och jag förstår det. Det hade ju sett konstigt ut om han med diverse krumbukter och saltomortaler försökt underkänna ett resultat från ett ackrediterat labb, speciellt om de kommit fram till ungefär samma resultat som RMV.

Så vad göra då när man har ett resultat från det finska labbet som det är svårt för försvarets inhyrde expert Olof Beck att ifrågasätta på formella grunder? Jo, man får på något sätt försöka göra trovärdigt att det kan ha förekommit något enormt spädningsfel. Och det var vad man gjorde. Så här skrev man:

”Fenobarbital är en substans som ges mot kramper och Linnéa fick läkemedel innehållande den substansen, fram till den 17 september. Fenobarbitalhalten i hennes blod mättes kontinuerligt ända fram till på morgonen den 20 september. Koncentrationen av fenobarbital uppmättes vid analysen av det utspädda provet till 22µg/g blod, vilket var i god överensstämmelse med koncentrationen i det outspädda provet som uppgick till 19 µg/g blod och även i paritet med det värde som uppmättes i Linnéas blodplasma på morgonen den 20 september. Denna överensstämmelse mellan det outspädda och det utspädda provet talar naturligtvis för att resultatet av analysen av det utspädda provet är riktigt även när det gäller tiopentalet. Det finns dock andra resultat som pekar i en annan riktning, nämligen resultatet av den finska analysen. Vid den analysen uppmättes ett betydligt lägre värde i fråga om fenobarbitalet. I den analysen påvisades endast en koncentration av fenobarbital som understeg deras utskriftsgräns, vilken är 10µg/g blod. Denna skillnad ger enligt tingsrättens mening anledning att ifrågasätta hur representativt den uppmätta koncentrationen av fenobarbital verkligen var i det utspädda provet i förhållande till det outspädda. Detta innebär i sin tur att provresultatet i fråga om fenobarbital inte kan tas till intäkt för att koncentrationen av tiopental varit representativ i det utspädda provet i förhållande till det outspädda.”

Det man dock inte tog hänsyn till i texten ovan var att det blod finska RMV mätte på var spätt 10 ggr. Och om blodet var spätt 10 ggr så borde den förväntade fenobarbitalhalten i det spädda provet vara 19 µg/g / 10 = 1,9 µg/g, d v s under utskriftsgränsen 10 µg/g. Det ligger alltså inget konstigt i att fenobarbitalhalten i Finland hamnade under utskriftsgränsen 10 µg/g även om man låtsas detta. Att en sådan här fräckis har goda förutsättningar att gå hem visar sig i det faktum att det faktiskt tog några dagar i den här tråden innan de som varit inne på att fälla läkaren upptäckte det här. Man tror bara inte att en svensk domstol skall vara så j-a fräck alltså. Men det kan man alltså vara.

Jag har också tidigare påpekat att det maximala, teoretiska spädningsfelet hos finska RMV som överdriver tiopentalhalten skulle vara 10 / 1,9 = 5,26 ggr. Anledningen till att tingsrätten valde att inte gå på detta teoretiska, maximala spädningsfel var troligen att 5,26 ggr inte skulle räcka för att nå ner till de tiopentalhalter som eventuella, tidigare ej journalförda tiopentalinjektioner eventuellt skulle kunna ge upphov till. Rättens oberoende expert Mörland anger att de påstådda, ej journalförda , tiopentalinjektionerna kan ha gett en kvarvarande tiopentalhalt om ca 15 µg/g. Den uppmätta tiopentalhalten var 2000 µg/g. Denna halt kan, teoretiskt, enligt Mörland maximalt ha överdrivits 4 ggr p g att tiopentalet koncentrerats till det venösa systemet i nederdelen av kroppen. Då är vi nere på 500 µg/g. Delar vi sedan denna siffra med det maximala spädningsfelet på 5,26 ggr får vi 2000 µg/g / 5,26 ≈ 95,06 µg/g, alltså ett värde som är 6,3 ggr högre än det maximala värde Mörland anger. Det gick alltså inte att komma ner till de värden man ville även om man maximerade felkällorna. Och då fick man dra till med en fräckis.


FORTS NEDAN