Citat:
Ursprungligen postat av rogerk
Ska ta o föregripa en annan tråddeltagare nu
PCurie har ju tidigare i tråden velat att allt som en läkare gör ska helst vara reglerat i lag och/eller vara vetenskapligt beprövat. Nu är det ju dock så att vetenskapen hela tiden flyttar fram gränserna. Det resulterar i att man på obeprövade marker ibland misslyckas o patient dör men även att patient räddas och överlever.
Sen kan man ju fråga sig om behandlingsmetod ska vara vetenskapligt beprövad för att få användas, vem ska ha prövat denna metod då innan om svenska läkare inte skall få göra det....
När det gäller regleringen i lag så har jag väl efterlyst någon form av kontrollapparat, främst då när det gäller blodprov på nyligen avlidna. Noterar att läkargänget i tråden inte vill ha blodprov på nyligen avlidna ”trots” att detta troligen hade kunnat bidra till att skapa klarhet när det gäller fenobarbitalet som inte syntes i det finska provet. Jag tror att läkargänget tycker att det var bra att det inte fanns mer blod så att man kunde köra två eller tre provomgångar med andra blodprov. De efterlyser B-prov i detta fall men vill inte ens ha möjlighet till A-prov från nyligen avlidna. Detta tycker jag är väldigt talande.
Jag tror inte att domen, om den står sig, kommer att resultera i vare sig obligatoriska blodprov eller mer resurser till RMV. Det enda som är viktigt är att man inte upptäcker fler sådana här fall och inte kan fälla andra läkare.
Sedan det där med vetenskapligt beprövade behandlingsmetoder. Jag har inte pratat om att behandlingsmetoder måste vara vetenskapligt beprövade även om det spontant låter rätt vettigt. I och för sig har jag väl för mig att all sjukvård bygger på redan etablerad vetenskap såvida man inte håller på att ta fram nya behandlingsmetoder. Och det tycker jag väl som sagt verkar vettigt.
I det här fallet var det inte fråga om att ta fram nya behandlingsmetoder.
Däremot skulle man väl kunna tolka Madeleine Leijonhufvud och stollen Torbjörn Tännsjö som så att eftersom man i svensk praxis i dag tillåter alltför höga morfindoser om det ligger inom någorlunda rimliga gränser (och om läkaren påstår att det rör sig om livets slutskede) så borde man också kunna tillåta saftigare överdoser och detta då även av andra ämnen. Därför har Leijonhufvud och Tännsjö menat att det var jättedumt att överhuvudtaget åtala den här läkaren.
I och för sig finns det en viss logik i Leijonhufvud och Tännsjös resonemang: Varför skall det vara tillåtet att ta kål på folk med doser som inte väldigt uppenbart är överdoser med syfte att döda men inte att göra samma sak med jätteöverdoser?
Jag tycker att Leijonhufvuds och Tännsjös outtalade logik visar på en farlig konsekvens av den nya "smärtlindringspraxis" som infördes i samband med att man i stor skala började kapa vårdplatser på sjukhusen på 90-talet. Om man i praxis gör det tillåtet med måttliga överdoser morfin kan då i alla fall en del tycka det vara fånigt att inte tillåta att man drämmer till med större doser och av andra ämnen.
Jag tror att det hade varit bättre att bibehålla den gamla smärtlindringspraxisen och haft kvar det större antal vårdplatser som då hade krävts (jag noterar att det var fullsmockat på avdelningen den dag babyn dog). Jag tror att man är inne på ett farligt spår om man i praktiken gör det lagligt att avliva patienter. Det skall bli intressant om internationell media, speciellt från katolska länder i Västeuropa där man inte får göra så här, kommer att uppmärksamma konsekvenserna av den praxis som utformats i Sverige sedan 90-talet.
Noterar också rapporterna tidigare i tråden om jublet på vårdarbetsplatserna när den friande domen blev känd. Det här bekräftar min tidigare framförda uppfattning i tråden om hur vårdpersonal ser på det här med att avliva folk med överdoser i olika grad. Eller underdoser, som när man underdoserade blodförtunnande för min anhörige de sista dryga 1,5 dygnen. Jag var som en hök när det gällde andra tänkbara avlivningsmetoder. Men det där med att underdosera blodförtunnande insåg jag inte förrän min anhörige var död och begraven och efter att ha konsulterat expertis, Jag fick också reda på att detta måste ha varit fruktansvärt plågsamt men att man tyvärr brukar göra så när anhöriga inte går med på att överdosera morfin, Midazolam, Stesolid eller liknande läkemedel när patienten blivit ett vårdpaket.
Jag hoppas verkligen att åklagaren och RMV försöker göra en koll när det gäller den springande punkten i motiveringen till den friande domen, nämligen att halten fenobarbital var så liten i det finska provet att den låg under gränsen 10 mikrogram/gram för utskrift. Finns provet kvar borde det gå att kolla hur mycket fenobarbital som finns kvar. Om det är så att halten fenobarbital påverkas av tid i rumstemperatur, exponering för syre, spädning, analysmetoder o s v och att något sådant på ett bra sätt kan förklara skillnaden mot det svenska provet (som stämde bra med halten i det outspädda provet och halten 20 sep när babyn var i livet) så tycker jag att man bör reda ut den saken också.
Vidare avundas jag inte åklagarens sits nu. Det finns ett väldigt starkt tryck för en friande dom. Vårdpersonalen vill ha en friande dom för att slippa överbeläggning och de allra mest tungskötta patienterna. Dagens Nyheter vill ha en friande dom eftersom de hellre vill ha jobbcoacher och sänkt restaurangmoms i stället för en återgång till det antal vårdplatser som fanns förr i tiden. Viktigpettrar som Torbjörn Tännsjö vill ha en friande dom eftersom de generellt tycker att eutanasi är något fint och eftersom man inbillar sig att förbud även i praxis mot avlivande av hjärnskadade bebisar och vårdpaket kan innebära ett ifrågasättande av den fria aborträtten.
Det sistnämnda tycker jag dock är rätt långsökt även om jag kan förstå hur man tänker. Man har nämligen när det gäller hjärnskade bebisar och äldre vårdpaket något som juridiskt distinkt skiljer dessa båda fall från foster. Och det är att bebisar och äldre vårdpaket utgör redan födda individer medan foster är ofödda. Därigenom går det att dra en glasklar, juridisk gräns mellan dessa både falltyper. Däremot är det knepigare att dra en glasklar gräns mellan vad som är lagliga överdoser och olagliga överdoser. Därför tror jag att det var ett misstag att i praxis tillåta måttliga överdoser. Jag utesluter inte att patienter i vissa fall kan lida mindre med måttliga överdoser och att de kanske själva önskar en sådan lösning. Syftet med reformen var dock troligen inte detta utan att kapa vårdplatser. Jag noterar i detta sammanhang att man på sjukhusen brukar vara rätt ointresserade av att se till att patienternas TV-apparater och fjärrkontroller fungerar. Den som inte har anhöriga som kan fixa en fungerande TV får vara utan. Däremot finns det alltid obegränsade mängder morfin, Midazolam och Stesolid även om patienten inte frågat efter det för att skapa ”trivsel” för patienten. Är inte det väldigt konstigt? Jag tycker att detta rätt väl visar vad som är syftet med att i praxis tillåta måttlig överdosering av morfin.
