Kärlek & Tjack=Kaos?

Precis, ultimatum funkar ju sisådär. Men nu är det ju så att tjejen vill att det ska funka. Men killen vet, precis som de flesta andra att det inte kommer funka att ha en brud som är tjackpundare. Om man inte själv håller på med tjack dvs. Jag vet horsare som bytt bort jonket mot tjack för att matcha sin partner, är inte det kärkek ? Sen är det givetvis skillnad på folk som festar på tjack någon dag i veckan och folk som lever för drogen. Jag insåg ganska fort att brudarna som satte tjacket över allt annat skulle skapa problem när man själv ville ta en paus från de tunga drogerna.

okej återigen vill jag påpeka att jag fråntog moral, etik och sunt tänkande ur ekvationen. läs nogrannare.

du KAN inte argumentera med min logik

tjej tjackar----> kär i kille som inte tycker om tjack---->kille börjar tycka om tjack = no problem! de tjackar tillsammans and live happily ever after (medges att det kanske inte skulle bli särskilt lång tid)


Sluta gnälla över att det är fel att uppumntra till knark. shit asså. Jag kom med ett förslag, ni behöver inte gå till personangrepp mot mig för att jag försöker vara kreativ i mina förslag till att lösa en människas problem.

det handlar inte om huruvida det skulle vara moraliskt förkastligt att uppmana till sprutmissbruk.
Ditt sätt att tänka är för enkelspårigt. Bara för att en pundare blir två, så blir inte resultatet lyckliga paret. Ett drogmissbruk drar allt som oftast med sig andra negativa saker, såsom t.ex. dålig ekonomi. Detta vet vi alla vad det i sin tur medför. Sen ska du hela tiden tillgodose två pundares beroende, detta leder med största säkerhet till massa tjafs om drogen i fråga, vem som brukat mest, vem som skall fixa mer osf.
Din idé är helt enkelt dålig. Bara för att en person med problem får en kumpan med samma problem så betyder inte det att dessa problemen tar ut varandra.

Ber om ursäkt för att det blev lite snurrigt, har käkat lite sömnisar och ska snart duna in...

Men återigen; jag anser att du har fel, och jag lägger inga moraliska värderingar i det hela!

anser att ibland måste en dra upp den andra. Istället för att gå iväg o punda när du pundar borde han kasta bort din nål och stänga in dig i ett rum tills du blivit av med ditt beroende... eller inte. :P men nåt borde han försöka göra för att dra upp dig.

Tror inte det hjälper att båda knarkar för då finns det ingen nykter person som kan få ett slut på det hela.

VILL du sluta?

kärlek kan överkomma allt. så även dålig ekonomi.

okej så anledningen till de glider isär är att hon knarkar amfetamin. och han gör det inte och avskyr drogen amfetamin.

men enligt dig så skulle det bli VÄRRE relationsmässigt (ekonomin och drog logistiken är egentligen fullständigt irrelevanta i sammanhanget, men OK...för att göra dig glad kan jag medge att det antagligen skulle dyka upp nya konflikter att övervinna) om de båda var fördjupade i samma drog!

hon har just sagt att den bidragande faktorn till deras separation är hennes knarkande av amfetamin, som hon inte vill sluta med (jag är ledsen TS att jag pratar om dig i 3.e person, du verkar vara en trevlig människa men jag vill bara älta färdigt). Anledningen är att han inte tycker om att se henne ta den drogen. Så helt enkelt (återigen moraliskt och etiskt bortsett) är problemet att han inte är mer liberal till den drogen i fråga. och vem kan vara mer liberal än den som brukar drogen i fråga frågar jag då dig?

Min egen älskling gav mig just en påse tjack att förfoga över själv, medan hon nöjde sig med metadon – bara för att hon vet, hur mycket jag älskar tjacket. Jag blev jätteglad och det var hennes avsikt.
Det är vad jag kallar kärlek.

Dock var det naturligtvis fint av jonkaren att byta drog för att hamna på samma våglängd som partnern. Det hade varit mera tvivelaktigt ur ett moraliskt perspektiv att få in henne på horset i stället. Amfetaminberoende är ett helvete, kan jag säga så här mitt uppe i det, men det är betydligt värre att sitta fast i opiatträsket, med den erfarenheten i backspegeln.

Asså om inte han kan acceptera ditt bruk av tjack så får du ju antingen välja han eller tjacket?


Om det bara e problem med sprutorna kan du ju åtminstonde göra ett försök att gå över te näsa eller ngt (ingen erfarenhet av IV så vet ej om detta e ngt som du finner svårt att göra eller så inte vet jag).

Hoppas allt går bra för kärlek e jävligt fint när de funkar men ibland måste man jobba för de!!!


/M

Eller så får hon väl smyga med det? Man kanske inte behöver göra något mitt framför ögonen på någon, som mår dåligt av det.

Till TS: sätt dina pannor i fred på toaletten eller någon annan gång/stans, när han inte är närvarande... för jag antar nämligen, att det inte är tjackruset per se, utan själva silandet, som han stör sig på? Säg också åt honom att inte mecka holkar och röka dem framför dig, så kan ni båda hålla era missbruk på en personligt önskvärd nivå. Om han måste veta det exakta antalet injektioner du tar per dag, så har han ett osunt kontrollbehov. Låtsas må dåligt av hans ständiga pårökta tillstånd i stället. Man blir ju bra mycket jobbigare att ha att göra med på fördummande droger än på centralstimulantia.

Som tidigare nämt är alternativet att vi båda tjackar helt otänkbart. Finns en rad anledningar till det. 1. Han gillar inte amfetamin. 2. Han är spruträdd. 3. Kostnaden skulle bli skyhög. (han betalar inte på ngt sätt för mitt nuvarande missbruk) 4. Troligtvis skulle vi trigga varandra och slå i oss ännu mer. 5. Onödiga bråk om vem som tagit mest tex. (Då jag har en mkt högre tolerans skulle det nog vara jag.) Listan skulle kunna bli lång, men jag väljer att nöja mig nu, åtminstonde tills vidare.

Påståendet om att "tjackbrudar" är mkt värre vet jag är falskt. Hur en människa blir vid intag av amfetamin är individuellt och inte på ngt sätt genusbaserat.

Att han älskar mig är jag säker på. Och stanna kvar vill han, det vet jag, men alla människor har en gräns. Om han helt enkelt går sönder av att vara med mig skulle jag inte kunna hålla honom kvar. Alla förhållanden kan ta slut, oavsett om det finns missbruk inblandat eller inte. Men jag vill inte att detta ska ta slut för att jag brutit ner honom till den grad att han bara inte kan älska, se eller röra mig mer. Då lämnar jag honom hellre än att jag måste ha det på mitt samvete. Kalla mig egoistisk..

Vi har varit tillsammans några månader nu och umgåtts som nära vänner en ganska lång period innan det. Han köpte inte på något sätt "grisen i säcken". Han visste att jag gick på tjack, det han inte visste var hur stor del av mitt liv det upptog. Eller att det skulle fortsätta eskalera...

Huruvida man kan kalla hans "krav" för ett ultimatum är svårt att säga. Det finns inget uttalat hot om att han ska lämna mig, bara påtaglig fakta att han inte orkar. Alla är vi olika och har olika tolerans.

Om det nu var så att jag missade att svara på någons fråga/frågor, hit me baby one more time!

1. Det är ju ett problem, om ni båda skall tjacka.
2. Man behöver inte injicera amfetamin.
3. Han skulle stå för sitt eget tjack. Han står väl för sitt eget röka?
4. Man slår väl alltid i sig efter ekonomi och behov?
5. Skulle ni tävla med varandra, eller varför skulle ni inte kunna ha varsin påse att hushålla med, om ni nu inte älskar varandra tillräckligt mycket för att offra doser för varandra?

Varför gömmer du dig inte bara, när du injicerar?

Av egen erfarenhet kan jag säga att det faktiskt funkar att smyga, dom man älskar behöver inte alltid veta dom små saker som sårar dom. såvida dessa saker inte skadar själva förhållandet i sig självklart

Jag har aldrig smugit med ett missbruk inför en partner, men för familj och vänner har man ju smugit med diverse sedan barnsben. Som tolvåring hade jag storvulna planer på att skriva en bok med titeln "101 sätt att undgå upptäckt", haha. Hårspray mot röklukt och folköl i tidsskriftssamlare, vatten i vodkaflaskan och rökbiten i myntfickan...