Vi som tänker bli nyktra (alkohol)

Ja, skadar ju inte att besöka en Kyrka.

Vissa säger ju att man bör sträva efter "att vara den bästa versionen av sig själv". Vad är en "bästa" version? Visst, alkohol är ett gift, rakt av, inget snack om saken. Så om jag slutade med sponken samt ciggen och började jogga, styrketräna igen, så om tio år vid 60 så skulle jag rent hypotetiskt kunna vara en av Sveriges mest vältränade 60-åringar. Jag har bra gener så om jag verkligen la manken till så ja, kanske. Men till vilken nytta förutom hälsan? Om egot är drivande vill jag inte vara med på detta.
Det måste, förutom hälsan, tjäna ett annat syfte. Nånting högre än mig själv.

Likaså detta med pengar, rent hypotetiskt, om jag hade hundratals miljoner eller miljarder, så hade det ända rationella varit att skänka, åtminstone en stor del till dessa till mindre bemedlade. En ensamstående morsa som behöver hjälp med hyran+ lite andra saker. Vad i helsike skall jag med en ny Ferrari till för flera miljoner? Förutom egot då?

Egot är knepigt, om jag slutar exempelvis med Alkohol och Cigg så vill jag inte göra det för egots skull, hellre då för ett högre syfte, kanske inspiration till andra att det går att sluta med droger så länge det finns ett högre syfte med livet. Ett liv bortom själva den fysiska döden.

Ja, jag tror detta är en väldigt viktig poäng. Jag tror att en stor del av svårigheterna vi alkisar och missbrukare möter beror på att vi identifierar oss fullt med denna utifrån planterade "agent" (som kanaliserar våra begär och styr oss likt marionetter).

Jag blir kränkt, sur, arg, vill hämnas och mala gamla oförrätter eller oroa sig för framtiden - en inre monolog på tomgång. Någonting magiskt sker när man börjar distansera sig från denna del av oss och inser att det inte är detta som är vi egentligen. Nej, det finns så mycket här inne i djupet av den mänskliga själen (eller medvetandet).

Det är därför jag tror jag fått så mycket hjälp av meditation, eftersom det är en övning i att tysta jaget och låta det lösas upp en stund.

Hemma från jobbet nu några dagar pga sjukdom, halsont och feber. Men vilka vidriga minnen som väcks till liv från tiden man drack.

Att vara sjuk är ju såklart inte lika vidrigt som abstinens/bakfylla. Men inslag av samma känsla med dålig sömn, förhöjd puls, trött, huvudvärk, 0 energi till att göra något produktivt.

Känns som att jag gör något fel nu när jag är hemma sjuk då det väcker liv i gammalt ont. Men var flera år sedan jag fick sjukskriva mig pga alkoholen.

Det som saknas i ekvationen är ju ångest och känslan av det kommer att ta flera veckor att återfå någorlunda balans. Nu blir jag snart frisk och då är livet som vanligt och kroppen stark av all träning.

Känner igen detta! Sist jag var sjuk tänkte jag exakt samma tanke: "Såhär mådde jag nästan varenda morgon när jag drack." Hemskt.

Har varit nykter sen i somras men funderar på att hålla uppe med antabusen för att kunna ta mig ett rus. Har väldigt låg motivation att fortsätta då ingenting blir bättre med tiden. Känns som att det räcker med 2-3 fyllor per år så har jag ork att fortsätta.
Skillnad ändå mot när man var full varje dag och mådde pyton varje morgon.

Ja, det är ju bättre för hälsan om inte annat! (Att supa 2-3 gånger per istället för hela tiden).

Men har du kommit på vad det är som gör att du mår piss och som gör att du känner behovet av en rejäl rotblöta?

Har egentligen inget att må dåligt över, inga barndomstrauman och en hyffsat ordnad tillvaro. Är autist och har social fobi så är mest ensam om dagarna men trivs ganska bra med det.
Har provat alla möjliga droger, mediciner, terapier, dieter och träning under åren och ingenting har hjälpt.
Så jag lutar åt att det faktiskt beror på klassiska onda andar. Ja, jag tror på dem.

Det måste vara tungt. Om du redan testat det mesta utan resultat så förstår jag att det känns hopplöst.

Har du provat meditation?

För egen del är det nog en allt djupare depression som är grunden till mina beroenden och sjuka beteenden. Men samtidigt är jag lite rädd för frågan: Varför har jag mått som jag gjort? Man föds inte deppig liksom. En stor del av svaren ligger såklart i mina föräldrar och min uppväxt, men jag har en känsla av att jag nog föddes med några lösa skruvar.

Jag mediterar varje kväll, oftast kommer det upp ångest men jag brukar försöka lida igenom det. Ibland har jag fått ett väldigt skönt lugn i kroppen dock.
Ibland tror jag på reinkarnation, då känns det lättare att förstå varför man mår som man gör utan någon egentlig anledning.

Ibland så går ju allting runt i skallen som på en torktumlare. Visst, nykter men sen då?
Är man Ateist så är det nog bättre att bara köra på och hoppas på en inte alltför hiskelig död.
Har man någon sorts tro som de flesta av oss här på "Alkis"-hörnan" så var skall man gå?
AA, ja kanske. Katolska Kyrkan, ja kanske. Kanske både och Vad är viktigast?, det Andliga eller sociala?
Båda spelar nog en stor roll om en Alkis skall kunna förbli nykter.

Jag har nog också bra gener, eller kanske inte, har dålig koll på pappas sida. Har tyvärr en del hjärtproblem, dock inget superallvarligt, men viss övervikt och värk i kroppen men har generellt en kondition som heter duga, så jag skulle vinna allt på att sluta dricka och reglera maten samt börja röra på mig och träna. Var bara uppmärksam på kroppens signaler för om du plötsligt skulle drabbas av ett hälsoproblem så kan det fort tippa utför.

Men jag vill som jag sagt innan här sluta med giftet, jag vill inte dricka överhuvudtaget och bäst av allt har jag mått i de perioder då jag inte druckit och skött mig bra för övrigt. Men jag måste verkligen hitta en bättre motivation till att inte dricka och frigöra mig från att alltid få dessa förbannad ursökter för att ta giftet igen och igen. För min del så kan både positiva och negativa saker trigga mig "Allt är bra nu jag kan unna mig några öl" eller "Allt är skit nu jag kan behöva några öl"...