Vi som tänker bli nyktra (alkohol)

För mig var motivationen till att börja med att minska risken för återfall i en dödlig sjukdom. Nu blir det mer och mer frågan om att fortsätta må så bra som jag gör nykter. Efter de första månaderna slår min värsta dag nykter lätt min bästa dag full.

Med motivation och envishet kommer du att fixa att lämna alkoholen bakom dig.

Nu är en anledning att jag dricker hårt att jag fick en kronisk sjukdom. Jag självmedicinerar för att det tar bort symptom som är jobbiga, men fyllan gör det efter ett tag dubbelt värre. Jag har ursäktat mig hittills med att jag har min andra sjukdom att skylla på, och att det gått bra att hämta mig från fylkesvackor. Men just nu är det allt som ställer till det. Min envishet har snarare varit att det går att supa ett tag till för att det är värt det.

Min livssituation senaste tiden har gått i botten. I pandemin nu skulle jag verkligen kunna repa mig eller förlora allt, fast det känns som att jag delvis gjort det.

Jag har mina egna tankar och sätt och har fått ut mycket av att läsa tråden senaste dagarna nu, men jag skulle gärna höra råd att hålla fast i närmaste dagarna. Jag kan berätta mer om mig om det är något ni undrar men jag är inte så slipad idag

Hej och välkommen!
Denna tråd har hjälpt mig ibland när sugets djävul viskat mig i örat. Då har jag kunnat sätta mig och läsa valfria 2-3 sidor och sedan har övertygelsen om att jag gjort rätt vunnit, för tillfället. Många här har ganska liknande historier att berätta. Du vet - alkoholist måste inte nödvändigtvis vara synonymt med de trasiga stackare man ser på parkbänkarna i systembolagets omedelbara närhet. Minst lika vanliga är sådana som jag, välutbildad akademiker i medelåldern (+50) med fast chefsjobb och god ekonomi. Jag kan inte heller skylla på uppväxt i missbrukarmiljö, tvärtom har min familj alltid varit nästintill nykterister. Alkoholdebuten kom relativt (åtminstone på 80-talet) sent, jag var 18 när jag smakade för första gången och 20 fyllda vid min första fylla. Jag och en kompis tågluffade i Europa en månad och vi delade en flaska whisky på nattåget Köpenhamn - Paris. Det var kärlek vid första klunken! En kärlek som inneburit många, många, dumheter och svek men också (det skall inte förnekas) varit vid min sida vid några av mina bästa stunder också. Den fyllan vid 20 i en nattkupé mot Paris var inledningen till ett 30-årigt förhållande, längre än med någon människa. Frekvensen har gått upp och ned, ekonomin har varit den främsta regulatorn. Mellan 23 och 28 jobbade jag, var singel och festade väl fem dagar i veckan. Ibland drack jag mycket och ibland jättemycket, aldrig lite eller inget. 28 år gammal återvände jag till studentlivet och därmed studentekonomin vilket dämpade utelivet något även om det, till viss del, kompenserades med hemmadrickande. Efter 35 kan mitt drickande beskrivas som ett sluttande plan, toleransen har ökat, tidsspannet mellan fyllorna har blivit kortare och till sist tangerat noll. Även "kravet" på kvalitét har i stort sett försvunnit. Mot slutet drack jag "vad-fan-som-helst" bara det innehöll alkohol. Kulmen för mig kom under vintern 2019-2020 när såväl familj som vänner och arbetsgivare konfronterade mig. Jag hade misskött mig rejält på alla fronter. Ställd inför ultimatum att mista såväl jobb som familj gick jag med på att ge nykterheten ett år, med samtal och provtagning. Det skall inte förnekas att de nu 11 månader som jag varit nykter varit en berg-och-dalbana. Men om det kan vara till någon tröst så kan jag säga att de 2-3 första månaderna är värst, ta dig förbi dem om du så måste gå på knogarna så skall du märka att det blir bättre så sakteliga. Idag är nykter mitt nya normala, jag svänger inte längre av vid köpcentrumets systembolag av gammal vana och det har snarast blivit en grej att skoja om. I mars lämnar jag mitt sista prov och avslutar mitt behandlingsprogram. Det vore förmätet att förneka att jag känner mig kluven inför det, å ena sidan skall det bli skönt att slippa att ständigt bli kollad men å andra sidan så lämnas jag att föra striden vidare själv.
Berätta gärna lite om dig själv. För egen del har det viss terapeutisk verkan att sätta ord på hela cirkusen.

Alla har vi något att skylla på för att fortsätta leva dåligt. Förstår att din kroniska sjukdom sätter ner livskvaliteten och att du söker sätt att må bättre. Jag tyckte också väldigt länge att jag mådde bra av att dricka, men upptäckte precis som du att jag istället fick dubbla negativa effekter. Pandemin har knappast gjort något av det bättre.

Även om det kan kännas så, så tror jag inte att du har förlorat allt. Du lever fortfarande och den envishet som hjälpt till att göra drickandet ihärdigt kan istället vändas till att bli en hjälp att uthärda skilsmässan med spriten.

Ett väldigt allmänt råd kan vara att tänka på faktumet att ingenting kan vara så eländigt att inte alkohol kan göra det värre. När det känns som om allt är totalt i botten, tänk då på hur situationen skulle vara med ett tillägg av bakfylla, ångest, abstinens och förtvivlan över att ha trillat dit igen.

Kan också vara till hjälp att berätta din historia, i alla fall så mycket som du är bekväm med att avslöja. För mig kändes det som att svettas ut något riktigt, riktigt dåligt.

Tack för ditt svar och det du delar! Jag har haft många varningssignaler och agerat på dem men misslyckats. Ja, jag tycker också att det är terapeutiskt att prata om. Har inte gått på möten dock. Vill säga mer men just nu är jag för fucked up och får komma tillbaka när jag landar.

Tack! Bra repik. Jag vill skriva mer men idag sket sig lite. Jag kan säga att jag började dricka ca kl 11 och mådde amazing i ca en timme. Sen kom allt ikapp och jag försöker bara sova/hitta skäl att inte dricka mer och distrahera mig.

Häll ut det du har kvar och sov ruset av dig. Kom tillbaka imorgon om du orkar. Tro mig, det kommer att kännas bra att låta allt det dåliga du varit med om rinna av dig genom tangentbordet.

Det är ju individuellt men fundera på vad för risk du tar. Hur ser du på ett återfall? Skulle du fixa att nyktra till och fortsätta nykterheten efter en fylla om dina alkoholfria öl leder till det?
Jag skulle nog klara av den biten men det skulle inte vara värt det, jag har nått ett stadie där jag inte tänker på alkohol, det hör till det förflutna och där vill jag fortsätta hålla det.

För min bror skulle det sluta med en 14 dagars suporgie med risk för livet. Han hamnade mycket längre ner i missbruket och rumlade omkring helt blå i munnen av roppar på 90-talet, två gånger har han vaknat upp i ett annat land än där han börjat festa.
Nu är han nykter och säger att han har det lättare än jag med nykterheten, just för att han vet att om han börjar igen så slutar det förmodligen med döden. Han behöver inte fundera på om det skulle gå att hålla sig till 2-3 öl.

Jag undviker alkoholfritt, har varit nykter för länge för att våga prova.

Jag håller med om att det är individuellt! Extremt individuellt till och med. Har själv varit nykter sedan förra sommaren. Jag har druckit alkoholfri öl vid tre tillfällen och just för mig triggade det inte något sug. Det visste jag väl i princip innan att det skulle vara så också. Förvisso gav det inte så jättemycket heller och när jag är ute och äter tar jag lika gärna en vatten som en alkoholfri öl.

Med det sagt, öl med alkohol i vet jag hade triggat mig. Som för många andra så tog det en väldigt lång tid att nå den insikten att det är omöjligt för mig att dricka måttligt. Jag skulle kanske kunna göra det en gång, kanske två gånger, men det skulle vara som rysk roulette och endast en tidsfråga innan det spårar ur.

Så jag undviker allt som innehåller alkohol och alkoholfria alternativ, tja är det vad som erbjuds eller om andan skulle falla på vid ett speciellt tillfälle så kan jag dricka det utan att det triggar mig. Men det är ju så olika för alla så man får väl reda ut det där själv.

Hej på er..
Jag var inlagd på ST Göran för tre veckor sedan då jag druckit 3liter 50% sprit plus öl under två dagar.
Jag vet inte vad fan jag ska göra åt situationen då beroendecentrum bara vill kolla alkohol och droger och mitt drickande är ett syntom på PTST. (posttraumatisk stressyndrom)
Visar jag att jag är jag är nykter så tar det flera månader innan jag får tid hos en psykiatriker som är bra på krishantering.
Dessutom riskerar man hellre att patienter tar livet av sig än att de riskerar att man blir beroende av mediciner.
Jag antar att jag får ta tag i mitt liv själv, eller dö.

Lycka till med er andra. Jag vet inte varför jag skrev det här, men jag antar att jag ville få någonting ur mig...

Jag gick på Magnus Huss för ett par år sedan efter en vända StGörans. Det funkade bra då och mitt mål först var att dricka måttligt men sedan la jag av helt. Och nu ligger jag här igen.

Är det någon som vill tala ärligt om hur man kommer över självmordstankarna? För nu ligger jag här och pendlar mellan skön fylla, bra känsla för att jag ska sluta, ångest och just tankar på att bara sluta allt för att jag ändå ska sluta.

Alternativet till självmord är att göra socialt självmord och bara berätta/visa hur det är. Men det har jag på sätt och vis redan gjort.

Ett av skälen till att klyschor överlever och får genomslag är att de innehåller ett mått av sanning, trots ett inslag av banalitet. Självmord är en permanent lösning på ett övergående problem. Klyschigt, men sant.

När jag var som längst nere i förtvivlan - osäker på om min cancerbehandling skulle fungera, existentiell ångest, tvivel på att jag någonsin skulle kunna sluta dricka, oro över bestående neurologiska skador av spriten, att låta mina närmaste få veta min skamliga hemlighet - så kom något en av mina vänner sagt till mig som tröst. "And this too shall pass"

När livet och tillvaron gör som mest ont verkar det som om tidens förlopp saktar ner. Man är så uppfylld av smärta att det känns som om det kommer att vara för evigt, men det är bara hjärnan som lurar en. Om man tillåter sig själv bara lite tålamod så blir det bättre. De högsta topparna av ångest är kortvariga.

En kanske lite flummigare tanke är att naturen kan ge upphov till ett närmast obegränsat antal genkombinationer, och därmed unika människor. Du är en av de som hade den otroliga turen att bli till. Din och min tid på jorden är kort och begränsad. Förr eller senare dör vi och försvinner för alltid. Varför inte hänga med till slutet och se vart resan tar oss? Även om det är tungt och svårt ibland. Du kan resa dig upp ur detta, och få en bättre tillvaro, precis som många andra här i tråden berättat om.