2009-02-18, 19:19
#1
I n t r o d u k t i o n
Jag vaknade för fjärde eller femte gången av telefonens alarm, makade undan min nedanför mig i sängen avdäckade polare, tände en cigg och drack den sista klunken vatten ur ett smutsigt glas, som stod på det av sprutor, snapsglas och blodiga bomullstussar överbelamrade nattygsbordet. Det smakade mer som min polares andedräkt än som vatten, men jag är å andra sidan ett stort fan av whiskey.
Nu upptäckte jag med skräckblandad förtjusning, att jag fortfarande var full från den föregående kvällens whiskeydrickande och kände av diazepamet, som jag hade hittat på golvet under gårdagen. Minnet är litet luddigt här, men det blev något tjafs om cigaretter med min kära sambo CharlieR, när jag försökte plocka ut cigg ur ett mjukpack John Silver åt henne, samtidigt som jag borstade tänderna och var bakflöddrad och full. Jag gav min skjorta till henne (eftersom hon dels ville ha den, dels inte hade några andra rena kläder), tog på mig en ny skjorta, kysste henne, sade hejdå åt polaren och skyndade till min föreläsning, medan de förberedde åtagandet av sina egna ärenden, vilka, om jag inte var alltför väck för att förstå saken rätt, handlade om att införskaffa knark. Nu är jag förvisso som regel alltför väck för att förstå saker rätt, och det handlar alltid om att införskaffa knark, varför hela den här meningen uppenbarligen är överflödig och amfetaminet antagligen gjort sin verkan.
Nåväl, under föreläsningen satt jag rastlös och skruvade obekvämt på mig, när alkoholen gick ur kroppen och inget tjack fanns till hands. Det var intressant men inte njutbart och framför allt inte av någon betydelse för rusrapporten.
När jag kom hem, kokade jag ett paket nudlar och fick något av en mental orgasm, när jag hörde ett efterlängtat kuvert med knark och färska verktyg dimpa ned genom postlådan. Jag äter normalt nudlarna väldigt fort, men nu slog jag mitt personliga rekord och fick därvid erfara en smärta i den övre magmunnen, då jag skyndade mig att bli färdig med maten för att kunna slå i mig en macka.
I n j e k t i o n (I & II)
Tjacket luktade förtroendeingivande, men det var brunt i en negroid nyans och liknade kaksmulor. Det såg ut att ha varit klet, som upphettats – tillsammans med därigenom brynt druvsocker – och bankats med grovkornigt farinsocker eller krossade råsockerbitar. Det skulle vara en nollfemma allt som allt, men det såg ut att vara litet mer än så (kanske för att man sällan får rätt kvantitet av en drog [en boll heroin föreställer 0,5 men är 0,4; en gubbe tjack föreställer 1 men är 0,8]). Hur som helst tog jag upp ungefär hälften av substansen ur ziplockpåsen med hjälp av en liten sked, som tömdes i ett snapsglas. Därefter fyllde jag ett annat snapsglas med vatten och kokade detta i microvågsugnen, tog ut glaset, öppnade en ny femmeterspump och drog upp tre meter kokhett vatten, som jag sprutade ned över kaksmuleknarket och rörde om med skeden och såg till att krossa alla smulor. Det nu dissolverade knarkets lösning påminde till utseendet mera om jonk än om bums, men lukten signalerade definitivt tjack. Lösningen blev oklar och skummade i pumpen, och en del grums vägrade lösa upp sig. Jag sparade det mulattfärgade bomullsfiltret i ett tredje snapsglas för senare återvinning, och en del trådar och korn satt fast på undersidan.
Jag drog av mig bältet, kavlade upp högerärmen, stasade armen, desinficerade den cephaliska venens raka utlöpare i armvecket och monterade en färsk orange kanyl (25 G à 0,5 × 25 mm) på pumpen och lämnade en meter luft för självsvar. Jag bet hårt tag i bältet och smekte dreglande in stålet i armen.
Svar! Venöst blod skymtade genom kanylens Luer-Slipkoppling av orange plast.
Jag tryckte in kolven och släppte bettet om stasbandet, satte en bomullstuss i armvecket och drog ut sprutan. Ah.
Därmed försvann all ångest och rastlöshet genast. Jag tände en cigarett och rengjorde verktygen genom om att dra upp varmvatten i sprutan och spruta ned det i svarsglaset för senare återvinning.
Återvinningen visade sig ske väldigt snart, då jag kände mig missnöjd med dosen och därför tog litet till ur påsen, drog upp svaret i pumpen och sprutade ut det över smulorna. Jag tog litet mera varmvatten också för att låta det lösa sig ordentligt, och sedan filtrerade jag som vanligt genom en bomullstuss och sparade den i filterglaset.
Injektionsritualen upprepades med samma verktyg men denna gång i den cephaliska venens sneda utlöpare.
Oh! Det där kändes i hjärtat. Det var en skön kick, men den efterlämnade ingen eufori eller inspiration.
D e s p e r a t i o n
För att boosta mitt halvtaskiga amfetaminrus kokade jag kaffe på samma kaffefilter, som satt i bryggaren. Det blev litet blaskigt, men det dög åt mig. Därefter skyndade jag till dagens andra föreläsning. Föreläsningen var till en början intressant och behandlade inledningsvis väggmålad pornografi från Pompeii. Jag noterade menage à trois samt cunnilingus och missionären. "Det är ju fantastiskt", sade lektorn apropå bilderna, och jag skrattade tyst för mig själv och tänkte på den heminspelade porr, som aldrig blev av häromdagen (snöade in på perfektion av själva inspelningen och fastnade i annat). Sedan skrattade jag igen, tyst för mig själv, när han sade "Språket som svar och verktyg", men det sammanhang, i vilket detta nämndes, har jag glömt, då jag redan vid det laget började tända av och längta efter en ny rykare. För mig var allt sammanhang lika upplöst som det tjack, om vilket jag fantiserade att pumpa in i blodomloppet. Inget existerade utom nästa dos och tiden fram till dess.
Efter föreläsningen gick jag snabbt hem och kände ett trängade behov att kasta vatten. Som man alltid gör, gjorde jag misstaget att försöka blockera urinflödet genom att anspänna sphincter urethrae, medan jag skyndade till toaletten. Jag tänker inte utveckla misstaget, och detta motiverar jag med en obskyr referens: "Intet skall vara fördolt för den vise, medan den oinvigde inte skall kunna ta del av hemligheterna" (Paracelsus, schwezisk mystiker under 1500-talet, uppfinnaren av Laudanum [opiumtinktur]).
Efter toalettbesöket, varvid jag lade märke till tjackets distala effekter, närmare bestämt med avseende på könsorganen (tjackballe och pansarpung!), värmde jag det gamla kaffet i micron, knäckte en energidryck och kokade en panna på det resterande tjacket.
I n j e k t i o n (III & IV)
Den här gången gick något snett med injektionen. Först fick jag svar, men sedan råkade jag trycka in kanylen en bit och erfor en vag smärta; jag jackade (aspirerade, drog bak kolven) för att se, om jag fortfarande var i venen. Inget svar. Jag drog ut kanylen en bit, och plötsligt forsade det in venöst blod i pumpen. Ah, härligt. Den synen kan man nog inte se för många gånger, och få skeenden är så ljuvliga att bevittna...
En orm av livet självt slingrar sig genom lösningen och drar ett rött spår efter sig på pumphusets innervägg...
Härvidlag vill jag plötsligt revidera trafikljusens färger. Det känns inte riktigt rätt vänta och se, om det kommer gult svar. Det är orimligt att stanna vid rött – det är ju ett komplex av affirmationer: "Ja! Rätt! Kör! Nu!" – och vem i helvete skjuter skjuter tillbaka grönt svar?!
Det skulle vara jag, då.
I n s p i r a t i o n
Fjärde injektionen väntar ett tag (och det skulle i så fall bara bli ett avkok på filtren, varför det inte riktigt räknas), men det här är en progressiv (= prorsoaktiv <> retroaktiv?) rusrapport, och dessutom är Et-tecknet bara så jävla snyggt tillsammans med romerska siffror, att jag motiverar det med hänvisning till sinnlighetens förtjänster för att inte säga estetik (vilket kan misstolkas, då jag inte åsyftar den akademska disciplinen). Här tänkte jag citera Nietzsches uttalande, att all strid är strid om god smak, men jag kommer inte överens med Nietzsche längre.
Enligt honom är livet vilja till makt, och enligt mig är livet vilja till tjack!
Eller nä, det är det förstås inte. Däremot implicerar tjack vilja till livet!
(Ingen påtänd text är fulländad utan en onödig logisk formel
Jag tryckte in lösningen och armen blev alldeles varm. Det gick dessutom ovanligt trögt att slå i sig för att vara med en pump, som bara använts tre gånger, vilket var litet märkligt, fast det var uppenbarligen tredje gången gillt!
Jag blev äntligen påtänd, men det krävdes en nollfemma. Eftersom jag inte betalat för knarket, så är jag självfallet mycket nöjd, men jag skulle nog kalla det fultjack i alla fall. Effekterna är mestadels distala, varför jag misstänker ett dåligt ratio mellan levo- och dextroamfetamin; alternativt är det slaget med någon tråkigare centralstimulant typ (pseudo-)efedrin.
Effekten är mycket kortvarig också, men kicken är skön.
Förhoppningsvis får jag i mig något annat i kväll också, för nu har jag pundat bort hela ruset med att rapportera det. Det hade jag så mycket bättre kunnat göra genom att posta andra utsvävande pundiga inlägg, och det borde jag egentligen också förväntas göra med tanke på rubriken.
Jag vaknade för fjärde eller femte gången av telefonens alarm, makade undan min nedanför mig i sängen avdäckade polare, tände en cigg och drack den sista klunken vatten ur ett smutsigt glas, som stod på det av sprutor, snapsglas och blodiga bomullstussar överbelamrade nattygsbordet. Det smakade mer som min polares andedräkt än som vatten, men jag är å andra sidan ett stort fan av whiskey.
Nu upptäckte jag med skräckblandad förtjusning, att jag fortfarande var full från den föregående kvällens whiskeydrickande och kände av diazepamet, som jag hade hittat på golvet under gårdagen. Minnet är litet luddigt här, men det blev något tjafs om cigaretter med min kära sambo CharlieR, när jag försökte plocka ut cigg ur ett mjukpack John Silver åt henne, samtidigt som jag borstade tänderna och var bakflöddrad och full. Jag gav min skjorta till henne (eftersom hon dels ville ha den, dels inte hade några andra rena kläder), tog på mig en ny skjorta, kysste henne, sade hejdå åt polaren och skyndade till min föreläsning, medan de förberedde åtagandet av sina egna ärenden, vilka, om jag inte var alltför väck för att förstå saken rätt, handlade om att införskaffa knark. Nu är jag förvisso som regel alltför väck för att förstå saker rätt, och det handlar alltid om att införskaffa knark, varför hela den här meningen uppenbarligen är överflödig och amfetaminet antagligen gjort sin verkan.
Nåväl, under föreläsningen satt jag rastlös och skruvade obekvämt på mig, när alkoholen gick ur kroppen och inget tjack fanns till hands. Det var intressant men inte njutbart och framför allt inte av någon betydelse för rusrapporten.
När jag kom hem, kokade jag ett paket nudlar och fick något av en mental orgasm, när jag hörde ett efterlängtat kuvert med knark och färska verktyg dimpa ned genom postlådan. Jag äter normalt nudlarna väldigt fort, men nu slog jag mitt personliga rekord och fick därvid erfara en smärta i den övre magmunnen, då jag skyndade mig att bli färdig med maten för att kunna slå i mig en macka.
I n j e k t i o n (I & II)
Tjacket luktade förtroendeingivande, men det var brunt i en negroid nyans och liknade kaksmulor. Det såg ut att ha varit klet, som upphettats – tillsammans med därigenom brynt druvsocker – och bankats med grovkornigt farinsocker eller krossade råsockerbitar. Det skulle vara en nollfemma allt som allt, men det såg ut att vara litet mer än så (kanske för att man sällan får rätt kvantitet av en drog [en boll heroin föreställer 0,5 men är 0,4; en gubbe tjack föreställer 1 men är 0,8]). Hur som helst tog jag upp ungefär hälften av substansen ur ziplockpåsen med hjälp av en liten sked, som tömdes i ett snapsglas. Därefter fyllde jag ett annat snapsglas med vatten och kokade detta i microvågsugnen, tog ut glaset, öppnade en ny femmeterspump och drog upp tre meter kokhett vatten, som jag sprutade ned över kaksmuleknarket och rörde om med skeden och såg till att krossa alla smulor. Det nu dissolverade knarkets lösning påminde till utseendet mera om jonk än om bums, men lukten signalerade definitivt tjack. Lösningen blev oklar och skummade i pumpen, och en del grums vägrade lösa upp sig. Jag sparade det mulattfärgade bomullsfiltret i ett tredje snapsglas för senare återvinning, och en del trådar och korn satt fast på undersidan.
Jag drog av mig bältet, kavlade upp högerärmen, stasade armen, desinficerade den cephaliska venens raka utlöpare i armvecket och monterade en färsk orange kanyl (25 G à 0,5 × 25 mm) på pumpen och lämnade en meter luft för självsvar. Jag bet hårt tag i bältet och smekte dreglande in stålet i armen.
Svar! Venöst blod skymtade genom kanylens Luer-Slipkoppling av orange plast.
Jag tryckte in kolven och släppte bettet om stasbandet, satte en bomullstuss i armvecket och drog ut sprutan. Ah.
Därmed försvann all ångest och rastlöshet genast. Jag tände en cigarett och rengjorde verktygen genom om att dra upp varmvatten i sprutan och spruta ned det i svarsglaset för senare återvinning.
Återvinningen visade sig ske väldigt snart, då jag kände mig missnöjd med dosen och därför tog litet till ur påsen, drog upp svaret i pumpen och sprutade ut det över smulorna. Jag tog litet mera varmvatten också för att låta det lösa sig ordentligt, och sedan filtrerade jag som vanligt genom en bomullstuss och sparade den i filterglaset.
Injektionsritualen upprepades med samma verktyg men denna gång i den cephaliska venens sneda utlöpare.
Oh! Det där kändes i hjärtat. Det var en skön kick, men den efterlämnade ingen eufori eller inspiration.
D e s p e r a t i o n
För att boosta mitt halvtaskiga amfetaminrus kokade jag kaffe på samma kaffefilter, som satt i bryggaren. Det blev litet blaskigt, men det dög åt mig. Därefter skyndade jag till dagens andra föreläsning. Föreläsningen var till en början intressant och behandlade inledningsvis väggmålad pornografi från Pompeii. Jag noterade menage à trois samt cunnilingus och missionären. "Det är ju fantastiskt", sade lektorn apropå bilderna, och jag skrattade tyst för mig själv och tänkte på den heminspelade porr, som aldrig blev av häromdagen (snöade in på perfektion av själva inspelningen och fastnade i annat). Sedan skrattade jag igen, tyst för mig själv, när han sade "Språket som svar och verktyg", men det sammanhang, i vilket detta nämndes, har jag glömt, då jag redan vid det laget började tända av och längta efter en ny rykare. För mig var allt sammanhang lika upplöst som det tjack, om vilket jag fantiserade att pumpa in i blodomloppet. Inget existerade utom nästa dos och tiden fram till dess.
Efter föreläsningen gick jag snabbt hem och kände ett trängade behov att kasta vatten. Som man alltid gör, gjorde jag misstaget att försöka blockera urinflödet genom att anspänna sphincter urethrae, medan jag skyndade till toaletten. Jag tänker inte utveckla misstaget, och detta motiverar jag med en obskyr referens: "Intet skall vara fördolt för den vise, medan den oinvigde inte skall kunna ta del av hemligheterna" (Paracelsus, schwezisk mystiker under 1500-talet, uppfinnaren av Laudanum [opiumtinktur]).
Efter toalettbesöket, varvid jag lade märke till tjackets distala effekter, närmare bestämt med avseende på könsorganen (tjackballe och pansarpung!), värmde jag det gamla kaffet i micron, knäckte en energidryck och kokade en panna på det resterande tjacket.
I n j e k t i o n (III & IV)
Den här gången gick något snett med injektionen. Först fick jag svar, men sedan råkade jag trycka in kanylen en bit och erfor en vag smärta; jag jackade (aspirerade, drog bak kolven) för att se, om jag fortfarande var i venen. Inget svar. Jag drog ut kanylen en bit, och plötsligt forsade det in venöst blod i pumpen. Ah, härligt. Den synen kan man nog inte se för många gånger, och få skeenden är så ljuvliga att bevittna...
En orm av livet självt slingrar sig genom lösningen och drar ett rött spår efter sig på pumphusets innervägg...
Härvidlag vill jag plötsligt revidera trafikljusens färger. Det känns inte riktigt rätt vänta och se, om det kommer gult svar. Det är orimligt att stanna vid rött – det är ju ett komplex av affirmationer: "Ja! Rätt! Kör! Nu!" – och vem i helvete skjuter skjuter tillbaka grönt svar?!
Det skulle vara jag, då.
I n s p i r a t i o n
Fjärde injektionen väntar ett tag (och det skulle i så fall bara bli ett avkok på filtren, varför det inte riktigt räknas), men det här är en progressiv (= prorsoaktiv <> retroaktiv?) rusrapport, och dessutom är Et-tecknet bara så jävla snyggt tillsammans med romerska siffror, att jag motiverar det med hänvisning till sinnlighetens förtjänster för att inte säga estetik (vilket kan misstolkas, då jag inte åsyftar den akademska disciplinen). Här tänkte jag citera Nietzsches uttalande, att all strid är strid om god smak, men jag kommer inte överens med Nietzsche längre.
Enligt honom är livet vilja till makt, och enligt mig är livet vilja till tjack!
Eller nä, det är det förstås inte. Däremot implicerar tjack vilja till livet!
(Ingen påtänd text är fulländad utan en onödig logisk formel
Vad jag sade först, var:
a = Amfetamin
l = Livet
v = Vilja
l ←→ v(a)men det jag menade och senare ändrade mig till, var:
a → v(l)K o n k l u s i o n
Jag tryckte in lösningen och armen blev alldeles varm. Det gick dessutom ovanligt trögt att slå i sig för att vara med en pump, som bara använts tre gånger, vilket var litet märkligt, fast det var uppenbarligen tredje gången gillt!
Jag blev äntligen påtänd, men det krävdes en nollfemma. Eftersom jag inte betalat för knarket, så är jag självfallet mycket nöjd, men jag skulle nog kalla det fultjack i alla fall. Effekterna är mestadels distala, varför jag misstänker ett dåligt ratio mellan levo- och dextroamfetamin; alternativt är det slaget med någon tråkigare centralstimulant typ (pseudo-)efedrin.
Effekten är mycket kortvarig också, men kicken är skön.
Förhoppningsvis får jag i mig något annat i kväll också, för nu har jag pundat bort hela ruset med att rapportera det. Det hade jag så mycket bättre kunnat göra genom att posta andra utsvävande pundiga inlägg, och det borde jag egentligen också förväntas göra med tanke på rubriken.
__________________
Senast redigerad av Arkomann 2009-02-18 kl. 19:30.
Senast redigerad av Arkomann 2009-02-18 kl. 19:30.
Men trivs du med det så får du ju göra vad du vill. Bra skriven rapport iallfall.
