Syntes mellan rationalism och empirism

Har under en längre period studerat kunskapsfilosofi på grundnivå.

Mitt problem är att jag inte riktigt förstår mig på Kants
syntes mellan Rationalism och Empirism.
(har läst flertalet böcker osv, men får inte riktigt grepp om det)

Kants syntes skall väll ha revolutionerat filosofin och delvis gått steget längre än Platon och Aristoteles som exempel.

Kants "Analytiska a priori" förstår inte riktigt, hur kombinationen är möjlig!


...och hur han av allt detta drar slutsatsen Tinget i sig kan vi inte veta någonting om!

Revolutionen är den Kopernikanska vändningen. Istället för att utgå från objektet för undersökningen så utgår vi från människan. Allting Kant skriver har sitt ursprung i människan själv, och rationalismen och empirismen gifts samman i åskådningskategorierna som Kant menar är vårt sätt att begripa världen. För ingen perception av någonting är "ren", eller befriad från någon slags förförståelse eller åskådning. Om vi hade en sådan perception skulle den över huvud taget inte kunna fastna. Vi skulle inte begripa vad vi såg.

Således måste alla Empiriska erfarenheter begripas genom åskådningskategorierna: alltså de Rationella förmågorna hos människan - exempelvis förståelsen för tid, rum, modalitet och kausalitet.

Ett "syntetiskt a priori" är en insikt som vi kan vinna om någonting utan att ha en direkt empirisk erfarenhet av detsamma. Ett exempel som Kant hade på ett sådant syntetiskt a priori" är att vi kan inse att ett rakt streck är den kortaste streckan mellan två punkter - han menar alltså att det inte från början ingår i vår förståelse för det raka strecket att det även är den kortaste streckan mellan två punkter, men att vi kan inse det blott genom att tänka oss fram till det, utan att empiriskt behöva uppleva det först.

Vi kan egentligen bara begripa tinget såsom det framställer sig för oss i enlighet med någon given åskådningsform, och därför går det inte att veta någonting om "tinget i sig", alltså det som ligger bortom åskådningsformen.

Vad innebär det?

Läs kritik av det rena förnuftet - den är lättläst och klar i sin framställning.

Samtidigt ganska tät läsning för grundnivå, tycker du inte? Tror att den lite smalare Prolegomena skulle kunna passa bättre.

Felet ligger inte nödvändigtvis hos dig, Kant hade fel i mycket och det är fel att utgå ifrån att det han skriver måste vara något som går att få fram till en rimlig tes.


Verkar rimma dåligt med vad vi vet om modern fysik. Eller har jag tolkat dig [eller Kant] fel?

Jag återgav som jag nämnde Kants eget exempel på ett syntetiskt a priori. Själva idén om att det kan finnas syntetiska a priorin har ju utsatts för hård kritik från positivistiskt håll, som du säkert själv också känner till? Kant ville ju även få matematiken till en hel lära av syntetiska a priori satser, något som man också försökte motbevisa från positivistiskt håll i samband med att man försökte påvisa att matematik och logik hade gemensamma rötter (och eftersom alla logiska satser är tautologier skulle ävenså matematiken vara en tautologi och således inte syntetisk).

Ja, precis, jag är lite hjärntvättad från det hållet så Kant och hans följeslagare är som ett rött skynke framför ögonen. Men rent spontant har jag svårt att se Kants ide skulle funka med tanke på Einstein, kvantfysiken och hela den delen som (såvitt jag kan se det) gör tanken på syntetisk a priori som ganska hopplöst. Tycker att historien har gett empirikerna rätt på denna punkten.

Jo det håller jag absolut med dig om. Den nya fysiken har förändrat vårt sätt att se på nästan allt. Kant behövde ju försvara idén om syntetiska a priorin för att han behövde dem för att rättfärdiga hela idén om metafysik, som han såg den. Senare metafysiker skulle ju hitta nya grundvalar, nya behov för metafysiken att fylla, och Kants syntetiska a priori är idag utdaterat som koncept.

Nej, då jag förstått att den inte är lättare (tunnare är inte desamma som lättare). Du kanske inte delar min åsikt att Kritik... är tydlig i sin framställan och därmed torde vara hyfsat lätt att läsa?

Vidare har han ju ännu inte definierat "grundnivå", så du torde ha lika liten förståelse av vad det innebär som jag. Sedan skriver han ju att han studerat "under en längre period" vad det nu kan tänkas innebära.

Jag vet inte vad ni har läst för Kant men den Kant jag har läst utreder hur tre instanser av syntetiska apriori-satser är möjlig. Hans paradexempel gällande matematik är 5+7= 12, där inte 12 ges analytiskt i 5+7. DOCK, hans slutsats gällande metafysiska satser som är syntetetiska apriori är att de är omöjliga.

Tack CurryCurre, men hissen har inte riktigt gått ändå upp ännu!

Om jag förstått delar av det hela rätt, så utgick Kant ifrån hur människan själv upplevde världen. Inte som exempel Platon som utgick ifrån "själva tingets perfekta idé" eller Aristoteles som utgick ifrån "själva tingets kompletta form"


Om jag förstår dig rätt, måste det empiriska upplevelserna tolkas av det rationalistiska tänkandet, genom åskådningsformerna: t.ex kasualitet och tid och rum.

De rationalistiska Åskådningsformerna är som verktyg för det empiriska upplevelserna?

Utan de rationalistiska åskådningsformerna är de empiriska erfarenheterna obegripliga/ utan de empiriska upplevelserna har vi ingen användning av de rationalistiska åskådningsformerna?

(hoppas du förstår och att jag inte rör till det allt för mycket)

Menar Kant att tinget uppträder för oss rationalistiskt genom deduktion, men utan det empiriska (induktionen) kan vi inte förstå tinget och sätta in det i ett sammanhang. Vi kan inte förstå det och det kan inte "fastna", som du skriver CurryCurre?

Allt detta är väll i princip samma sak som syntetisk a priori?



Men om det empiriska inte är delaktigt blir väll snarare exemplet analytisk a priori?

Åskådningsformerna är transcendentala - inte rationalistiska. De är betingelserna som möjliggör framträdelserna, vidare att dessa i sin tur kan förnimmas. Detta genom att de "ordnar" de yttre framträdelserna. Tiden (transcendental åsk.form) ordnar de inre företeelserna.