Familjen Annorlunda

Har förskolläraren samtidigt en bebis och en ätstörd tonåring att hålla koll på under tandborstningen?
Visst kan det drabba alla familjer men att stötta en ätstörd tonåring tar väldigt mycket tid oavsett antal barn. Men jag förstår inte hur de ska kunna ha koll på dottern att hon äter och behåller maten, samtidigt som den nyfödda skriker, tvååringen fingrar på spisen, treåringen gråter och tre barn behöver hjälp med matteläxan. Det måste vara som i skolan och förskolan när man räcker upp handen och väntar på sin tur. Och det minns jag som något negativt, att bara sitta och vänta på att fröken hanterade ett bråk och hjälpte fyra andra innan hon kunde komma till just mig. Räcker den ätstörda tonåringen upp handen innan hon kräks? Åttaåringen som blev retad i skolan och skulle vilja prata med sin mamma om saken, räcker den upp handen? Nej, jag får lite ont i magen av tanken.

En sådan situation kan givetvis uppkomma, självklart. Men det lär ju inte vara så hela tiden, hela dagen. Dessutom har barnen en pappa också som verkar vara närvarande och engagerad.

Barn sover, barn klarar sig själva, barn vet rätt och fel och barn är helt fenomenala på att anpassa sig till olika situationer. Barn är lösningsfokuserade och barn sitter inte och väntar. Vem vet, de kanske till och med hjälper varandra? HELA familjen kan vara ett stöd, inte bara modern.

Att de behöver ha handuppräckning är att hårdra det till det yttersta, men sedan så hör det väl också till uppfostran att vänta och vänta på sin tur? De lär ju inte tillämpa nummerlappar direkt i hemmet.

Visst, att ha ett ätstörd barn är en påfrestning av rang men uppenbarligen har familjen fått det stöd utifrån som de behöver och ha rätt till.

Jag tror att Mirka drar sig för att klaga alltför mycket. Men det måste vara väldigt svårt att hinna tillgodose alla barnens olika behov, får lite kaoskänsla när jag tänker på det.

Jag tror att det är enklare för pedagoger att göra det eftersom de för det första "måste" göra det. Det ingår i jobbet och barnens föräldrar kan klaga annars. Är det ens egna barn kan man ju välja att glömma vissa saker. Är man i det egna hemmet är det även mycket annat som drar.

Ska vi jämföra med förskolan så har ju inte EN pedagog ansvar för tretton barn. Nu ska väl inte de två äldsta räknas till barn så elva då...
Men ja, barnen klarar sig nog. Tror inte på att föräldrarna hinner med alla och SE varje individ, det är mest det.

Känns som det är reklam i varje inlägg på Mirkas blogg numera, rätt trist faktiskt. Läsarna verkar inte direkt gilla hennes förslag att äta kex till frukost, som givetvis var reklam det också.

Konstigt att jämföra en familj med en förskoleklass. Tycker ändå en mamma och en pappa ska ge så mycket mer än bara nån minut här eller där. Jag tycker inte att en förskolepedagog kan tillgodose alla barns behov tillräckligt. Det är ju naivt att tro att det är så! Det finns alltid de som kommer i kläm och som inte får nån uppmärksamhet alls! Har själv kompisar som är 'dagisfröknar' och de har själva berättat för mig att de aldrig känner att de hinner tillräckligt med alla barn.. Och då är dom ändå flera personer i en grupp! Det finns alltid t.ex. dom tysta barnen som kanske inte får nån tid alls. De stökiga tar all tid etc.

ja, de som haft ätstörning i familjen säger ju att det är tufft. Kan ju t.o.m. bli sjukhusvistelse, hur ska Mirka och P palla med det? Med så många små som behöver omvårdnad?

Det måste vara jättetufft för Mirka och Peter att hinna med allt. Förstår inte riktigt hur de får ihop det. Hur blir det om flera av barnen får problem och kräver extra mycket uppmärksamhet? Att jämföra en familj med en förskoleklass låter bara väldigt konstigt.

Ni som inte förstår resonemanget.

1. Har ni egna barn?

2. Har ni egen erfarenhet av skola-barnomsorg?

Hur klarar man det? Tja, man kämpar, man får professionell hjälp, man tar hjälp av sitt kontaktnät och skolhälsovården. Allt för att det ska bli så bra som möjligt.

Att sitta och spekulera om fler problem och hur det ska gå då är ju enbart naivt om något. Ja, alla familjer har sin problematik. Ja, alla familjer har sina kamper men glöm inte att många familjer är väl fungerade och som förälder så gör man allt för sina barn.

Bara för att familjerna har varit på TV, exponerar sig i sociala medier samt lever på intäkter från annonser och blogg. Innebär det ju inte att de är annorlundare än alla andra.

Återigen, tänk de familjer där föräldrarna pendlar, har långa arbetstider, sätter sin egentid främst och låter barnen går sent på förskolan och fritids. Om vi pratar Norrströms så är ju Mirka närvarande i högsta grad med stöd av Peter.

Så även Carola Wetterholm i den situationen hon befinner sig i.

Ronille: Problemet/skillnaden är att de här storfamiljerna har inga marginaler. De kan inte lägga 50% på ett barn utan att 12 andra blir lidande. Tycker inte det är rätt!
Varför ens riskera att behöva kämpa/få ihop det nätt och jämnt? Förtjänar inte barn idag mer än att bara det basala (hel, ren och mätt) ombesörjs?
Jag kan aldrig förstå dom som nöjer sig med att få ihop det.
Vill man inte ge sina barn mer än syskonkärlek och tillhöra gruppen/en plats i flocken?

Ja och ja.

Jag är rätt så övertygad om att hur goda intentioner någon har, eller hur snäll någon är och hur mycket de än älskar barn, så slutar det handla om det när man närmar sig ett visst antal barn, som ska ses som individer, det praktiska ska skötas, det känslomässiga ska ombesörjas och allt däremellan. Antalet "slår ut" hur bra mamma du än är.

Därför tycker jag att Mirkas val med många barn känns väldigt egoistiskt. Hon fortsätter ha ungar för sitt eget välbefinnande, och räknar inte in övriga familjens välmående i ekvationen (nu menar jag inte ätstörningen utan mer generellt. Visste inte ens om Linneas problem förrän typ fem minuter sedan).

Samma med i princip alla föräldrar som varit med i FA. Bara att i Mirkas fall tycker jag att det är uppenbart att det faktiskt handlar om ett slags beroende, något inre kaos hon försöker stilla med en ny bebis.