Ensamstående mammor här?

Om män hade möjligheten att besluta om en kvinna ska göra abort eller inte så vore det att göra övergrepp lagligt och så ger det nya möjligheter till andra typer av övergrepp mot kvinnor.

Och hur ska man avgöra vilka som är "lurade" att befrukta någon mot de som bara varit oförsiktiga? Går ju inte precis att bevisa - båda parter kan ljuga.

Bevisbördan borde naturligtvis ligga hos kvinnan. Det är ju hon som är i överläge rent juridiskt. Och hur trovärdig är hon jämfört med den som blivit "lurad"?

Haha.. Tror du har missuppfattat rättssystemet. Om du anklagar någon för någonting så ligger bevisbördan hos dig.

Ja tyvärr är det så. Men ord står mot ord och vilken blivande far skulle ljuga i en sådan samvetsfråga? Lite social våldtäkt är bara förnamnet.

Jag kan på rak arm säga att många skulle ljuga. Jag har genom väninnor erfarenhet av 3. Och ja jag vet att de (mina väninnor) inte ljuger, de var samtliga i fasta förhållanden och hade pratat om barn tom.

Och hur trovärdigt är det påståendet? Inte fan talar en man öppet om att skaffa barn och sedan helt plötsligt kommer på andra tankar när partnern blir gravid?

Vid ett av de tre tillfällena har jag tom hört killen själv säga att han vill ha barn och väninnan i fråga vet jag hade en väldigt aktiv "biologisk klocka" så det lär ha varit omöjligt för henne att INTE prata med honom om det.

När hon väl blev med barn så anklagade han henne inte bara för att ha lurat honom och att han trodde att hon gick på p-piller (vilket hon inte hade gjort på flera år) utan också för att det förmodligen inte var hans barn. Sedan följde regelrätt trakasseri och verbal misshandel samt diverse trevlig ryktesspridning bland bekantskapskretsen. Killen skickade tom ut ett brev till en skara folk av gemensamma vänner om detta.

Jag kan som far till en 1:åring i ett äktenskap inte fatta hur man fixar att vara ensamstående.. På så många vis. Praktiskt, relationsmässigt (barnet och den andre föräldern) samt känslomässigt.

Tror att många, kanske främst unga kvinnor av naturliga skäl, graaaavt underskattar vad som krävs och behövs i föräldraskapet?

Att vara en ofrivillig eller "ofrivillig" förälder känns spontant som något man verkligen ska undvika. Samt undvika att "dra in" någon annan i. Har svårt att föreställa mig att uppfostra min son med en mor som inte varken skulle bry sig eller vill vara delaktig?! Vad säger man till barnet? Hur respekterar man föräldern som stack? Hur skapar man en normalisering av relationen mellan dessa båda bittra parter? Anser att barnets välmående går långt före den upplevda "rätten" till att bli förälder. Och, om man undantar rätt många exempel förvisso, då tycker jag faktiskt att det finns många som lägger sin egen spontana vilja att bli förälder långt före barnets rätt till en stabil vardag och en stabil kontakt med sin mamma och pappa.

Jag är endast känslomässig här kanske, men jag är personligen rätt trött på flumgenerationen som anser att en söndersplittrad familj där man har lite eller ingen kontakt med föräldrar etc inte på något vis skulle kunna vara mindre lyckat för ett barn. Har kännt rätt många som i vuxen ålder kämpar rätt bra med att förhålla sig till en frånvarande far/mor.

TS = som förälder själv så tänker jag att du kanske skulle fundera REJÄLT på att bli en ung ensamstående mamma till ett barn som inte kommer att ha en aktiv pappa i närheten.

Det finns många ensamstående föräldrar som gör ett jättebra jobb och som kanske inte har haft något vidare bra alternativ. Men jag menar absolut att två normala föräldrar som lever ihop och samarbetar är den bästa förutsättningen för ett barn. Man formar dem tidigt och deras behov rent praktiskt om inte annat är nog något som många underskattar.

I can´t agree more!