Geniun lycka är socialt grundad

Är man isolerad kan man inte vara lycklig. Struntar man i andra blir man olycklig, även om man gör det av "blygsel eller rädsla"
Att vara lycklig är att känna att man är en bidragande faktor till att skapa bättre förhållanden mellan sig själv och sin sociala omgivning.
Marknaden vill få dig att tro annorlunda, därför är du fast i ett tröstlöst, olyckligt tillstånd där interaktionen och kraften spelar mellan dig och produkten, istället för mellan dig och dina medmänniskor.

hur vet du?

Det låter som Marxistisk "Alienation".

Jag skulle hellre vilja veta vad som skiljer genuin lycka från annan (falsk?) lycka

Som jag har förstått den kabbalistiska synen (Bnei Baruch) på lycka och begär liknar den väldigt mycket vad säger där. De menar att att summan av ens begär kan liknas som vid en kopp som aldrig blir full, den känns dock alltid tom, så man fortsätter leta efter nästa "svar", och det blir att fylla begäret. Men begär handlar om egoism, att själv ta emot, och lyckan blir alltid kotrvarig då den ersätts av ett nytt begär som kan tillfredsställas för att känna lyckan. Och deras lösning är att göra givande till ett mål, och källa till lycka. En annan kopp i princip, som man kan hälla- och ge ur utan att den någonsin sinar. Och den känns aldrig tom, alltid full.

Det tänket har gjort mig lyckligare än vad jag var innan jag upptäckte det tänket.

Falsk lycka torde vara när man låtsas att man är lycklig inför andra utan att känna sig lycklig (tex Bree i Desperate Housewifes).

Mänsklighetens stora ouppnåeliga dilemma... hur blir man lycklig? Om man med lycka menar att ständigt känna sig tillfreds och vara glad hela tiden så är svaret för de allra flesta av naturligtvis aldrig (undantagen är de utvecklingstörda och andra avvikande personer). Vad skulle hända om alla blev lyckliga och tillfreds med allting? Ingen skulle känna sig motiverad till något längre och samhället skulle stanna av. Tråkigt nog är ångesten (i måttlig dos) en motiverande drivkraft för oss människor tillskillnad från lyckan som bara är en belöning.

Droger, exempelvis.

Ur ett fysiologiskt perspektiv så är de i regel svårt att skilja "sann" lycka från "falsk" lycka. Men inte ur ett moralistiskt perspektiv. Det är ju handlingen som avgör, det som händer i hjärnan är via redan existerande neurala system. Om man förutsätter att sann lycka är socialt grundad kan ju droger vara sann lycka till den punkt där ett missbruk sätter in och det börjar handla om någon form av personligt tvång.

Eftersom lycka för mig är mer än fysiologin som försiggår i skallen under särskilda förhållanden, så kan jag inte räkna droger som "sann" lycka. Lycka för mig innebär no-strings-attached, känslan ska komma av sig själv och inte vara framtvingad. Jag är säker på att du förstår vad jag menar.

Däremot kanske man kan höja lyckan under socialt umgänge genom drogpåverkan. Men då känns det som att ta den enkla vägen, på något vis. Som en kompis sa, folk stannar sällan upp och frågar varför folk tar droger. Hursomhelst så anar jag att TS är inne på raka motsatsen - kan man vara lycklig utan socialt umgänge? Ens med droger?

Jag säger nej.

Och varför är lycka ett tillstånd att prioritera och föredra framför andra?

Fast kan man säga att Bree är lycklig då? Hon är ju inte lycklig, enligt dig. Jag vill mest kunna skilja på att-vara-glad och "genuin" lycka. Det verkar finnas relativt objektiva kriterier, som inte har något alls med att-vara-glad att göra...

Dalai Lama säger att han är konstant lycklig, men det beror nog på hur man definierar lycka. Det är inte som att han äter semlor varje dag, han badar inte i pengar, han har inte många kompisar, etcetera. Räcker det med att säga att man inte är olycklig? Det känns som ett dåligt cirkelresonemang egentligen...

I och för sig brukar Henkko finna sin lycka i att smutskasta och anklaga. Men två inlägg om lyckan:

https://www.flashback.org/showpost....&postcount=113
https://www.flashback.org/showpost....&postcount=114