Geniun lycka är socialt grundad

Menade mer att man rannsakar sig själv och hur (man tror att)omgivningen uppfattar en.

Jag måste nog ta detta väldigt subjektivt, då jag inte vet hur du, eller någon annan, uppfattar lycka, men here goes:

Att vara med andra gör att man fokuserar på det man gör. Det gör att man fokuserar på det som händer i nuet, och småsaker kan få en att känna sig lycklig. Detta är inte lycka (dock kan social samvaro förbättra hur man känner sig när man är ensam).

När man är ensam, så fokuserar man på hur man är, och hur livet verkligen är. Det är alltså en lycka grundad på hur man verkligen känner sig, och inte på grund av småsaker som sker runt omkring en. Man är lycklig för att man är sig själv, och inte för en händelse runt omkring en som givit upphov till den tillfälliga lyckan. Den ensamma lyckan bör således vara mer långvarig.

Jag tror inte att det spelar någon roll om man blir lycklig över att man funnit livets sanningar eller om man har många vänner, utan bara att det enbart är när man är ensam och kan reflektera över hur man mår som man verkligen kan bli genuint lycklig - och då spelar det ingen roll varför. Det är således slutprodukten som är genuin, och inte orsaken.

Jag tror inte att det finns genuint lyckliga människor, vi är alla mer eller mindre deprimerade och alla försöker hela tiden bli lite mer lyckliga, inse att man aldrig kan bli helt lycklig.

Då ett socialt liv räknas till ett av basbehoven, så lär man inte kunna vara lycklig utan att möta andra människor då och då.

Dock känns den här diskussionen ganska intetsägande, då vi spekulerar i hurvida man kan genom att vara social få en känsla av något som är ganska individuellt definerat. Och då det finns nästan lika många definitioner på lycka som folk som diskuterar här, så blir det svårgenomfört.

Ska vi sen krångla till det genom att sätta GENUIN framför, så blir det hela ännu krångligare.

Nej säger jag, lycka uppnås på olika sätt beroende på individen, genuin som icke.