Citat:
Ursprungligen postat av Moon The Loon
Det här Veerpalu-fallet har konfunderat mig.
De flesta tror han dopat sig en längre tid men åkt dit först nu. Detta tror jag också. Men hur kan killen ha klarat sig i låt oss säga 10/15 år utan och åkt dit först nu. Vad gjorde han "fel" den här gången så han åkte dit? Eller kanske det mest intressanta, vad gjorde han "rätt" för att inte åka dit alla andra gånger? Jag menar killen måste blivit testad hundratals gånger.
Någon med koll eller som bara vill spekulera?
Spekulera går alltid.
De generella dopingmisstankarna gäller ju systematiserad doping i vissa länder. I Veerpalus fall stärks detta exempelvis av att en Estländare lämnat en blodprofil som tyder på doping innan TdS.
Såtillvida är utövarna långt ifrån ensamma, om ens huvudansvariga för dopingen, utan det sköts utav ett medicinskt team med stora kunskaper om mängd dopingspreparat och effekt som gör att utövaren får i sig rätt mängd vid rätt tidpunkt.
Dessa läkare och ledare har även hyfsad koll och säkert kontakter med insyn i antidopingarbetet så att de hela tiden har koll på testmetoder och vad som är nytt. (Som exempel kan nämnas att finnarna inför 2001 konsulterade en högt uppsatt inom antidopingen och fick veta att man inte skulle göra tester på hemohes, som tur var, var denne felinformerad.)
Testerna i sig är troligen inte hundraprocentiga, utan man sätter gränsvärdena medvetet högt för att det inte ska råda något tvivel om att det är doping det rör sig om. Detta skulle om det stämmer betyda att A-prover som närmar sig gränsvärdet men inte tangerar det lämnas därhän, eftersom det finns några små procents sannolikhet att det inte rör sig om doping. (Detta skulle kunna förklara somliga klumpiga uttalanden från WADA och skidförbundet om att de vet att några utövare är dopade men att de tävlar ändå. Iof går nog detta att se på blodvärdesprofilerna enbart också.)
Som exempel kan Veerpalus landsmaninna Smiguns fall nämnas, då A-provet översteg gränsvärdet för nandrolon?, men inte B-provet. Det översteg dock gränsvärdet satt för män vilket var satt något lägre än det för kvinnor vilket gjorde att man ett tag av misstag tolkade det som positivt. Troligen är gränsvärdena väldigt generösa och det ska extremt mycket till för att uppnå sådana halter på naturlig/tillåten väg.
Slutligen om de regelbundna testerna så sköts väl de av inhemska antidopingarbetare, vilket betyder att enbart korruption i liten utsträckning räcker, för att kunna ladda på hemmaplan med otillåtna ämnen i kroppen. Så tävlar man sparsamt kan man undgå internationella tester tillräckligt länge.
Felet nu gentemot förr, kan bero på att "fel" person genomförde testerna, att man inte kontrollerat att det aktuella tillväxthormonet gick att påvisa i test, eller helt enkelt att denna "satsning" genomfördes mer på egen hand utan uppbackning från lika stor expertis. Tror själv på mittenalternativet.