Citat:
Ursprungligen postat av The.other.side
PK-kärring och struts
Vad tänker du om mördaren?
–Jag har gjort ett medvetet val att inte hata honom
–Folk har frågat mig om jag inte önskat livet ur honom, att han skulle ha fått dödsstraff. Men det är just det som är skillnaden mellan honom och mig, att jag inte kan tänka mig att döda någon.
–Jag väljer också bort att läsa deckare eller att se våldsfilmer. Det är för nära min verklighet och för mig är det svårt att fatta att mord framställs som underhållning.
"Jag skulle önska att media visade mer hänsyn när de formulerar rubriker,
att de inte slentrianmässigt använder bildstarka ord som ”styckmord” och att de ibland kan avstå från att redogöra för vissa detaljer."
Strutskärringen vill inte hata mördaren, vill inte titta på deckare för det påminner henne om verkligheten och strutskärringen vill inte att media rapporterar om mord och våldsbrott. Verkligheten och ondskan skall alltså gömmas undan om PK-kärringen får bestämma. Ungefär som det som BRÅ håller på med.
Du tappade sista delen av meningen. Så här lyder hela stycket:
"Jag skulle önska att media visade mer hänsyn när de formulerar rubriker, att de inte slentrianmässigt använder bildstarka ord som ”styckmord” och att de ibland kan avstå från att redogöra för vissa detaljer
eller jaga anhöriga för att få en intervju i ett tidigt skede. Så som det var med framför allt kvällspressen i vårt fall."
För det första tycker jag att det är respektlöst av dig att kalla en kvinna som fått sin dotter brutalt (med betoning på brutalt) mördad, fastbunden i moderns - alltså sin egen - säng (har jag för mig), för "strutskärrning". Menar du att Emma Jangestig, "Arbogamamman", då också är en "strutskärring"? Eller Nathalies (i Njurunda) mor? Eller andra anhöriga som valt att inte hata?
För det andra uppfattar jag inte att hon inte vill att media rapporterar om mord, utan att de kan försöka se det ur anhöriga/drabbades perspektiv och ibland tona ner. Att hon inte vill läsa deckare eller se våldsfilmer är väl inte svårt att förstå. Det går ju inte att sätta sig in i helt hur en person som drabbats så hårt upplever olika situationer, om man inte råkat ut för samma sak själv. Men det är väl ändå inte svårt att förstå att det antagligen väcker starkt obehag - kanske ångest - att se våldsfilmer och läsa om fall som kanske tangerar det hon själv varit med om -
hennes verklighet (vilket också framgår i reportaget). Och göra det medvetet? Nej, jag förstår henne. För mig (och kanske dig?) som aldrig varit i samma situation som hon (och andra) är i, är det ju en annan sak. Vi kan läsa om ond och bråd död utan att hemska minnen och känslor ska väckas till liv och se blodiga filmer - om vi så önskar det. Saras mor ser ju saker ur
sitt perspektiv, som mycket nära anhörig. Och för henne blir förmodligen det ovan nämnda saker som river upp sår, om hon utsätter sig för det. Varför göra det? (Om man inte är självplågare, då.)
För det fjärde så tycker jag att det är oerhört starkt av modern att orka välja att inte känna hat till sin dotters mördare. Jag vet inte om jag skulle klara av det själv... Tror knappast det. Hon pratar, enligt min uppfattning, inte om att verkligheten och ondskan ska gömmas undan, utan om att finna en väg för att orka leva vidare. Hat förgör människor. Att leva med hat, det tär på en. Jag tror att det är lättare att finna en väg att orka vidare, om man kan komma till en punkt där man - om man orkar - kan förinta hatet i sig, inte låta hatet (och personen som orsakat detta hat) vinna, utan att - om man kan - försöka sätta sig över hatet och peka finger åt det. Och försöka bejaka livet.
Power till Saras mor som orkat fortsätta!
Kom att tänka på en sak nu. Din inställning, den har väl inte att göra med att det var en utländsk kille som var gärningsman? Du skulle väl även benämna Saras mor för "strutskärring" om det var en kille av svensk härkomst som mördat Sara?
