Arkitekturhistoria: Varför byggde man som man byggde på 50,60 och 70-talet?

Det var värre än så. Man började med att samla fastighetsbeståndet i kommunala bolag i syfte att hindra renoveringar och få det att förfalla så mycket att man i slutändan kunde skylla ifrån sig med att det ändå bara var ruckel man rev.

överliggaren: Var det inte leCorbusier som ritade MexikoCity?



Du har så rätt. Var det då dessa bolag blev en maktfaktor i fastighetsbranschen?
Jag har länge trott att kommunismen har stått som modell men idag är jag inte lika säker. Mycket av rivningar och byggande från den tiden med sina oftast känslokalla och rationella lösningar verkar lika gärna ha kunnat komma med de amerikanska strömningar och idéer som florerade. Kostnadsbesparande, stordrift, modulbyggande. Möjligtvis en sammanblandning. Socialistisk statsfinansiering och råkapitalistiskt rationellt billigt utförande?. Ingen sentimentalitet utan se framåt och människan är bara en komponent som formas av staten.

Du kanske tänker på Oscar Niemayer och Brasilia?

Det är väl här funktionalism hör hemma och till med kan bli till något bra, det vill säga rymdarkitektur, mitt ute i en djungel i ingenstans där det inte kan förstöra eller skämma vår kulturs egentliga skönhetsideal.



Hmm, hur menar du exakt? Att exempelvis Göta Lejon blev en oerhörd maktfaktor i Göteborg ligger förstås i sakens natur. I jämförelse med bostadsbeståndet är Göteborg i själva verket idag en mer utbombad stad än Stockholm. Vilket är extra synd eftersom sekelskiftsarkitekturen i Göteborg nog faktiskt var snäppet vackrare än den i huvudstaden.



Bra att du har kommit ur det tänkandet. I själva verket är det en mängd samspelande faktorer som ligger bakom 1900-talets förstörelse av våra organiskt framvuxna stil- och byggnadstraditioner, för att inte tala om det sena 1800-talets underbara ecklektisism (nygotik, nyrenässans, m.m). Får jag möjlighet att gissa på några av de skyldiga skulle jag säga att det handlar om så skilda saker som element från filosofin (logisk positivism), maskinålderns känsla av dekoration som något falskt och oegentligt, en satanisk tillbaka till naturen-tradition, "amerikanska" sociologer vilka väsentligen var rotlösa hatare av västerlandets storhet, m.m, m.m.
Viss böjelse för bolsjevism hör delvis antagligen till saken, men det är i bästa fall bara en delingridiens och det för definitivt allvarligt fel att göra kommunistvurmande till huvudsaken.



Ja, jag skulle säga att du kommer väldigt nära sanningen i ovanstående. Kan bara hålla med. Råkapitalistiskt billigt utförande förklarar nog en väsentlig del av de estetiska 'idealen'. Därtill utgör idén om människan som oändligt formbar - alltså en radikalt miljöbaserad antropologi - antagligen en betydelsefull förutsättning för 1900-talets arkitektoniska vansinne och oförnuftigt utspridda stadsplanering.

Visst, men det förklarar inte varför man även ödelade rikets alla paradgator, järnvägshotell, nöjespaviljonger och förnäma restauranger i anslutning till överklassens hälsosamma badorter.

I Göteborg har man vid sidan om landshövdingehusen framförallt rivit oändliga rader av sexvåningars borgarkvarter. Både dessa och arbetarklassens landshövdingehus var i realiteten exempel på gediget och högkvalitativt byggande som endast hade krävt kontinuerliga renoveringar och vissa ombyggnationer (sammanslagning av enrummare) för att erbjuda elegant komfort i hundratals år.
I borgarhusen från slutet av 1800-talet fanns i regel varmvatten, hiss och badrum från första början. På 1920-talet inrymdes ofta garage i bottenvåningen inom den stil som kallas 20-talsklassicism. Vad vi har framför oss är i själva verket en ofantlig kapitalförstörelse som till sitt omfång och totala onödighet framstår som närmast ofattbar.

Precis även lagar instiftades som gjorde det möjligt för kommunen att förbjuda fastighetsägarna att i princip göra något med fastigheten. Riktigt äckliga kommunistmetoder alltså.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Lex_Norrmalm

Jag undrar om inte detta är ett av de många områden där ideologiska höger-vänster-skalor inte är optimala analysredskap; där vårt svenska perspektiv kan bli lite skevt därför att vi till följd av socialdemokratins långa hegemoni alltför ivrigt identifierar vänster och modernitet och blandar och ger mellan dessa när vi skall analysera (eller kanske oftare kritisera) företeelser under svensk efterkrigstid. Som du påpekar finns det ju åtskilliga områden där modernitetens och rationalismens förespråkare i Sverige kastade sina blickar på tendenser i USA, som taylorismen med dess fokus på effektivitet och stordrift: i den mån som motiv som dessa bidrog till att svenska stadskärnor försågs med standardiserade "Domustorg", är det då vettigt att analysera det i termer av "kommunism" och liknande?

Är det inte intressantare att se t.ex. funktionalismen som en komplex fråga om "elitism"? Vanligt folk ville ju vanligen inte ha dessa rationella boendemaskiner utan föredrog att behålla ett "irrationellt" element i sin vardagstillvaro, som när man envisades med att avdela ett särskilt finrum även i de minsta bostadsmiljöer, eller när man till arkitekternas fasa drog in allsköns tarvlig bråte för att göra de stramt funktionalistiska miljöerna lite mysigare. Men teoretiskt sett kanske man skall se hela funktionalismen som ett slags elitens dåliga samvete, ett sätt för de skolade arkitekterna att i demokratins dagar försöka hantera skuldkänslor över sin egen "elitistiska" förmåga och privilegierade konstnärsroll, genom att på en gång vilja distansera sig från industrisamhällets föraktliga smaklöshet och skapa boendemiljöer för ett idealiserat framtida kollektiv, det drömda och föreställda folket?

I Gävle så ser man en liknande utveckling. Under 50-, 60- och 70-talen rivdes stora delar av staden (sisådär två tredjedelar). En del var misär som behövdes rivas, men politikerna har i efterhand ångrat att man rev vissa helt funktionsdugliga gamla byggnader. Ofta beskylls den socialdemokratiska hegemonin för detta och kanske stämmer det för Gävle, men för Sverige som helhet håller jag med om att man inte bara kan förklara det med höger-vänsterskalor. Man måste komma ihåg att Sverige förändrats i väldigt snabb takt och att inte bara sossar var på modernitetståget.

Citatet från den här Expressen-artikeln om kulturfientligheten i Sverige är mycket kopplad till frågeställningarna i denna tråd:

http://www.expressen.se/kultur/1.1419618/mot-historien

Här kommer vi in på en annan av Wetterbergs idéer om anledningarna bakom det man kan se som den svenska kulturfientligheten: den svenska politiska kulturen i hög grad har präglats av uppgörelse med det förflutna.
– Vi har en strömning som är programmatiskt emot historia och kultur. Det har att göra med vår oerhört snabba och dramatiska historiska utveckling, det som hände mellan 1870 och 1970 har knappt några paralleller i världen, denna förvandling från det gamla, jämmerliga samhället till det nya, rika Sverige. Andra länder har ett i dubbel bemärkelse rikare förflutet och det gör att de respekterar sin historia på ett helt annat sätt. Det där brukar sägas vara ett socialdemokratiskt fenomen. Men när Gunnar Wetterberg pratar minns jag min morfar, som alltid talade om sig själv som ”ungmoderat”.
Han var snickarson från Tyringe och avancerade till ingenjör på Skånska Cement i Malmö där han var med om att riva det pittoreska Gamla Öster och bygga det anskrämliga Caroli City i stället. Även för honom var det brottet med det gamla som kännetecknade det han gärna talade om som ”ett dynamiskt samhälle”.

Med tanke på den politiska anda som rådde under den tiden så är det väl inte så konstigt att man ville utradera överklassens (forna) samlingspunkter?

Titta på hur det ser ut i Borlänge, det är ett praktexempel på hur man totalt har förintat den gamla stadskärnan.
Har en bok som beskriver staden från början av 1800-talet och fram till början av 70-talet, och det är så att man vill gråta när man ser de gamla kulturmiljöer som är för alltid försvunna.

Som tur är så finns det en hel del fotoböcker som beskriver de svenska städer som fanns tills för inte allt för länge sedan, även om det för en annan framstår som en annan värld.

Jag har en känsla av att det är värre än så. Genom att riva stadskärnorna i de flesta mindre städerna och byggde liknande konsumschabrak där rev man också städernas identitet. Denna identitet som skiljer en stad från grannstaden. Man raserade identiteten för invånarna. Farmor kunde inte visa barnbarnet var hon hade fötts för där låg hyllorna med konserver inne på konsum exempelvis. När de rev hus efter hus förstörde de även minnet hos människorna. Möjligtvis är det därför vi söker efter trygghet jämnt, det står överst på vår önskelista för vad vi eftersträvar. Trygghet. Vi saknar den trygghet och nationella identitet som de andra länderna i Europa har för de kan luta sig tillbaka och peka på sina minnen. Där kan farmor peka ut sitt födelsehus för barnbarnet eller om det blev sönderbombat vardet låg och där finns då ett nytt hus och inte konserver från lite överallt. Svenskarna är det mest rotlösa folket i Europa egentligen.Jag kom lite bort från ämnet men visst är det så att varje gång man river ett hus river man sekler av minnen. River man en stadskärna suddar man ut prägeln för just den stan,man rycker ut hjärtat och ersätter det med ett standardiserat och konstgjort.
Jag fyller på med detta citat för det var så bra förklarat

Det är svårt att diskutera detta på ett rationellt och vettigt sätt: man vill ju bara skrika över det vanvett som rivningarna innebar. Det är lätt att den ilskan tar överhanden när man är ute efter att analysera.

Wetterbergartikeln är intressant. Det är nog så att det inte enbart handlade om socialdemokraterna.

Elitismen har sin givna del här, frågan är bara hur. Kanske kan det vara så som Guldbyxan säger att det delvis var ett försök av arkitekterna att omdefiniera sig från borgerliga konstnärer till samhällsbyggare i folkets och rationalitetens tjänst. På ett annat sätt kan man dock se just själva konstnärsrollen som skurken här: i den moderna konstuppfattningen är ju upproret mot konventionerna, negativismen, ett helt dominerande drag. Funktionalismen skulle så vara ett led i samma utveckling som gav oss pissoarer som konst. Utifrån den uppfattningen gick arkitekterna snarare från att vara hantverkare till att vara konstnärer, istället för tvärtom. (Kanske kan man säga att äldre tiders arkitekter var hantverkare i den meningen att de utgick mer från traditionen och inte hade samma vilja att chocka, medan de var konstnärer i den meningen att de ville göra något vackert snarare än något praktiskt. Så upplöses antinomin.)

Du är alltså inne på samma spår som mig

Jaha, då har jag sprungit till bokhyllan o kollat vad jag kunde hitta samt hur man resonerade då; 50% av läg. var på 1rok 1935 så trångboddheten var utbredd. Stockholm hade då ur ytrymmessynpunkt lägr standard än de flesta övriga eusopeiska städerna men hyreskostnaderna var högre.
Stockholmsutställningen 1930 betydde ett genombrott för funktionalismens idéer. Rationell livsföring, utnyttjande av tidens tekniska o. ekonom. resurser och FRIGÖRANDET FRÅN TRADITIONENS OCH KONVENANSENS ONÖDIGA BARLAST . 1931 reviderade man stadsplanelagen så att man kunde förverkliga stadsplanebestämmelser med hänsyn till terräng och byggnadernas ändamål. Dåvarande moderna stadsplanering ville framförallt öppna nya leder för den ständigt ökande trafiken. Man hade tagit sikte på sanering och reglering av äldre stadsdelar också för att rensa ut mindervärdig och olämplig (svävande uttryck) bebyggelse. Redan då hördes protester över att man rev ibland medeltida bebyggelse och stadsbildningar.
Det var 2 viktiga händelser tror jag mot hur det så sanslöst kunde ödeläggas kulturhistoriska värden och städers identitet kunde utplånas. Sverige tog tydligen redan då en väg som gick lite på tvärs mot övriga Europa för man visste ju bäst...