Arkitekturhistoria: Varför byggde man som man byggde på 50,60 och 70-talet?

Jag är väll knappast ensam om att kunna vandra på Norrmalm och fundera över hur jävla fula husen och arkitekturen är där. När man åker till valfri svensk stad på mellan 150.000 och 30.000 invånare ser stadskärnorna helt identiska ut. Samma fyrkantiga tegel och betonghus.
Husen som stod där innan var nästan alltid gamla och mycket välsmyckade. Husen idag är fula och mycket sterila.

Tro inte att det var fastighetsägarna som valde att riva husen frivilligt, det var politiker som stiftade lagar som gjorde så att fastighetsägarna i princip var tvungna att expropriera sina fastigheter till staden som sedan rev husen för att bygga något fult fyrkantigt hus.
Läs mer:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Lex_Norrmalm

En annan grej var Kooperativa Förbundet dvs Konsum. De ville bygga Domus-gallerior i hela Sverige. Då Kooperativa Förbundet och Socialdemokraterna då som nu har/hade nära kontakter gick det lätt att få tillstånd att expropriera några gamla fastigheter centralt för att sedan riva och bygga en ny fyrkantig galleria. Gallerier som ritades centralt i Stockholm av arkitekter som ibland inte ens varit på platsen där varuhuset skulle byggas utan bara fick veta tomtens storlek och sedan använde standardiserade ritningar.

Vad var det som lockade med att riva så mycket? Jag förstår att vissa kvarter och hus var jävligt nergångna, men varför valde man inte att renovera som man gjorde med t.ex. Gamla stan istället för att riva (jag vet att man hade tänkt att riva Gamla stan med men det han man aldrig med)? Nu när man väl rev, varför i hela helvete valde man att bygga så otroligt fula och tråkiga hus istället?

Vad var det som lockade med att riva så mycket? Jag förstår att vissa kvarter och hus var jävligt nergångna, men varför valde man inte att renovera som man gjorde med t.ex. Gamla stan istället för att riva (jag vet att man hade tänkt att riva Gamla stan med men det han man aldrig med)? Nu när man väl rev, varför i hela helvete valde man att bygga så otroligt fula och tråkiga hus istället?[/quote]

Sverige har genom historiens gång haft en ytterst svag urban kultur. Ända in på 30-talet hade vi exempelvis statarlängor. Vi har dessutom utvecklat en stil, Funkisen(funktionalismen) till fulländning inom alla områden i samhället. Konst för nyttans skull. Ända in i våra dagar dominerar denna estetiskt ödeläggande stil och hindrar alla försök att skapa byggnationer som inte enbart är praktiskt nyttiga utan även estetiskt sköna att beskåda. Det är en form av fantasilös primitivism som då präglade samhället och gör så än idag. Jag blir bara deppig när du nu fick mej att engagera mej här för som du ser bor jag i Göteborg. Egentligen borde man samla alla politikers och arkitekters namn som var skyldiga till detta kulturhistoriska mord i en bok tillsammans med deras respektive skapelser och namna den i stil med " Barn och barnbarn, det är vi som är de skyldiga till dessa vederstyggliga monument". Fan nu blev jag riktigt sur. Som du antagligen.

Jaa, har också tänkt på det här, husen var fina tills ungefär 1920 då funkisen satte igång, hemskt är vad det är.

Jag har två krav när det sen gäller att skaffa bostad när man väl flyttar ut, och det är att husen antingen ska vara av sekelskiftesmodell 1900 eller tidigare, eller byggda på 2000-talet och uppåt. Allt därimellan förkastar jag totalt.

Jag tror också det var att man ville förnya och modernisera. Någon tanke på att många av världens moderna städer fortfarande hade kvar sina gamla hus hade man inte utan ett modernt hus var ett funkishus.

Någon tanke på att husen och fastigheterna som man byggde på 40, 50, 60 och 70-talet skulle bli precis lika omoderna som man då ansåg att gamla hus var insåg man nog aldrig utan den då så kallade Aritekteliten tillsammans med kommunpolitikerna (mestadels sossar) var så insnöade i sitt eget.

Den välvilliga tolkningen är väl att den gamla, ofta skäligen nedgångna, bebyggelsen alltför intimt förknippades med lidande och misär, trångboddhet och TBC, och att hoppet om att kunna stryka ut detta onda minnesmärke över fattigdom och barnadödlighet överskuggade alla andra hänsyn. Skälet till att just Sverige kom att bli extremt i detta avseende skulle då helt enkelt vara att det var det land som råkade ha råd med det. - Den misstänksamma tolkningen att det handlade om ideologiskt motiverad damnatio memoriae - om de gamla husen försvann minskade risken för att nya generationer någonsin skulle komma att föreställa sig en alternativ samhällsordning än folkhemsmodernitetens. - Den rationella, att man - i fallet Stockholm - ändå var "tvungna" att riva och bygga om för tunnelbanans skull. - Den marknadsorienterade, att även det storskaliga näringslivet var intresserat av Domustorg och liknande rationellt organiserade handelsplatser såsom senare av gallerior och gigantiska köpcentrum som inte heller är så särskilt sköna ur arkitektonisk synvinkel. Ho vet vilken som är rimligast.

Här finns i alla fall en ganska bra text som beskriver processen: Den sanerade stadskärnan som kulturmiljö.

Som sagt började detta redan i slutet på 20-talet. Mycket av det som blev verklighet efter kriget hade börjat som idéer redan under mellankrigstiden. Tänk på Frankfurtskolan som blev stora under 68-rörelsen t ex - de började redan i Weimarrepubliken. Naturligtvis innebar kriget att dessa "progressiva" idéer vann mark men de fanns alltså redan innan och hade ett visst inflytande.

Detta citat var mycket intressant från Pojken med Guldbyxornas text:


Den politiska undertonen är här tydlig. Även idag angrips ju icke-modernistisk arkitektur såsom "reaktionär" eller t o m "nazistisk".

Även om Guldbyxan har rätt i att "misstänksamma" förklaringsmodeller ofta är väl lätta att ta till tror jag inte att man ska underskatta de politiska undertonerna i detta projekt. Hembygd, förnämhet och sådana begrepp hade som sagt tappat i anseende pga kriget.

Ucsh, detta får mig att tänka på alla hiskeliga nybyggda villor i pittoreska kustsamhällen som byggs idag.

Det va det första steget på att utrota svenskarnas identitet börjar med att man river alla gammla hus så ingen minns ''the good old days'' och sen förbjuder man nationalsången i skolorna.

Öh, konspI&IratI&IonsteorI&Ier är åt det hållet.

Annars så är funkis inte så farligt om man jämför med höghusen som varken är höga hus eller skyskrapor.

Tvärtom framhöll man från mitten på 60-talet att det skulle bli för dyrt att renovera de gamla byggnaderna. Det var billigare att bygga nytt och storskaligt. Dessutom fick tomtägarna statligt bidrag för varje lägenhet man lyckades bygga. Om man fick (jag tar en summa i luften) 100.- om man byggde 50 läg. på sin mark så fick man 200.- om man byggde 100 läg. där. Ett sjukt system och det blev ju ett sjukt resultat. Detta gällde miljonprogammet. Fast det är riktigt att ett gäng stolpskott så att säga ville bygga bort misären. Husen byggda i slutet på 40- och fram till början på 60-talet är inte så fula. Det var fortfarande 2.60 i takhöjd för varje läg. Det var sen när miljonprogrammet verkligen kom igång som vi fick öststatstuket på kåkarna. Och det är riktigt att konsumvaruhusen ritades i St-holm utan hänsyn till varje kommuns egen karaktär. Också det en slakt av gamla fina stadskärnor. I GBG har vi fått en sossetant (Hultén) som anser att det var ett bra sätt att bygga på. När skönheten kom till byn fanns enfalden redan där...(travestering på N. Ferlin)

Kommunism är fienden vi talar om här. Säljarens marknad har jag för mig att detta elände kallas. Byggandet var så fördelaktigt subventionerat (för säljarna, dvs de som bygger hus) att man kunde bygga enligt minimum kraven, utan att behöva bry sig allt för mycket om resultaten. Staten betalade ju, och där fanns ingen brist på pengar. Resultaten är fyrkantiga vaneskapelser byggda i radon med minimala fönster och takhöjder.

Å andra sidan så var, om jag förstått det rätt, en trea i valfri betongskapelse ganska "ok" i förhållande till vad som fanns i övrigt.

Det fanns en gång en riktigt otäck människa som hette LeCorbusier och som man dyrkade övermåttan i Sverige, i synnerhet om man ville "rationalisera", var överklassvänster, internationalist, mentalt naturnudist och hatade städer som uttryck för "borgerlig kultur" och skönhet lika mycket som fäderneslandet, det kulturella arvet, hade noll relation till vanligt folk och föraktade sina föräldrars "borgerliga dubbelmoral".