Så nu kan ni hoppa på mig också
Jag har ett adhd-barn, en kille på snart 13 år.
Jag skulle med
glädje skicka honom till Kerstin för uppfostran.
Han har för sina "synder" fått indraget tv-tittande, indraget tv-spelande o,s,v på grund av att han gjort "fel".
Har även tagit tag i hans armar för att hålla honom på plats för att han skall lugna ner sig.
Skällt och gormat lungorna ur mig(till ingen nytta)
Ställt krav på att han skall sitta ner och lyssna och upprepa vad jag sagt(fungerar)
Försökt förmå förskolas personal att ge honom tydliga "order" istället för att mjäka som fårskallar när dom gett honom tillsägelser.(till ingen nytta)
Den nya tidens uppfostran med allt vad den innebär av "samtalande" och diskuterande med barn fungerar inte på barn med diagnos.
Enbart i vissa undantagsfall "kan" det fungera.
Dessa barn har alltid funnits.. förr kallades det för ouppfostrade snorungar, nu kallas det för diagnosbarn
Oavsett vad det kallas så har dessa barn ett gemensamt.. dom MÅSTE ha enkla och tydliga regler att följa, och deras fel måste tillrättavisas
Direkt.
Det är föräldrarnas sak att lära sina barn respekt och hänsyn till andra människor oavsett ålder och kön.
När min son gjort fel och "ställt till det" så får han vackert förklara för mig Sanningen.
Ljuger han så blir straffet värre för honom.
Han får lägga tillrätta det som han gjort fel, antingen be om ursäkt eller laga det som han haft sönder.
Skulle han vart en av dessa "ungar" i Kerstins område, så hade han fått gå till henne(med mig i sällskap)och be på sina bara knän om förlåtelse och lova bättring och bot.
Och jag hade sett till att han gjorde det också, inte för grannsämjans skull utan för att han en dag ska ut i "världen" och då kan jag inte längre stå som en hök över honom och övervaka varje steg han tar.
Han ska lära sig rätt och fel från början, och det ska komma från mig som förälder.
Hade han fått rappet av käppen, skulle min första fråga vara: vad gjorde du för att få det?
Sen hade jag gått till den drabbade och bett att få dennes syn på det hela.
Så nej. jag tror inte min son om det bästa, för jag vet vad han är kapabel till, och jag tror inte att han är världens gullekille, han kan mycket mera än vad jag tror.
Därför litar jag inte till 100% på hans utsagor, utan frågar gärna motparten om dennes uppfattning innan "straff" utdelas.