Förtvivlad och utan hopp

Jag blev vän med en tjej förra året. I januari i år flyttade jag till samma område som hon bodde i. Vi började umgås flitigt och blev fantastiskt bra vänner! Självklart blev jag kär i henne och det är inte besvarat. Hon flyttade härifrån i somras och innan hon gjorde det tog jag bladet från munnen och berättade hur jag kände. Hon hade anat det sade hon. Jag blev, trots att jag visste vad som väntade, helt förkrossad.

Jag vet att hon talar sanning med mig, vi är så bra vänner. Hon säger att hon tycker om mig jättemycket och det vet jag att hon gör. Hon har saknat mig väldigt mycket sedan hon flyttade. Jag har saknat henne också, men samtidigt fått distans till henne vilket gjort att jag mått bättre då hon inte ständigt funnits i mina tankar.

I somras träffades vi på en fest hos en gemensam vän. Vad som hände är inte viktigt, men hon gjorde mig väldigt besviken i alla fall. Efter det har vi inte hört av varandra överhuvudtaget. Jag har tänkt på henne då och då, men intalat mig själv att hon inte är värd att vara min vän. Det har varit enklast så.

Förra torsdagen fick jag ett sms där hon förklarade hur mycket hon saknade mig och hur dåligt hon mådde. Hon skrev att vi klarar oss utan varandra, men hon vill inte det. "Vad tycker du?" avslutade hon med. Jag svarade inte på hennes sms. Jag tänkte svara, men visste verkligen inte vad jag skulle skriva. På lördagskvällen ringde hon, men jag satt i en bil med vänner och ville absolut inte ta det samtalet då. Hon ringde även mitt i natten, när hon kommit hem från krogen. Jag ansåg att inget gott kunde komma av att tala med henne när hon var onykter.

På söndagen mår jag förstås inte så bra, vet inte hur jag ska agera. Jag ringer en gemensam vän, som för övrigt är en av mina allra bästa kompisar. Vi har funnits för varandra många gånger. Det är en en kvinnlig kompis som bor i samma ort som tjejen jag är kär i. De har träffats via mig. Hon säger väl i stort sett bara att det är tråkigt att det är som det är, men att tjejen jag är kär i saknar mig väldigt mycket.

Vi lägger på och jag ringer upp tjejen jag är kär i. Hon blir förstås väldigt glad men är upptagen, så vi pratar senare på dagen. Allt känns väldigt bra då och hon frågar om hon får komma och hälsa på mig nästa helg, jag säger ja.

Jag hade verkligen lyckats undantrycka mina känslor för henne, men de började bubbla upp under veckan. Det blir fredag (i förrgår alltså) och hon plingar på dörren. PANG!! Jag är direkt upp över öronen förälskad igen. Vi har trevligt både på fredagen och lördagen och bara umgås, pratar inte nå "allvar".

När vi gick och lade oss igår frågade hon om jag ville "prata". Ja, säger jag, börja du. Hon pratar lite allmänt om varför hon inte mår så bra och gråter lite, jag tröstar henne. Efter det kommer vi förstås in på det faktum att jag är kär i henne och att det inte är besvarat. Hon säger att jag är en sån kille som hon borde vilja ha som pojkvän, men att det tyvärr inte finns några sådana känslor. Jag är för trygg, snäll och omtänksam. Hennes förra kille var en mes, men det är inte jag och det vet hon att jag inte är. "Du kan nog sätta mig på plats om det behövs" sade hon när vi pratade om det.

Detaljer är inte viktiga här egentligen. Vi ligger i alla fall länge och kramas och hon tröstar mig. Jag kan inte hålla tillbaks tårarna till slut. Jag gråter väldigt sällan och är inte så bra på att öppna mig. När jag då försöker öppna mig har jag väldigt svårt för att prata och börjar gråta. Är däremot en väldigt bra lyssnare/tröstare.

Vi ligger som sagt länge och kramas och gråter om vartannat. Somnar till slut, jag vaknar före henne och tårarna börjar rinna direkt. Efter ett tag går vi upp och äter frukost och tittar på tv. Sen ska hon åka hem. Vi sitter och kramas och båda gråter, mest jag.

Efter ett tag reser hon sig och börjar packa och klä på sig. Vi kramas igen och jag gråter hejdlöst. Länge. Till sist går hon och jag är ensam kvar och gråter som ett litet barn. Nu var det 1,5 timmar sedan hon åkte och jag gråter till och från fortfarande, kommer att göra det resten av dagen.

Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget, skriva av mig bara kanske. Jag vet ju att det inte finns något som kan få mig att må bättre. Hon säger att det bästa vore att bryta kontakten helt, fast hon inte vill det. Jag vet att hon har rätt, men vill inte heller det.

Även fast jag inte tror det kommer att ske går jag och hoppas och väntar på att hon ska komma till insikt och bli kär i mig. Jag kan inte för mitt liv förstå varför hon inte är det! Vi passar så bra ihop. Vi är jättebra vänner, kan prata om allt och har fantastiskt roligt ihop.

Innerst inne har hon låg självkänsla, vilket resulterar i krogragg för att få bekräftelse. Såna killar är sällan de bästa för att en tjej ska må bättre, men det är, klassiskt nog, dem hon faller för.

Jag är 27, har varit sambo och förlovad tidigare. Har varit kär förr förstås, men det är annorlunda med den här tjejen. Jag har alltid sagt att jag inte vill ha barn, någonsin. Med den här tjejen har jag börjat tänka i andra banor. Hon är intelligent, allmänbildad och har underbar humor. Hon har alla de egenskaper jag söker hos en partner. Jag vet att jag också har de egenskaper hon önskar att hennes kille ska ha. Vi båda VET att vi skulle passa så bra ihop och ha det väldigt bra, men hon kan inte känna något mer än vänskap för mig. Hon säger också att vi har en lite konstig relation, den är mer än bara vänskap, men ändå inte.

I ett första skede är jag förkrossad för att tjejen jag älskar och vill ha över allt annat inte vill ha mig, trots att hon borde vilja det. Logik och kärlek går sällan ihop... Jag kommer att må jättedåligt den närmsta framtiden, men det är bara att rida ut det, jag kan inte göra någonting åt det mer än att gråta, vilket jag avskyr att göra.

I ett andra skede tänker jag såhär: Av alla människor jag någonsin träffat har jag aldrig träffat någon som uppfyller mina önskemål vad gäller egenskaper hos en partner bättre. Första problemet är alltså att kunna hitta någon som mäter sig med henne. Andra problemet är hur någon ska kunna bli kär i mig, när inte ens hon blir det! Jag är ju vad hon egentligen söker. Så sätter vi ihop de problemen. Om jag mot förmodan hittar någon som duger, så måste ju hon falla för mig också! Chansen är minimal.

Jag är inte särskilt snygg, men verkligen inte ful. Hon är inte utseendefixerad heller, så problemet ligger inte där. Det som gör mig så fruktansvärt uppgiven och förtvivlad är att jag inte vet varför hon inte är kär i mig! Det finns INGEN logik i det överhuvudtaget.

Jag sätter inte henne på en piedestal, utan jag resonerar logiskt omkring varför jag är kär i henne. Jag kryper inte för henne på något vis, så problemet ligger inte där heller. Det är ju annars det klassiska, kille blir kär i tjejkompis och fjäskar och har sig för att hon ska bli kär i honom, vilket aldrig fungerar. Däremot är jag väldigt snäll och omtänksam och ställer alltid upp om det är något. Något jag tycker måste vara mycket bra egenskaper, både som vän och som partner.

Det här blev rätt långt och jag vet inte riktigt vad jag väntar mig för svar. Klassiska fb-kommentarer som "Tar hon det i tvåan?" klarar jag mig bra utan dock. Vi har för övrigt aldrig varit intima med varandra.

man kan aldrig förvänta sig logik tillsammans med känslor...så är det bara ...ibland klickar det helt enkelt inte.... men du får väl se det som att med hjälp av henne så har du ändå kunnat "lista" egenskaper hos en tjej som är viktiga för dig för ev. förhållande...ta med dig det och använde henne som mall och nån gång träffar du säkert en tjej där "känslan" finns där och förhoppningsvis är det besvarat......

Tyvärr så kan man inte tvinga någon att bli kär i en. Är hon inte kär i dig då finns det inget att göra åt saken. Det lilla du kan göra att att sluta tala om för henne hur mycket du tycker om henne. Spela svårfångad så kanske hon kommer till insikten att du inte kan vänta på henne i evigheter.

Mina känslor bygger till stor del på logik, den livserfarenhet jag har finns med i bagaget och idag kan jag inte bli kär i en tjej som jag kanske hade fallit för för 5 år sedan. Den här tjejen är 5 år yngre än jag, det kanske spelar in.

Jag vet att man inte kan tvinga någon att bli kär i en. Jag håller inte heller på och berättar för henne hur mycket jag tycker om henne och så vidare. Det har jag aldrig gjort förutom när det har kommit på tal och vi har pratat om det.

Min förhoppning var att hon skulle komma till insikt under sommaren eftersom vi inte träffades då, men tyvärr inte. Har det inte skett hittills lär det knappast ske nu heller, det är jag medveten om. Ändå kan jag ju inte låta bli att hoppas...

Samtidigt som jag mår dåligt är jag också väldigt bekymrad över hennes välmående. Jag vet hur mycket jag betyder för henne som vän och jag vill kunna finnas där för henne. Hon säger att när hon mår dåligt och känner sig ensam längtar hon efter sin mamma eller mig. Det säger rätt mycket om hur högt hon värderar min vänskap. Det gör det så svårt att bryta kontakten.

Vi har dessutom många gemensamma vänner då vi kommer från samma ställe från början. Min bästa väns flickvän är bra kompis med henne till exempel. Att då undvika varandra på födelsedagar och andra fester känns inte särskilt vuxet.

Hej
Jag läste ditt inlägg ganska snabbt och det som slår mig direkt är hur du skriver att du gråter.
Fins det olösta frågor i ditt liv som du egentligen borde ta tag i som kan göra dig starkare?
Mitt råd till dig är att börja en personlig resa som gör dig starkare i dig själv.
Med terapi kan du lösa mycket, och terapi är inte enbart med klassiskt psykologi, det kan lika gärna vara att byta miljö, börja träna någon hård idrott eller lära dig spela piano.

När du är starkare kommer du hantera frågan om denna sköna kvinna bättre, tror jag.

Tack för ditt svar!

Jag har väl mina problem precis som alla andra. Grejen är att jag är väldigt självmedveten. Jag vet precis varför jag reagerar som jag gör och varför jag är som jag är. Det en terapeut skulle komma fram till vid samtal med mig har jag redan listat ut på egen hand.

Jag gymmar tre dagar i veckan och det tycker jag är väldigt roligt. Jag pluggar också och det är jag urless på för tillfället, har bara en termin kvar.

Bortsett från det här så är jag inte lycklig, men jag är inte heller olycklig. Mår helt okej, som folk gör mest skulle jag tro. Det jag är lite rädd för är att jag ska börja stagnera på gymmet snart och att min glädje där försvinner.

Jag tycker inte om att gråta, det är ett svaghetstecken. Bara hos mig dock, jag har inga problem med att andra gråter! Förutom den här tjejen finns det bara två personer jag kan gråta inför, båda bor 20 mil eller mer bort. Inför dem ser jag det inte som ett svaghetstecken. Jag gråter som sagt väldigt sällan. Det är i sådana här kriser eller när någon dör, that´s it. Om jag ska prata om något jag tycker är jobbigt däremot kommer tårarna direkt. Jag klarar rent fysiskt inte av att prata, väldigt frustrerande.

Jäklar, vilken knipa. Läste din post med nedstämdhet. Det finns ju inget att säga som du inte har listat ut själv. Jag hade själv haft jäkligt svårt att låta henne ta initiativet till kontakt även om det är så att hon är beroende av dig, eller att det finns en liten möjlighet att hon ångrar sig. Det är inte hälsosamt för dig att vara på stand-by. Håller därför med Tanto; försök att få distans igen, gärna genom att snöa in på något nytt.

Jag kan tänka mig att du har hamnat i kompis-facket och att hon har svårt att se på dig som en potentiell partner. Att fortsätta som vänner och samtidigt gå och hoppas på att hon en vacker dag ska ångra sig kommer nog inte att sluta väl. Om du överhuvudtaget vill ha en chans med den här tjejen antar jag att ni bör avsluta er vänskap, så att hon får möjlighet att se på dig "utifrån" och från ett annat perspektiv. Jag kan också tänka mig att åldersskillnaden gör att ni är i olika faser i livet med olika förväntningar på en relation. Dina förväntningar må vara för överväldigande för en tjej på 22 år?

Jag tycker att du ska ta och växa upp lite, samt sluta träffa henne.

Ta och läs dig eget inlägg igen så ser du hur patetisk du framstår (både för oss och för henne).

Tack för dina ord!

Jag vet att det inte är hälsosamt för mig. Jag vet att det vettigaste vore att bryta kontakten. Innan hon hörde av sig förra veckan mådde jag inte dåligt av det hela. Känslorna fanns kvar, men jag lyckades gömma dem. Så fort jag hörde hennes röst på telefonen var det kört dock...

Hon har tidigare sagt till mig att hon önskar att hon vore kär i mig. Pratade precis med vår gemensamma vän och hon har sagt så till henne också. Hon säger att hon vet att jag är perfekt för henne och att hon vill vara kär i mig. Det övergår mitt förstånd!

Hon är lite yngre än jag, förmodligen är vi på olika platser i livet. Min förra tjej, som jag träffade när jag var 21-22 nånting och som jag var förlovad och sambo med, hade jag aldrig fallit för idag. Men jag blev kär i henne då och älskade henne. Det var min första flickvän, då hade jag inte samma krav som idag och jag visste inte på samma vis vad jag var ute efter.

Jag vet att hon skulle må bättre om vi var ihop. Jag är övertygad om att jag skulle få henne att må bättre med sig själv. Jag har alltid lyckats få henne på bättre humör när hon har varit nere tidigare. Det här är lite klassiskt kvinnligt tänk. Många grovt kriminella och andra bad boys får omtänksamma och gulliga tjejer efter sig eftersom de kan "rädda" dem. Om vi tar det på en betydligt lägre nivå (hon är långtifrån en kvinnlig motsvarighet till en bad boy, men hon har vissa destruktiva beteenden) så känner jag att jag vill hjälpa henne.

Utåt har hon mycket bra självkänsla, jag trodde att hon hade det innan vi blev bättre kompisar och började prata om det. Jag var intresserad av henne innan det också, men det faktum att hon i själva verket är så sårbar gjorde henne på något vis än mer attraktiv, trots att det till viss del var hennes självsäkra attityd jag föll för.

Jag älskar henne så mycket, och jag vet att vi båda skulle bli mycket lyckligare om det var vi två. Det är bara en liten detalj som saknas. Tyvärr är det den viktigaste detaljen...

Du har absolut en poäng, men våra förväntningar på en relation skiljer sig nog inte åt. Jag har aldrig varit "på" och tjatat på henne på något vis. Jag har aldrig antytt att jag vill flytta ihop med henne direkt och bilda familj.

Kompisfacket har jag definitivt hamnat i, men jag har inte betett mig som killar brukar göra i den situationen. Jag har inte varit needy eller påträngande.

Att säga upp kontakten är lättare sagt än gjort, men förmodligen vore det det bästa.

Om du tycker jag är patetisk får det stå för dig. Jag vet att hon inte tycker det. Du får gärna utveckla ditt resonemang om du vill.