Förtvivlad och utan hopp

Läs det du har skrivit flera gånger. Helst med lite självdistans.

Jag hade nog inte ringt den tjejen fler gånger, om jag var du. Det kommer aldrig leda någonvart.

Kanske dags att ställa ultimatum. Uppenbarligen mår du inte bra av att leva i ovissheten, förklara liksom att du inte bara klarar av att bara vara vän med henne.
Att hon hör av sig till dig ger ju dig hopp och glädje för stunden. (?)

Ifall hon inte vill ta steget närmare dig bör du förklara för henne att du måste ta dig i kragen och gå vidare. Hur hårt det än kommer kännas så kommer du må betydligt bättre efter när tiden läkt.
Och om hon är en så bra vän så kommer hon förstå dig. Och förhoppningsvis inte höra av sig mera.

Bränn alla broar, mitt tips

Du har helt rätt, tyvärr.

Hon har sagt flera gånger att hon vet att det vettigaste vore att bryta kontakten. Det kom upp på förslag nu också, från hennes sida. Hon bad om ursäkt för att hon hade hört av sig och sa att hon kände sig egoistisk.

Jag vet också att jag skulle må bättre av det. Hon är en så bra vän att hon skulle respektera det, det vet jag också. Trots att det är jobbigt för henne kommer hon inte att höra av sig till mig i första taget nu. Det gör hon för min skull, för jag vet att hon vill egentligen. Om man försöker bortse från mina känslor för henne är hon ändå en person jag älskar och verkligen bryr mig om. Att då i egenskap av bästa vän säga upp kontakten är inte så lätt. Samtidigt vet jag att hon mår dåligt av att jag mår dåligt.

Jag är fortfarande i första stadiet av förtvivlan, det bästa är att låta det gå lite tid och se vad som händer.

Jag tror jag förstår vad du menar, men jag håller inte med om det skulle vara en motsättning. Det finns en konflikt i vad hennes logik säger henne att hon vill ha för typ av pojkvän och vad för typ av killar hon faller för. Antagligen är det en mognadsfråga.

Jag vet också att du förmodligen har rätt i att det inte kommer leda någonvart, men som bekant är hoppet det sista som överger en.

Det klassiska: hon vill ha din hjärna, men inte din k*k. Hon vill prata och gosa med dig, åtminstone när hon mår dåligt, men ha sex med badboys hon träffat på krogen. Hon ser dig inte som en man helt enkelt. Vissa män står ut med det - jag skulle inte göra det.

Du har fel. Jag duger inte bara när hon mår dåligt. Det är en minoritet av gångerna vi har träffats som vi inte har varit glada och bara haft jäkligt kul ihop.

Krograggen handlar inte om sex, utan bekräftelse. Tro mig, vi har pratat mycket mycket med varandra och jag känner henne väldigt bra.

Jag förstår ditt resonemang, det är klassiskt det du beskriver och inte alls konstigt att du vill applicera det på det här, men utan att börja diskutera det djupare så är det faktiskt inte så i det här fallet.

Jävlar. När jag läste ditt inlägg såg jag en del av mitt egna patetiska jag. Jag menar absolut inte att du är patetisk men jag förstår hur du känner. Jag sitter i ungefär samma båt, vilket suger ganska rejält. Jag är kär i en tjej som jag älskar som kompis och hon detsamma, fast givetvis utan den viktiga delen som du beskriver den. Jag har skitsvårt att acceptera att det förmodligen inte kommer bli vi, jag vill verkligen det så jävla mycket och hon säger samma sak som din puma verkar säga. Jag är den killen hon borde ha men icke. Så nu har jag en ny teori jag kör efter!

Jag har börjat leva mitt eget liv, tränar ganska hårt och gör vad som faller mig in. Går väldigt bra för mig på jobbet och min långsiktiga plan är att fortsätta vara vän med henne för att en dag skaffa en riktig supertjej till flickvän och bevisa för henne vad hon gick miste om när hon aldrig kom till skott. Det är kanske ingen exakt plan men det får mig att känna mig bättre inombords. Så när man är som mest nere så tänker man bara på den dagen man står där högst uppe på berget och tittar ner på henne och hon inser vilket misstag hon gjort

Det handlar alltså inte om att förstöra för henne eller såra henne på något vis, det skulle aldrig falla mig in då jag verkligen trivs med henne och hon är en udnerbar tjej. utan allt handlar bara om att man själv skall må bättre.

Jag har varit den där tjejen, som önskat att jag vore kär i en kille som var kär mig och som skulle ha varit perfekt.
Jag var inte kär men vi inledde ett förhållande, för jag tänkte att jag kanske skulle bli kär. Det funkade inte, och det slutade bara med att jag sårade honom ännu mer.
Han ville att vi skulle bryta kontakten efter det, för han orkade inte vara kompisar. Jag accepterade såklart det, men saknar honom fortfarande.
Nu har han en ny tjej sedan ett par år och är lycklig, tack och lov.

Hoppas du också hittar någon du kan älska som kan älska dig tillbaka.

Fram till hon hörde av sig gick det bra för mig. Jag tänkte på henne ofta, men lyckades trycka undan känslorna rätt bra ändå. Jag har skaffat mig en kk som jag träffar varje vecka, jag festar, tränar och lever mitt liv. Innerst inne har ändå den här tomheten alltid funnits där.

Jag vet att hon inte är den enda tjejen för mig, men just nu känns det givetvis så.

Vad intressant! Du får jättegärna berätta mer om hur det var för dig. Kan du sätta fingret på varför du inte var kär i honom? Vad var det som saknades? Skulle du ha kunnat falla för honom vid en annan tidpunkt?

Du är en cuddlebitch helt enkelt.

Om jag vore det hade jag insett det, tro mig. Sånt märker jag direkt och det är inget jag accepterar.