Svenska benämningar på länder, män, kvinnor och språk

Om man tänker sig följande:
1. Ett land X
2. En man från landet X
3. En kvinna från landet X
4. Språket som talas i landet X

1. England kallas för England.
2. En man från England kallas Engelsman.
3. En kvinna från England kalls Engelska.
4. Språket som talas i England kallas Engelska.

Plötsligt används ordet Engelska för att beskriva både kvinnan och
språket som talas i England.

Det här inkonsekventa ofoget går ju igen för nästan alla länder.

Frankrike klarar sig dock med Frankrike, Fransman, Fransyska och Franska.
Att sedan Fransyska och Franska har dubbla betydelser får man väl stå ut med.

I en del fall blir det ännu värre, som "Japan". Här kallas plötsligt både landet
och en man från Japan för samma sak. Endast betoningen är annourlunda.

Varför nöjde man sig helt enkelt inte med fungerande långa alternativ som:
En kvinna från England eller en man från England?

Jag förväntar mig inga uttömmande svar med en massa historiska fakta, men det är sånadär smågrejer som kan vara intressanta att fundera på.

I gängse text gör vi skillnad på små och stora bokstäver. Såhär är det:

1. England kallas för England.
2. En man från England kallas engelsman.
3. En kvinna från England kalls engelska.
4. Språket som talas i England kallas engelska.

Och Frankrike, fransman, fransyska och franska.

Spanien, spanjor, spanjorska, spanska.

Ibland använder jag plojnamn som fransosen (FR) och spanskmannen (ES).

Okej, jag borde använt fet eller kursiv text där istället för stor bokstav.

"Spanien, spanjor, spanjorska, spanska.

Ibland använder jag plojnamn som fransosen (FR) och spanskmannen (ES)."

Ja egentligen, varför använda ett tvetydigt ord så länge orden som hittas på
har en naturlig böjning. spanskmannen/spanskmännen kan jag godkänna .

Nu funkade "testet" i.o.f.s. för dom spanska benämningarna.
Men vi kan ju säga t.ex. tyskkvinnan/tyskkvinnorna istället.

Kanske för att det system som finns sällan leder till tvetydigheter? I hur många vardagliga sammanhang kan 'engelska' betyda antingen språket eller en kvinna från England? Man talar engelska när man talar med en engelska, osv.

Man kan tänka sig meningen 'det finns många engelskor runtom i världen', men som vanligt är tolkningen begränsad av sammanhanget.

För övrigt har många talare olika ordaccent i orden för språket och en kvinnlig medborgare: En japànskà talar japánska.

Eller varför inte en engelsman och en engelskvinna?

Har ingen jävla aning om varför det blivit såhär, men det är ett mycket intressant spörsmål.


Det har jag aldrig någonsin hört. Menar du att det finns folk som betonar de två sista a:na i japanska för att beteckna en kvinnas nationalitet??? Typ "japAnskA"? Låter ju för fan inte klokt.

En värderad FB-kollega har publicerat följande skrift, med en ordlek som titel:

Riktiga svenskor – språkriktighet till vardags
Om styllvadingar, språkpoliser och lektism.

Några talare ja, själv skulle jag välja gängse¹ betoning för personen. En person,
kvinna eller man, förtjänar mera respekt än ett språk. Säger en som skojar med
spanskmän och fransoser.

Noterade ni förresten att Kungen hade en fransyska till bordet på Nobel-festen,
och en kalvfilé på bordet.

¹ Gängse betoning enligt NEO: japa´nska

Jag beklagar försöken till bortrationalisering av ord som nippones(iska), japanes(iska), japanesare, japones(are) och japanare.

Då den Europeiska Adelsmannen aftvättar en skymf i sin väns blod, ristar Japonesaren sin buk, för at icke öfverlefva vanära eller onåd.

Det är inkonsekvent, att en man från Frankrike kallas "fransman" och en man från Danmark kallas "dansk".
Varför inte "fransk" och "dansk" eller "fransman" och dansman"?

MVH

Petter Eremiten

Danmark är "danernas mark", Frankrike är "frankernas rike", Finland är "finnars land", Tyskland är "tyskarnas land" och Ryssland är "ryssarnas land".

En person från Danmark har historiskt varit en dan (jmf med engelskans Dane), en person från Finland finne (ej en "finsk"), en från Tyskland tysk och en från Ryssland ryss (ej en "rysk"). Att adjektivet tagit över gäller för såväl Danmark som för Sverige (vem är en "sve" eller "svee" i dag liksom?). I viss mån börjar det även gälla norrmän som många tycker om att kalla norskar. Inkonsekvent ja, men så är språket i bland.

En franska är för övrigt ett bröd, om ni inte visste det.

Varför inte "engelsmaninna"? "Fransmaninna" hör man ibland, och själva ordet "maninna" platsade ju t.o.m. i Bibeln en gång i tiden.

Intressant synpunkt där om de gamla benämningarna på länderna.
Det ger ju ökad förståelse och lite nya idéer att veta historien bakom.
Nu vet jag att det egentligen heter "Japanland".

Om man tittar på sportens värld så finns det liknande samband,
fast där tror jag att dom feminina uttrycken helt har försvunnit
när det refereras till idrottarna om jag inte missar något.

Man hör aldrig kommentatorerna nämna ord som t.ex. "löperska" eller "simmerska", utan det är de manliga uttrycken som råder.

I så fall vore det ju rimligt att också använda det manliga uttrycket
när vi pratar om ett lands invånare t.ex. "hon är en tysk" istället för "hon är en tyska"

Men visst skulle jag vilja ha lite fina feminina ord/uttryck istället.

En synpunkt som jag har hört på varför de manliga uttrycken dominerar i idrotten är att det är mannen som är normen, kvinnan skulle väl inte syssla med idrott förr i tiden.
Fall där kvinnan är normen.. hmm, sömmerska kanske.

Att säga "både landet japan och en man från japan kallas för samma sak" är ju helt uppåt väggarna. "Endast betoningen är annorlunda"...ja, men är betoningen verkligen något som är så "endast"? Det är betydelseskiljande i svenskan, och ganska många fler ord skiljs ju genom sin betoning. Med samma fog kan man hävda att "japan" och "apan" är samma ord, endast j-et är skillnaden.