I en anmälan till JO kritiserade K.N. befattningshavare vid Polismyndigheten Värmland med anledning av beslut att hämta barn till förhör i en mordutredning. K.N. ifrågasatte vidare det sätt på vilket befattningshavare vid socialförvaltningen i Arvika kommun hade agerat när förhören genomfördes.
Citat:
Från Polismyndigheten Värmland inhämtades och granskades en åtgärdsjournal samt handlingar i det aktuella ärendet. Från Åklagarkammaren i Karlstad inhämtades och granskades handlingar och diarieblad i två ärenden. Muntliga upplysningar inhämtades från socialförvaltningen i Arvika kommun.
fd. lagmannen Bertil af Klinteberg vid Arvika tingsrätt och Anders Manholm har därefter dömts för tjänstefel med anledning av sin handläggning av frågorna om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning (se Hovrättens för Västra Sverige domar den 14 juli 2000 i mål B*5644-00 och den 12 september 2000 i mål B 2189-00).
En LUL-utredning föranledd av en misstanke om mord skall således ledas av åklagaren oavsett graden av misstanke mot det barn som är föremål för utredningen.
Det är av nu angivna skäl nödvändigt att utredningsledaren i ett fall som det här aktuella gör klart för sig vilket regelsystem som vid varje särskild tidpunkt är tillämpligt i fråga om var och en av de personer som på ett eller annat sätt berörs av utredningen. Det är bl.a. av detta skäl angeläget att ett beslut att inleda en LUL-utredning ges skriftlig form. Genom att beslutet dokumenteras på detta sätt vinner man också att det i efterhand kommer att stå klart när utredningen inleddes och vem som fattade beslutet. Som jag tidigare har framhållit bör det vidare anges med stöd av vilken eller vilka av punkterna 1–4 i 31 § första stycket LUL som beslutet fattades (jfr JO 1997/98 s. 140).
I det här aktuella fallet saknas dokumentation av nu nämnt slag. I Åklagarkammarens i Karlstad diarium är fyra personer under 15 år antecknade i utredningen under två olika diarienummer, – – –. Dessa två ärenden är upplagda den 23 respektive den 28 september 1998. Det saknas dagboksanteckningar, men under rubriken beslut är i samtliga fyra fall antecknat att förundersökningen lades ned den 1 november 1998. I två fall motiveras beslutet med att de misstänkta inte hade fyllt 15 år ”vid gärningen” och i två fall med att de misstänkta var oskyldiga. Det finns inte någon anteckning på diariebladen om att det skulle ha bedrivits någon LUL-utredning
Det är av nu angivna skäl inte möjligt att med ledning av handlingarna klarlägga vem som beslutade att inleda LUL-utredningarna och när dessa beslut fattades och inte heller hur Anders Manholm har sett på gränsdragningen mellan förundersökningen och LUL-utred*ningarna och hur han i övrigt hanterat dessa. Det enda som med säkerhet kan konstateras är att det bedrevs fyra LUL-utredningar parallellt med förundersökningen åtminstone efter de tidpunkter när de två ärendena i A-diariet lades upp.
Det är emellertid tydligt att man inte i tillräcklig utsträckning har lyckats hålla de två utredningsformerna isär. Anders Manholm har sålunda – i strid med föreskrifterna i 35 § LUL – gjort framställningar om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning med stöd av rättegångsbalkens regler i fråga om två misstänkta barn under 15 år. Det har vidare under brottsutredningen i strid med 35 § LUL tagits fingeravtryck av sådana misstänkta. Jag återkommer till sistnämnda fråga i det följande.
Som åklagarmyndigheten har konstaterat saknades det således rättsligt stöd för besluten att ta fingeravtryck av de barn under 15 år som var misstänkta för mordet.
. Vid granskningen av den åtgärdsjournal som fördes under den här aktuella förundersökningen påträffades några anteckningar som föranledde inhämtande av upplysningar och yttrande från polis- och åklagarmyndigheterna.
Anteckningen i åtgärdsjournalen framstår enligt sin ordalydelse som dokumentation av ett beslut att ingen utöver Rolf Sandberg fick tala med massmedierna. Som framgår av det nyss sagda står ett sådant förbud i strid med såväl tryckfrihetsförordningen som yttrandefrihetsgrundlagen
Utredningen i ärendet har vidare gett mig anledning att framföra kritiska synpunkter på polismyndighetens beslut att utan föregående kallelse hämta icke misstänkta barn under 15 år till förhör.
Jag har också funnit anledning att peka på avsaknaden av dokumentation utvisande att brottsutredningen åtminstone sedan den 23 september 1998 till en betydande del bedrevs i form av fyra utredningar enligt 31 § LUL. Det kan enligt min mening inte uteslutas att det finns ett samband mellan denna brist och det förhållandet att barn under 15 år har blivit föremål för användning av straffprocessuella tvångsmedel i strid med lag. Det inträffade har visat på vikten av att såväl åklagaren som polismyndigheten är medveten om de problem i både rättsligt och praktiskt hänseende som kan uppkomma när man i en och samma brottsutredning parallellt bedriver förundersökning och en eller flera LUL-utredningar.
Jag är vidare kritisk till det förhållandet att dokumentationen i vissa hänseenden inte på ett riktigt sätt återspeglar vad som faktiskt förevarit.
I den del anmälan rör socialförvaltningen i Arvika kommun har jag samrått med justitieombudsmannen Kerstin André.
Verkar glest med papper på LUL utredningen här, och JO kritiserar i sin skrivelse flera punkter i den här förundersökningen.
Jag har citerat valda delar i JOs skrivelse.
