Citat:
Det känns som att vad som hänt är ganska klart egentligen.
Minste killens bästis mördas, kanske såg femåringen mordet, kanske såg han bara sin kompis kropp i vattnet, kanske såg han ingenting alls. Oavsett så gör händelsen ett starkt intryck på honom. Han tänker mycket på vad som kan ha hänt. Små barn har ibland svårt att hålla isär fantasi och verklighet. Femåringen tänker att det kanske varit en man med kniv som dödat Kevin på bryggan och berättar för sin pappa att det är vad som hänt.
Pappan tror att femåringen sett något och kontaktar polisen, som tar in honom och hans bror till förhör då de tror att de kan vara vittnen. Femåringen spekulerar vilt i vad han tror kan ha hänt.
SÅC blir inkopplad och tycker att man ska jobba efter teorin att pojkarna är mördarna, utan att det egentligen finns några belägg för det annat än att de lämnat någon typ av uppgifter om vad som har hänt. Polisen tar fasta på det och ställer ledande frågor efter sin egen rekonstruktion av händelseförloppet. Genom de förhörstekniker som används byggs falska minnen upp hos pojkarna. Förhörsledaren berättar mer eller mindre polisens egen teori om hur pojkarna utfört mordet för dem och lyckas efter många utdragna förhör få barnen att berätta en liknande berättelse tillbaka.
En av förhörsteknikerna som används är att berätta för barnen ett och ett att brodern erkänt att det var de som mördade Kevin. Efter att denna metod använts mot femåringen, alltså att polisen sagt att hans bror har erkänt att de dödade Kevin, så går han hem och berättar för sin mamma att det faktiskt var sjuåringen som dödat Kevin.
När "bekännelsen" väl kommer, så är det polisens version i punkt och pricka. Pojkarna berättar vad de har lärt sig. Bland annat att de flyttade kroppen. De kan ju inte ha lyft den, så de "minns" att de släpade den. Det är bara det att de tekniska bevisen pekar på att kroppen inte alls blivit släpad.
Det finns inga tekniska bevis alls som pekar på att pojkarna är skyldiga. Bara en lång rad förhör med ledande frågor. Liknande metoder användes av psykologer på 90-talet för att visa hur tre av fyra barn utvecklade falska minnen då de bads berätta om en specifik händelse som i själva verket aldrig ägt rum, men som de leddes att tro att de varit med om.
Det är väl egentligen ingen poäng med att hänga någon för det som skett. Man visste inte bättre. Man gjorde sitt bästa. Men det pojkarna varit med om har ju helt klart påverkat dem för livet. Det är en skandal, och de förtjänar all upprättelse de kan få. Och hela svenska folkets innerliga sympatier.
Och den verklige mördaren finns antagligen fortfarande där ute någonstans.
Minste killens bästis mördas, kanske såg femåringen mordet, kanske såg han bara sin kompis kropp i vattnet, kanske såg han ingenting alls. Oavsett så gör händelsen ett starkt intryck på honom. Han tänker mycket på vad som kan ha hänt. Små barn har ibland svårt att hålla isär fantasi och verklighet. Femåringen tänker att det kanske varit en man med kniv som dödat Kevin på bryggan och berättar för sin pappa att det är vad som hänt.
Pappan tror att femåringen sett något och kontaktar polisen, som tar in honom och hans bror till förhör då de tror att de kan vara vittnen. Femåringen spekulerar vilt i vad han tror kan ha hänt.
SÅC blir inkopplad och tycker att man ska jobba efter teorin att pojkarna är mördarna, utan att det egentligen finns några belägg för det annat än att de lämnat någon typ av uppgifter om vad som har hänt. Polisen tar fasta på det och ställer ledande frågor efter sin egen rekonstruktion av händelseförloppet. Genom de förhörstekniker som används byggs falska minnen upp hos pojkarna. Förhörsledaren berättar mer eller mindre polisens egen teori om hur pojkarna utfört mordet för dem och lyckas efter många utdragna förhör få barnen att berätta en liknande berättelse tillbaka.
En av förhörsteknikerna som används är att berätta för barnen ett och ett att brodern erkänt att det var de som mördade Kevin. Efter att denna metod använts mot femåringen, alltså att polisen sagt att hans bror har erkänt att de dödade Kevin, så går han hem och berättar för sin mamma att det faktiskt var sjuåringen som dödat Kevin.
När "bekännelsen" väl kommer, så är det polisens version i punkt och pricka. Pojkarna berättar vad de har lärt sig. Bland annat att de flyttade kroppen. De kan ju inte ha lyft den, så de "minns" att de släpade den. Det är bara det att de tekniska bevisen pekar på att kroppen inte alls blivit släpad.
Det finns inga tekniska bevis alls som pekar på att pojkarna är skyldiga. Bara en lång rad förhör med ledande frågor. Liknande metoder användes av psykologer på 90-talet för att visa hur tre av fyra barn utvecklade falska minnen då de bads berätta om en specifik händelse som i själva verket aldrig ägt rum, men som de leddes att tro att de varit med om.
Det är väl egentligen ingen poäng med att hänga någon för det som skett. Man visste inte bättre. Man gjorde sitt bästa. Men det pojkarna varit med om har ju helt klart påverkat dem för livet. Det är en skandal, och de förtjänar all upprättelse de kan få. Och hela svenska folkets innerliga sympatier.
Och den verklige mördaren finns antagligen fortfarande där ute någonstans.
En 7åring och en 5åring skulle absolut kunna bära en mindre grabb en bit.
Bröderna berättade även detaljer och fragment under förhören.
Varför är det så svårt att inse att det är en lek som gått fel?
Det finns bara offer här. Först och främst Kevin och hans föräldrar,men även bröderna och deras anhöriga.
Bröderna var barn när dom dödade Kevin och sonat sitt straff.
Polis/journalister borde ägna tid och pengar till annat,aktuella brott.
