Cp-ungar när vi var små (särbarnen vi minns)

1.
Hade ett gäng ungar på runt 12 bast som gick i särklass på samma skola som mig som var riktigt roliga.
Dom var ett gäng på 5 stycken, en blandning av gravt ADHD-drabbade och förståndshandikappade. Axel kommer jag ihåg var "ledaren", och han hade riktig jävla damp, som dessutom ledde resten av gruppen i någon form av Polis & Tjuv-rollspel där innebandyklubbor bars som vapen.
Dom var poliser medan vi högstadieelever var tjuvar. Vi brukade spela med lite grann för att göra ungarna nöjda, och slutade oftast smärtfritt.

Men en vacker dag så står jag och några kompisar precis innanför ytterdörren vid våra skåp, och denna ytterdörr flyger upp. Axel och kompani rusar in och vrålar, med innebandyklubborna i högsta hugg, "STOPPA TJUUUUUUUVEN!!!!!!" och Axel svingar innebandyklubban med full kraft i huvudet på min polare.
Min kompis viker sig, Axel skriker som en barbar och springer vidare genom våran korridor, ut i trapphuset med sitt gäng förståndshandikappade hack i hälen.
Ryssen, en av deras lärare, kommer strax efter in i våran korridor via samma ytterdörr och frågar som vanligt om vi sätt Axel och grabbarna.



2.
När jag var runt 7års åldern och min bror var i 10års åldern, satt vi och fiskade från någon brygga.
Jag metade medans min bror fiskade med kastspö.
Efter ett litet tag kommer det ut någon skum liten filur på bryggan. Kommer ihåg att han inte såg riktigt hemma ut och var i min brors ålder.
Han ställer sig i alla fall och tittar på medans vi fiskar, sen efter ett litet tag säger han till min bror:

- KASTA PÅ 3!

Min bror höll på att sätta på ett nytt drag på taffsen så det var ganska uppenbart att han inte kunde kasta vid det tillfället, men ungen räknade i alla fall.
- EETTTT! TVÅÅÅÅÅ!...TREEE!

*tystnad i ett par sekunder*

Ungen skriker allt vad han orkar:
- MEN KASTA DÅ!
Och skitungen rycker tag i min brors fiskespö och bryter det i två delar och springer iväg.

Ungen var såklart förståndshandikappad, och hans farsa kom sedan och bad om ursäkt och fixade ett nytt spö till min bror. Men jävlar vad vi har skrattat åt det där i efterhand

Var på träningsläger i Brasilien med fotbollslaget. Väl där, när alla låg och sov så fick två i mitt lag för sig att halvt runka av varandra. Liksom wtf. Varken någon av dem var homosexuella eller bi vad jag vet. De verkade vilja experimentera.

Givetvis såg jag inte riktigt eftersom det var så mörkt men jag sov i sängen intill. Så jävla knäppt.

Var en riktig mongo unge själv när jag var liten. Minns vi hade en utvecklingsstörd tjej som gick i parallelklassen. En dag satt hon och gungade för sig själv när jag och min barndomskompis kom upp och fick syn på henne, varpå vi fick den briljanta idéen att starta spottkrig med henne. Hon avböjde förslaget, men vi kände att hon menade egentligen ja så vi täckte henne med de värsta tänkbara snorlorskorna, laddade verkligen med slemdabbar ända nere från halsen. Tror vi höll på i en 20 minuter innan en lärare upptäckte det.

Ångesten när man ser henne idag...

När jag var runt 8års åldern och var ute på skolgården och hoppade hopprep med några tjej kompisar .
Allt gick bra tills någon såg en liten igelkott komma springande över skolgården med skolans kronmongo efter sig Han sparkade till den så den flög garanterat 10 meter och därefter så hoppar han på den i ca 3min innan en lärare sliter bort han. väldigt traumatisk upplevelse

Den här tråden får ju tamefan inte dö.

Kom häromdagen att tänka på Teo från lågstadiet. Teo var en hejare på matte och svenska. Så bra var han att han vid flera tillfällen rättade lärarna när de sa något tokigt (det heter för i helvete inte "ett elefant", Astrid*). Teo var också en trevlig prick. Alltid på gott humör, och gjorde aldrig en fluga förnär.

Saken var bara den att han var fullständigt jävla skogstokig. Han måste ha lidit av någon masochiststörning, för han hade aldrig så roligt som han hade när han skadade sig själv, helst på så kreativa sätt som möjligt. Vid ett tillfälle satt vi i korridoren och tuggade tuggummi, när Teo plötsligt reste sig upp, skrek som en gris och slängde ansiktet i väggen så att blodet forsade ur näsan som ett lådvin. Sedan satt han och garvade medans den vita pokemont-shirten färgades röd, och jag satt bara och gapade i totalt chocktillstånd.

En annan gång klädde han av sig naken, och slängde sig i ett dike fullt med brännässlor. Sedan låg han och tjöt av smärtglädje tills en lärare sprang ut och fick spelet. Minns inte om Teo hade ribba vid tillfället, men jag förmodar det.

Satt bredvid honom under en termin, och märkte hur han brukade roa sig under lektionerna genom att sticka sig i fingertopparna med sylvassa pennspetsar. Om det kom blod så sken han upp i det saligaste leenden jag någonsin sett. När jag frågade varför han höll på sådär så flinade han bara lurigt.

Minns också hur han i gympan i trean klättrade högst upp i ett rep, och sedan gled ner fort, så att halva handflatorna brändes bort. Gympaläraren var tvungen att ta honom till sjuksyster, men Teo ville in i duschen, förmodligen för att panikrunka med nysvedda händer.

Teo bytte skola efter trean. Ser honom aldrig på stan, och han har ingen facebook eller några kontaktuppgifter på ratsit, så jag förmodar att han till slut uppnådde sitt personliga nirvana genom att slå ihjäl sig själv.


*Astrid var läraren i ettan. Dum i huvet som en sten, men det hör inte hit.

Haha! Härlig tråd! Själv fanns det tre cp:n på min grundskola, en av dom hette Emil och älskade att grina och tjuta för att få som han ville. Något han säkert lärt sig som bebis. Iaf, denne pojk var väldigt spinkig och kort. Det enda som gjorde han längre var hans ovanligt långa hals. Mötte han först i tvåan, där han frågade om jag ville vara hans vän, jag sa nej och han börjar tjuta, detta ledde till att läraren tvingade mig att säga ja. Rasten kommer och jag går ut med mina polare, han kommer skuttandes mot våran grupp och undrar vad vi gör, vi sa till honom att gå och ännu en gång börjar han grina men denna gång backar han, tar sats mot våran grupp och springer mot oss med armarna i luften. Detta slutade med att han blev väldigt impopulär och satt vid lärarna varje dag vid lunchen. En av mina vänner (Som var ganska fet) tar tag i Emil och drar honom till en smutsig blöja vid cyklarna. Emil börjar gråta och försöker attackera min vän. Han springer sedan hem. Denne pöjk var känd för att vara en spelnörd och skolkade för att sitta hemma och spela. Han satt jämt på lektionerna och försökte få folk att snacka spel med honom. Han sökte till gymnasie men kom nog aldrig in. Hela hans familj var konstig, alla började på E och hans farsa såg ut som en pedofil. Cp #2 : Namn vid Moa, trodde hon var en häst och galopperade som en (vi kallade henne Snor-Moa eftersom hon älskade att pilla sig i näsan) Inga sociala erfarenheter över huvud taget. CP #3 : En snuskig liten pojk vid namn "Pinnanen" som gillade att runka på skoltoaletten, han blev ertappad några gånger och attackera dom som kom på honom. Brukade även vandra ut i skogen när han tyckte att skoldagen var för lång. Kom ihåg att dom riktiga populära killarna brukade spöa honom bland annat..

På min skola fanns en särskoleklass med ett antal cp:n av varierande valör. Från rullstolar till skrikmongon. På lunchen fick denna klass sitta vid ett eget bord med sina assistenter. Det var skitäckligt för våran klass som hade vår lunchrast samtidigt som dem för de utvecklingsstörda skrek, kastade mat på varandra och på borden runt omkring och dreglade och äcklade med maten. Alla mådde illa av att se det.
Vissa i klassen roade sig med att betygsätta särisarna med poäng från ett till tio om vem som äcklast sig mest.
En som hette Urban brukade "vinna", han hade problem att svälja och när han inte lyckades få ner maten spottade han ut den i en speciell spottkopp för ändamålet som assistenten sen fick tömma.
Det var förbjudet att titta på "mongo-bordet", de utvecklingsstörda fick inte känna sig utstirrade. Råkade man titta dit och en lärare såg det fick man tillsägelse och en föreläsning om att "handikappade är precis som alla andra och lika mycket värda och cp är ingen sjukdom" etc.
Ibland fick vissa av dem i rullstol för sig att börja rulla runt i matsalen och det tillät lärarna. Ingen annan fick lov att gå omkring under lunchen men de utvecklingsstörda ville ju bara "hälsa på och kommunicera med oss". Och man skulle ju vara vän med alla!
Det var creepy att tex ha ett skrikmongo över axeln som gapade och försökte plocka ens potatis från tallriken och inte fick man säga ifrån för det var "diskriminerande", "cp är ingen sjukdom" osv... Rullstolarna brukade fara omkring och välta stolar och en gång rullade en in i bordet där man tog sallad så allt välte ut. Även den handikappade välte.
Lunchrasterna var väldigt speciella måste jag säga.

Ha ha denna tråden jag har bara läst några få inlägg och har redan skrattat så jag har fått ont i halsen


Cred till er som postar, jag kanske kan medverka men just nu är jag ur fokus!

Notera även att CP #1 "Emil" inte duschade på 1-2 veckor och borstade inte tänderna. Han brukade ha ljusbrunt smuts på kroppen :S

På min gata när jag var barn bodde även ett cp i rullstol med sin åldriga mamma.
Varje morgon kom färdtjänsten ("mongo-bussen") och hämtade cp-tjejen till dagcentret. Alla vi gårdens ungar brukade flockas runt mongo-bussen för att titta på. Det var freakshow för oss, det satt ju redan en hoper andra miffon i bussen också och alla försökte titta in för att se vad dagens skörd bestod av.

En gång passade ett mongo på att kliva ur när chauffören skulle hämta cp-tjejen, och chaffisen fick jaga mongot som sprang runt och vevade och bölade för full hals.

En dag satt vi ute på vår tomt och hörde höga ylanden. Grannen några tomter bort hade hund och morsan blev irriterad över oväsendet och fräste "Men vad gör de med hunden egentligen!? Försöker de ha ihjäl den!?"
Farsan hyssjade och sa att det inte var hunden utan "den där utvecklingsstörda" som lät. Jag blev nyfiken och sa jag skulle lattja med bollen på gräsmattan men det var ett svepskäl för att kunna gå och kolla och Cp-tjejen satt på gräsmattan och hade ett helt besinningslöst utbrott. Det lät verkligen som hundtortyr. Mamman sa att hon "bara var glad" och frågade om jag "ville leka med henne"....

Glömde att nämna att jag hade ett Downsbarn där jag bodde från födseln till 7 års ålder. Hon brukade cykla runt på en cykel med tre hjul och en korg. Brukade se på från balkongen hur hon rev upp plantor i området och la dem i sin korg. Om hon misslyckades med detta så var det att lägga sig på marken och sprattla tills hennes föräldrar kom.

Förstår inte det vad ni ser för roligt med handikappade barn. Ni måste vara rejält underutvecklade själva. Finns det något av de barn ni driver med här som ni skulle vilja byta med? Eller deras föräldrar? Kom tillbaka när ni vuxit upp och fått egna handikappade barn eller när ni hamnat i rullstol efter bilolycka eller drabbats av stroke. Er humor är ju bara ett tecken på egna problem. Ja, jag har en son i rullstol och om ni tycker det är så fantastisk roligt kan ni väl berätta vad ni själva skulle göra om ni fick en svår hjärnskada och hamnade i rullstol? Det skulle ju ge lite perspektiv på humorn från någon som vuxit upp frisk och sedan fått skallen tillknölad av en lastbil och plötsligt behöver hjälp att torka sig själv i röven. Kanske skulle vara kul att läsa här?