Kort Vs. Långt skärpedjup

Jag och en kompis har haft en tvist i över en vecka nu gällande en fråga som har med kameror att göra. Vi har kikat runt lite men har inte funnit något enhälligt svar på vår till synes konstiga frågeställning. Därför vänder jag mig nu till Flashback den allsmäktige.

Frågan vi har ställt oss är om det är svårast att tillverka en kamera med ett kort skärpedjup eller att tillverka en kamera med ett långt skärpedjup?

Vi vet att desto mer zoom ett objektiv har, desto kortare blir skärpedjupet. På samma sätt får vidvinkel objektiv ett långt skärpedjup. Skärpedjupet beror dessutom på bländarens storlek, lågt bländartal = stor bländaröppning = kort skärpedjup.

Min ståndpunkt är att så gott som alla kameror klarar av att ta bilder med långt skärpedjup, eftersom att det bara är att dra ner bländaren och höja slutartiden. Medans ett kort skärpedjup kräver en högre bländare och kortare slutartid ( eller ljuskänsligare film ), vilket kanske kan vara svårt att uppnå.

Han menar att det är svårare att uppnå ett långt skärpedjup än ett kort skärpedjup eftersom att ett långt skärpedjup kräver "bättre optik".

Finns det något som helst samband mellan pris och skärpedjup hos kameror, isåfall vad är dyrast? Eller går det inte att påstå att det ena är dyrare att uppnå än det andra?

Det bör tilläggas att jag är väldigt oerfaren när det gäller kameror.

Mvh/ Oskar

Kortare brännvidd och mindre slutaröppning ger större skärpedjup.

Längre brännvidd och större slutaröppning ger mindre skärpedjup.

Kameran spelar alltså ingen större roll här, allt avgörs av objektivet. Vill du ta ett porträttfoto där bakgrunden är rejält suddig, även om den befinner sig nära motivet så använder du t.ex ett 200mm objektiv och bländare f2,8 (vilket troligen betyder "vidöppet")

Den totala motsatsen är hypofokalinställningen som anges på många vidvinkelobjektiv och som hjälper fotografen att genom rätt avståndsinställning och bländare skapa ett skärpedjup som sträcker sig från linsen till oändligt avstånd.

Det är dyrare och svårare att skapa bra extremt ljusstarka teleobjektiv (f2,8 eller bättre) än bra normal- till vidvinkelobjektiv, vilket kanske är svaret på frågan…

https://www.flashback.org/showthread.php?t=554799

Skärpedjupet blir lika stort vid samma bländartal och avbildningsskala oavsett vad brännvidden är.
http://www.luminous-landscape.com/tutorials/dof2.shtml

Då får jag tacka så mycket för era svar

Hur bra optiken är, spelar faktiskt ingen roll. Men ett ljusstarkt bra objektiv är avsevärt dyrare att tillverka än ett ljussvagt bra objektiv, så i praktiken är kort skärpedjup "dyrare" om man ska bibehålla bra bildkvalitet.
Du har helt rätt i att det går att blända ner det ljusstarka objektivet och få ungefär samma resultat. Emellertid är de flesta objektiv också begränsade i möjligheten till nedbländning. Ett Canon EF 50/1,2 går inte att blända ner mer än till f/16 till exempel, men det är bara en fråga om konstruktion, inte teoretiska gränser.

Det här ämnet är förresten så intressant att det är värt att skriva lite mer, så jag får hoppas att någon är intresserad.

---------------

Det dryftas på nätet ganska ofta åsikter om vad som är bäst av de två vanligaste sensorformaten för digitala systemkameror, nämligen APS-C och "FF". FF står för "full frame", vilket innebär att sensorn är lika stor som en analog filmruta, det vill säga 24x36 mm. APS-C står för "advanced photo system - classic", och härstammar från APS-filmen som var en uppföljare till småbildsformatet (vilket är samma som tidigare nämnda "FF"). APS-C brukar vara ungefär 16x24 mm, men skiljer några millimeter hit eller dit beroende på tillverkare.

Nåväl, APS-C-anhängarna hävdar ganska ofta att större skärpedjup skulle vara en fördel om man jämför med det större FF-formatet. Argumentet beror då på att man kan använda samma ISO-tal (signalförstärkning) vid ett givet bländartal, och tack vare den kortare brännvidd som behövs för ett givet utsnitt, få större skärpedjup. Detta måste jag avfärda som felaktigt, tyvärr.
Den teoretiska skillnaden i skärpedjup mellan sensorformaten vid samma bländartal är ca 1,2 steg (ett steg är en fördubbling eller halvering i ljusstyrka). Naturligtvis får man alltså ett större skärpedjup med APS-C vid ett givet bländarvärde, och APS-C-entusiasten hävdar gärna att man med FF-kameran måste blända ner och därmed höja ISO-talet, vilket skulle ge sämre bildkvalitet.
I själva verket finns det ett väldigt trivsamt och enkelt samband som raskt tar kål på dessa villfarelser, nämligen att när samma antal fotoner träffat sensorn, så är skärpedjupet lika, förutsatt att vi talar om samma bildvinkel och samma fotograferingstillfälle. Det innebär att bruset teoretiskt är exakt lika stort med alla sensorformat vid ett visst skärpedjup och en viss bildvinkel, om sensorerna har samma "fill factor".
Usch, nu måste vi tydligen blanda in ännu en variabel? Ja, "fill factor" är det som i stora drag bestämmer hur brusig sensorn är i förhållande till dess storlek. Det är ett mått på hur stora pixlarna är i förhållande till avståndet mellan dem. Bra fill factor innebär att pixlarna ligger nära varandra utan dött utrymme emellan, vilket innebär att man utnyttjar en stor del av ytan hos sensorn effektivt.

Vad har då det här med brus och skärpedjup att göra? Jo, om skärpedjupet vid f/2,8 är X med APS-C-kameran så är det likvärdigt vid f/4,2 med FF-kameran (se den klistrade fototekniska tråden för matematiken bakom detta). Därtill måste ISO-talet höjas likvärdigt, vilket innebär att om vi har ISO 100 med APS-C-kameran så blir det ISO 225 med FF-kameran.
Blir då bruset inte högre med FF-kameran? Nej! Samma antal fotoner har träffat respektive sensor eftersom FF-kameran har just 2,25 gånger större sensor till ytan sett. Därför har APS-C-formatet inte någon fördel ur skärpedjupssynpunkt.

Sen har vi en liten klausul. APS-C-sensorerna är ofta avsevärt billigare, vilket är deras enda egentliga tekniska fördel. APS-C-kameror är också i regel mindre och lättare än FF-kameror, men det beror mest på att marknaden kräver att det ska vara så.

---------------------

Jag är för tillfället inte helt nykter, så ni får gärna påpeka eventuella fel, så åtgärdar jag dem.

Att kalla det döda FILM-formatet APS för uppföljare till småbildsformatet känns inte rättvist.
Snarare efterföljande snedsteg som tvingades på den ovetande delen av marknaden med påhittade fördelar.


Formatets enda egentliga "del av kakan" var mindre vetande som ville ha så små kompaktkameror som möjligt, ett fåtal SLR'er ska faktiskt ha tillverkats men jag har aldrig sett någon på begmarknaden.
Nu har ickeentusiasterna sedan länge gått över till digitalkompakter och filmfotograferna håller sig främst till 135 och 120-film.

Nej usch vad offtopic det blev, angående topic så är det väl bara att kolla, vad kostar en hasselblad med digitalt bakstycke och vad kostar den billigaste kameramobilen?

Samma diskussion som Farbror Sallad tar upp förs ju också mellan APS-C och FourThirds, där FourThirds-anhängare ibland för fram som en fördel att man kan få större skärpedjup vid samma bländare, tack vare den mindre sensorn.

(Är det förresten bara jag som har en tendens att mentalt blanda ihop större och mindre skärpedjup, därför att jag är så van vid att litet skärpedjup anses mer eftersträvansvärt, åtminstone i nätdiskussioner, samtidigt som "större" oftast signalerar "bättre"? Kanske bara är jag...)

Använder alltid kort. Aldrig långt.

Innebär det att du får skärpa på alla avstånd i en och samma bild? Blir det ett "oändligt" stort skärpedjup i bilden? Jag trodde detta var omöjligt och att det endast är perfekt skärpa precis i den punkten där man fokuserar, och sen beroende på skärpedjupet avtar skärpan olika snabbt vid förflyttning i djupled.

Visst. Vid samma bländare. Men eftersom FourThirds-sensorn är brusigare, till följd av sina mindre pixlar, så måste man för det första ha ett lägre ISO-tal på en FourThirds än på en APS-C, och lägre på en APS-C än på en fullformatssensor. För det andra blir en större sensor diffraktionsbegränsad vid en mindre bländare. Tumregeln är väl att FourThirds-formatet börjar blir diffraktionsbegränsat vid f8, APS-C vid f11 och fullt vid f16? Detta betyder alltså att det bara finns en absolut fördel om man på en större kamera skulle ha velat blända ner mer än vad objektivet tillåter, men då får man å andra sidan en rejäl diffraktionsoskärpa.

Om vi nu ska vara analt nördiga så är det faktiskt hyperfokalinställningen som ger oändligt skärpedjup vid rätt avstånd och rätt bländare.